سید حسین حسینی یک و رپر اهل افغانستان است اما درست زمانی که حرفه اش قرار بود شکل جدیدی تری به خودش بگیرد، طالبان کشور را تصرف کرد. علیرضا نقوی، که نیز اصالت افغانستانی دارد، با او دیدار کرده و درباره گریز و زندگی با او گفتگو کرده است.
زندگی در افغانستان ھمیشه با مشکلات ھمیشگی خودش برای ساکنان آن ھمراه بوده است، کلیشه ھایی مانند جنگ، فقر و طالبان بیشترین سرخط ھای خبری است که عادت به شنیدن شان در اخبار داریم. افغانستان اما تا سال ٢٠٢١ در عرض ٢٠ سال برای اولین بار در تاریخ خودش دوره ی جدیدی را تجربھ کرد که تا قبل آن وجود خارجی نداشته بود، دوره ای از دموکراسی و آزادی اما ھمچنان در زیر سایه تھدید و حملات مکرر طالبان. در ھمین برھه است که سید حسین حسینی با اسم ھنری ”ذھین ” مانند ھزاران جوان افغان دیگر به دنبال آرزوھا و ھدف ھای جدید وارد جامعه می شوند.
ھدف ھا و آرزوھایی که با دنیای محافظ کار آن روز ھای افغانستان و جامعه ی سنتی آن بیگانه است و این نوید تولد نسل جدیدی در این کشور در گذر از سنت به سمت مدرنیته، را میدھد. ”من در شمال افغانستان در ولایت سرپل بدنیا آمده ام و در ده سالگی با گوش دادن به رپ ھای توپاک به این ھنر علاقه پیدا کردم ” ذھین اینطور خودش را معرفی می کند و در ادامه حرف ھایش می گوید: ”من شروع به وارد شدن به دنیای جدیدی کردم که آخر این قصه مرا را به جایی بسیار دور تر از مکان جغرافیایی و محل تولدم کشاند.” در ١۴ سالگی شروع به کار در رادیو ھایی به نام باند و رادیو مهر میکند که ذھین در ھمین باره با لبخند می گوید : ” انقدر کوچک بودم که بقیه فکر میکردند این صدای یک دختر است.
“ بعد از دوسال کار در رادیو و ھمزمان کار بر روی موزیک و رپ، او شروع به نوشتن شعر و ضبط موزیک به صورت آماتور می کند اما باز ھم در سایه مخالفت ھا و تهدیدات از سوی افراد جامعه. ”سال ،٢٠١٩ یک سال فوق العاده بود“ ذھین با لبخند تلخی تعریف میکند. بعد از قبول شدن در برنامه ی ستاره ی افغان، پربیننده ترین برنامه ی تلویزیونی در سراسر افغانستان، او به کابل نقل مکان می کند تا زندگی ھنری و حرفه ای ذھین شکل جدیدی به خودش بگیرد و او خود را در کابل ناامن اما پر جنب و جوش پیدا کند.
اجرای روی صحنه و رپ در افتتاحیه ھای مسابقات مبارزه ی آزاد، با درآمد ھرچند کم، اما آرزوی چند ساله قبل ذھین بود که رنگ و بوی واقعیت به خودش گرفته بود،ھمزمان که ذھین در کنار استعداد رپ، یک دیزاینر و طراح گرافیک موفق در کابل است. علاوه ی بر اینکه شروع پروژه ی ”مدلستان“ به عنوان مدیر کل و مدیر رسانه ای در اولین آژانس مدلینگ در کابل، که سعی در معرفی مدل ھای زن و مرد به شرکت ھا و ھمزمان برگزاری فشن شو یک تجربه ی جدید در زندگی ھنری و رو به پیشرفت ذھین است. اما در افغانستان غرق در سنت ھا، برگزاری فشن شو و ھر فعالیتی مرتبط با زنان یک تابو و خط قرمز
است که گذشتن از آن حتی به قیمت جان آدم میتواند تمام شود، ذھین این مسئله را با شروع تھدیدات بسیار خوب متوجه شده بود.
