እታ ኣጋጣሚ

ኣብ መዓልቲ ናጽነት ኤርትራ፡ ግርማይ ዮውሃንስ፡ ነቶም ክሳብ ሕጂ ኣብ ቤት ማእሰርቲ ዝነብሩ ዘለዉ ፍስሃየ ጀሽዋን ዳዊት ኢሳቕን ከምኡ’ውን ነቲ ፍርቂ ዕድመኦም ዝተበልዑሉ ዕጫ ዝኾነ ህሞት ይዝክር።

1997 እዩ ዝነበረ። እንተዘይተጋግየ ከኣ ወርሒ 3 ወይ 4 እዩ ዝነበረ። ሲነማ ክሮቾሮሳ ብድምጺ ኣባላት ’ጕጅለ ሙዚቃን ትያትርን ቈልዑ ሰዊት’ ምውቕውቕ ኢላ ነበረት። ገለኦም ሙዚቃ ጠረምረም የብሉ። ገለኦም ብዓውታ ይዛረቡ። ገለኦም ይጓየዩ። ገለኦም ንሓድሕዶም ይጫረቑ። እታ መዋፈሪቶምን ናይ ስራሕ ቦታኦምን ዝዀነት ሲነማ፡ ዘስምዕን ዝሰምዕን ዘይብሉ ዋጭዋጭ ኣትዩዋ ነበረ። እቲ ዋጭዋጭ ድማ ገና ናብ ውሽጢ ከይኣተኻ ኣትሒዙ ዝስማዕ ድምጺ ነበሮ። እታ ጕጅለ ኣብ ባጽዕ ንዝካየድ ዞባዊ ኣኼባ ንምስናይ እያ ንመገሻ ተዳልያ ዝነበረት።

ኣነ ኸኣ ምስታ ጕጅለ ንምጋሽ እየ ኣቐዲመ ኣብቲ ቦታ ተረኺበ። ካብ ካንሸሎ ወጻኢ – ኣብ ኣፍደገ ምስ ዝጸንሐ ዳዊት ሰላምታ ድሕሪ ምልውዋጠይ ናብ ውሽጢ ኣትየ ነቲ ዋጭዋጭታ ናይ’ታ ጕጅለ ተዓዚበ ድሕሪ ምውጻእ ናብቲ ኩሉ ግዜ ዘዘውትረን ”ኣሎራ፡ ኮሞንድያሞ?” ብዝብላ ናይ ሰላምታ ቃላት ሰላም ኢሉ ናብ ውሽጢ ዘሕለፈኒ ዳዊት ተመለስኩ’ሞ ደጊሙ፡ ”ኣሎራ ግርማይ፡ ኮሞንድያሞ?” ኢሉ ከም እንደገና በተን ዝውቱራት ናይ ቋንቋ ጥልያን ናይ ሰላምታ ቃላቱ ተቐበለኒ – ”ኣሎራ፡ ኮሞንድያሞ?” ዝብሃላ ናይ ሰላምታ ቃላት።

ገና ምልውዋጥ ዳግማይ ሰላምታና ከይወዳእና ከለና በዚ መጺኡ ዘይበልናዮ ጀሽዋ ተሓወሰና። ድሕሪ ሓጺር ናይ ሰላምታ ቃላት ምልውዋጦም ከኣ፡
”እቲ ናይ ጋዜጣ ሰቲት ዕድመ ሪኢኻዮዶ?” ክብል ሕቶ ኣቕረበ ጀሽዋ።

”እወ፡ ርእየዮ” ህድእ ኢሉ መለሰ ዳዊት።

”ከመይ ረኺብካዮ’ሞ? ጽቡቕ’ዩ ዝመስል። ኣገዳሲ ዕድመ እዩ” ክብል ኣስዓበ ጀሽዋ።

”እወ፡ ብርግጽ! ጽቡቕ ነገር እዩ” ክብል መለሰ ሕጂ’ውን ዳዊት ብህድኣት። ብዛዕባ ኣባላት ጋዜጣ ሰቲት ንክዀኑ ብኣካየድቲ ጋዜጣ ሰቲት ዝቐረበሎም ዕድመ እዩ ነይሩ እቲ ዕላል።

ጀሽዋ፡ ካብ ገድሊ ምስተመልሰ ዝሰርሐን ”ትጽቢት” ከምኡ ድማ ”ምስጢር ናይታ ቘፎ” ዝብላ ዓበይቲ ድራማታት ጽሒፉን ኣልዩን፡ ከም ዳይረክተር ጕጅለ ሰርከስ ኤርትራ፡ ዳይረክተር ጕጅለ ትያትር ቈልዑ ሰዊት ኰይኑ ድማ ይሰርሕ ነበረ። ፕሮሰስን ኣደይ ቅርጣሽን ዝተሰምያ ናይ ሬድዮን ጋዜጣን ልቢወለዳት ከኣ ጽቡቕ ስም ኣውሂበናኦ ነበራ።
ዳዊት፡ ”ፍቕሪ ሙሴን ማናን” ዝሰመያ መጽሓፍ ከምኡ ድማ ኣቐዲማ ”ጠንቃም ሬሳ” ዝብል ስም ዝነበራ ዳሕራይ ግን ”ጠንቀምቀም” ብዝተባህለ ኣርእስቲ ዝቐየራ ዓባይ ድራማ ጽሒፉን ኣልዩን። ”እተን ሰላሳ ሽሕ” ዝስመያ ትነኣድ ናይ ሬድዮ ትረኻን ኮሜድያዊ ትሕዝቶ ዘለዎም ሓጸርቲ ግጥምታትን ደሚቑ ነበረ። ብሓፈሻ ክልተኦም ኣብ ዓውዲ ስነጥበብ ደሚቘም ስለ ዝነበሩ እዮም እቲ ዕድመ ካብ ጋዜጣ ሰቲት ቀሪቡሎም።

ጀሽዋን ዳዊትን ድማ ከም ኣገዳሲ ባይታ ስለዝሓሰቡዎ እዮም ነቲ ዕድመ ብምሉእ ልቢ ተቐቢለሞ። ኣብታ ጋዜጣ ድማ ብወንን ብትግሃትን ነጢፎምን ብዝግባእ ንህዝቦም ኣገልጊሎምን።

ኣብ ግዜ ሞያዊ ጕዕዞኦም ተሓጕሰሎም እየ። ኣብታ ጋዜጣን ጕዕዞኣን ድሙቓት ስለዝነበሩ። እታ ጋዜጣ እታ ዝዓበየት ንኽትከውን ዓቢ እጃም ኣበርኪቶም። ኣብ ገለ ኣጋጣሚ ግን ስክፍታ ኣይተጋደፈንን ዝነበረ። እዚ ድማ ኣብ ናይ ኣገልግሎት ጕዕዞይ ኣብ ልዕሊ መንግስትን ብዙሓት ሓለፍትን ብዙሕ እምነት ኣጕዲለ ኣብ ምጥርጣር ኣትየ ስለ ዝነበርኩ እዩ። እዚ ሕማቕ ታሪኻዊ ኣጋጣሚ፡ ማለተይ ማእሰርቲ ምስ ኣጋጠመ ከኣ፡ ”እታ ዕድመ ጋዜጣ ሰቲት እንተትተርፎምስ እንታይ ነይሩዎ …?!” ብምባል እሓርቕ።

”ብኻ ምተረፈቶም! ብኻ ኖእ ኢሎም መሊሶምሎም! እታ ዕድመ ዝተቐበሉላ መዓልትስ እንታይ ዓይነት ስሕታን መዓልቲ እያ ነይራ! …” እብል እሞ፡ መሊሰ ድማ፡ ”ብኻ ዘረባ ድኻ!” ትብል ብሂል ዘኪረ አዋድቖ። ንሓንሳብ ድማ ሓሳብ ዓያሹ ኰይኑ ይስምዓኒ። ”ብኻ ምስራሕ ምተረፎም ማለት’ኮ ብኻ ምንባር ምተረፎም! ብኻ ህይወት ምንዳይ ምተረፎም፡ ክኸውን ማለት እኮእዩ” ዝብል ትርጉም ሂበ ጌጋይ አዋድቖ – እንታይ የጋጥም ኣቐዲሙ ዝፈልጥ ስለ ዘየለ።

ንሞያኻ በቲ ልክዕ መልክዑ ንኣገልግሎት ህዝቢ ምውዓል ገበንን ሓጥያትን ኣይኰነን። ኣብ ዘይጥዑይ ህውተታ እኣቱ’ሞ ”ንህይወት ትመርሓ ዲኻ ወይስ ትመርሓካ? ብጽሒት ህይወትከ ዕጫ ድዩ ምርጫ? እዞም ሰባት ከ ብዝበጽሖም ዕጫ ድዩ ብዝመረጽዎ ምርጫ እዮም ከምዚ ኰይኖም ዘለዉ!?” ኣብ ዝብል ሕንቅልሕንቅሊተይ ኣትየ ዝገደደ ከይህውትት ተሰኪፈ ካብ ሓሳበይ እምለስ። መመሊሰ ግን ”እታ ዕድመን እታ ሕራይ ትብል መልስን ብኻ ምተረፋኦም! … ’ኖእ!’ ኢሎም መሊሶምሎም እንተዝዀኑስ እንታይ እስከ ይሩዎ?” ክብል እሓስብን እደልን’ሞ ”ብኻ ዘረባ ድኻ! …” ከም ዝብሃል ምስላ ከይኰነኒ ግን እስከፍ።

ግርማይ ዮውሃንስ • 2024-05-24
ግርማይ ዮውሃንስ ኤርትራዊ ጋዜጠኛ፡ ገጣሚ፡ ደራስን ፊልመኛን እዩ።


ሊክታን ኣብ መንጎ ቋንቋታት ዝግበር ርክብ ፍሉይ ተገዳስነት ዘለዋ ብዙሕነት ቋንቋታት እትገልጽ ባህላዊት መጽሔት እያ። "ስነ-ጥበብ ንኹሉ" ዝብል መሰረት ብምግባር፡ ብዛዕባ ስነ-ጥበብ፡ ባህልን ብዙሕነት ቋንቋታትን ንጽሕፍ። ብፖለቲካውን ሃይማኖታውን መዳይ ዘይተኣሳሰሩን ንክፍሊ ምልላይ ስነ-ጥበብ(Konstfrämjandet Västmanland) ቨስትማንላንድ(Västmanland) ከም ዋና ጌርና ብዘይሻራነት ንዓዪይን ኢና። ርኸቡና

Den historiska händelsen

Fessehaye Joshua och Dawit Isaak. Bild: Privat

På Eritreas självständighetsdag påminner Ghirmay Yohannes om de ännu fängslade Fessehaye Joshua och Dawit Isaak och om det ödesdigra ögonblick då de tackade ja till en inbjudan.

Det är våren 1997. Bion Crochorosa surrar av rösterna från medlemmarna i ”Sewit Barns Musik- och teatergrupp”. Vissa av dem mumlar musik. Några av dem talar högt. Några av dem springer inne i biografen. Några av dem argumenterar med varandra. Biografen, deras arbetsplats, är livlig och viskningarna tillräckligt höga för att höras innan jag ens gått in. Gruppen förbereder sig för att resa och spela musik på ett regionmöte i Massawa.

Jag förberedde mig tidigt för följa med gruppen österut i landet, till Röda havets strand. Utanför i korridoren vände jag mig till Dawit. ”Allora Ghirmay, come andiamo?” han hälsade mig en gång till med sina vanliga italienska hälsningsord – ”Allora, come andiamo?”

Innan vi kunde avsluta utbytet av hälsningar, kom min bror Joshua till oss och frågade efter ytterligare hälsningar:

”Såg du Setit-tidningens inbjudan?”.

”Ja, jag såg det”, svarade Dawit lugnt.

”Vad tänker du om det? Det är en viktig inbjudan, eller hur?” fortsatte Joshua.

”Ja självklart! Det är bra!”, svarade Dawit lugnt igen. Samtalet handlade om en inbjudan från tidningen Setit om att bli medlemmar i redaktionen.

Dawit skrev just då en bok som heter ”Mussies och Mannas kärlek” och regisserade en stor pjäs som tidigare hette ”Ett lik med en orsak” men vars titel senare ändrades till ”Orsak”. Han gjorde en uppmärksammad radioberättelse kallad ”Trettiotusen birr” och skrev korta dikter med komiskt innehåll.

Även Joshua skrev och regisserade pjäser som ”Förväntning” och ”Kupans hemlighet” efter att ha återvänt från kampen, och även radio- och tidningsromanerna ”Process” och ”Mother Kirtash” hade gett honom ett gott rykte.

Joshua och Dawit accepterade helhjärtat inbjudan. De blev aktiva i tidningen och tjänade folket väl, det var deras förtjänst att tidningen blev störst. De hejade också fram mig under min yrkesresa. Men ibland var jag orolig. Under min nationella tjänstgöring hade jag tappat förtroendet för regeringen och många av tjänstemännen. Och när denna historiska händelse, jag menar gripandet, inträffade sa jag till mig själv ”Tänk om de bara inte accepterat inbjudan från tidningen!”. Och jag har sagt det många gånger sedan dess.

Jag önskar att de hade sagt att de inte ville. Tänk om de sagt nej. Vilken dålig dag när de tackade ja och gick med! Jag tänker alltid, och åter alltid. Varför? Jag tänker och försöker rätta till mitt misstag. Och ibland tänker jag att det är en dum idé att tänka så. För om de slutat med sitt arbete skulle de ha slutat att leva! Jag menar, om de hade slutat leta efter liv, om de slutat tjäna folket och landet … jag tänker och avbryter tanken.

Men det är inte ett brott eller en synd att använda sitt yrke i det offentligas tjänst. Jag hamnar i en ohälsosam förvirring och säger: ”Leder människan livet eller leder livet människan? Är det ödet eller valet som utgör den största delen av livet? Jag vänder mig bort från mina tankar, orolig att jag ska må sämre. Men återigen, De skulle ha missat inbjudan och ja! Tänk om de svarat Nej! Jag tänker och vill säga Ordet ”om” är fattiga personers tal! Jag minns ordspråket och släpper det. För ingen vet i förväg vad som kommer att hända imorgon. Jag understryker bara att var och en ska vara fri att göra det hen tycker är rätt. Ja! Visst! Att tjäna sitt folk på rätt sätt, genom sitt yrke, är därför en skyldighet. Ja! Visst!

Ghirmay Yohannes • 2024-05-24
Ghirmay Yohannes är journalist, poet, författare och filmskapare från Eritrea.