به باور بسیاری روز ١۵ اگوست ،٢٠٢١ سیاه ترین روز در تاریخ افغانستان است که ھمراه با ورود طالبان به کابل، حکومت جمهوری که ھمراه با ورود امریکایی ھا شکل گرفته بود، ھمراه با آرزو ھای میلیون ھا دختر و پسر افغان در عرض چند ساعت سقوط می کند و حال افغانستان وارد دوره ی جدیدی از خفقان و استبداد دینی میشود.
مردم افغانستان ھنوز خاطرات حکومت اول طالبان در دھھ ی ٩٠ را از یاد نبرده اند. ذھین خاطرات بعد از سقوط را اینطوری بیان می کند ” ۶ ماه تمام را در مکانی در کابل پنهان بودم“ و بعد از توییت ھای سخنگوی طالبان در تهدید به دستگیری افراد مرتبط با مدلینگ زنان به امید نجات یافتن و امکان ادامه فعالیت ھنری، به ایران مهاجرت می کنند اما ایران ھمیشه با سختی ھا و تبعیض ھای خاص خودش برای پناھندگان افغانستانی ھمراه بوده است که ذھین از آن روز ھا به عنوان روز ھای سخت و طاقت فرسا یاد میکند.
نداشتن اجازه کار و ١٢ ساعت کار غیر قانونی، نداشتن کارت بانکی و تبعیض مداوم، ذھین را به کلی از رپ و موسیقی دور کرده بود و او در ھمین دوران شروع به جستن راھی برای خارج شدن از این وضعیت با سازمان Icorn برای درخواست کمک، به تماس میشود. ذھین تعریف میکند :” دوسال انتظار و روز ھای سخت در ایران در سایه امکان اخراج به افغانستان تحت کنترل طالبان یک کابوس ھر روزه بود .“ بعد از اما و اگر ھای بسیار وقتی که امیدواری جای خود را به ناامیدی داده بود، تلاش ھای سازمان Icorn به ثمر نشست و او به سوئد و شھر اسکیلستونا مھاجرت می کند. از او درباره ی زندگی جدید میپرسم، از سفری که از شمال افغانستان شروع شده بود و حال در جایی در شمال کره ی زمین خاتمه که نه، اما ادامه پیدا می کند.
-سوئد را چطور کشوری دیدی؟
”من در ٢٠ دسامبر ٢٠٢٣ وارد سوئد شدم، برف زیاد (با لبخند) و سردی ھوا ھمراه با مردمی بسیار خونسرد و مودب که زیاد اھل استایل ھای فشن و ھیپ ھاپی نیستند، به نظرم مردم سوئد ، مردم متعصبی ھم نیستند، چند فرھنگی در این کشور زیاد به چشم می آید و بیشتر این مردم به زبان انگلیسی مسلط ھستند که این راه را برای ارتباط برقرار کردن راحت کرده است .“
ذھین حالا حتی اولین اجرا ھایش را ھم برای اولین بار در خارج از افغانستان پیش برده و در برنامه ی به نام مردم و فرھنگ اجرای رپ داشته است.او حال می تواند جایی در وسط سوئد در یکی از شمالی ترین کشور ھای کره ی زمین به دنبال آرزو ھای ناتمام و موسیقی برود و ھمزمان با یادگیری زبان سوئدی ، طعم زندگی جدید در جامعه و فرھنگ جدیدی را بچشد و از ھمه مهمتر طعم آرامشی بعد از سالها زیادی در طوفان تهدید، تبعیض و مهاجرت.
علیرضا نقوی • 2024-06-04 علیرضا نقوی فیلمساز و نویسنده ای است کھ در افغانستان بھ دنیا آمده و در ایران بزرگ شده است. آثار او در جشنواره
.فیلم کن فرانسھ بھ نمایش درآمده و اکنون در پاریس زندگی می کند، جایی کھ بر روی اولین فیلم بلند خود کار می کند
Sayed Hussein Husseini är en rappare från Afghanistan, men just när karriären skulle sätta fart tog talibanerna över landet. Alireza Naghavi, också han med rötterna i Afghanistan, har träffat Sayed för ett samtal om flykten och livet.
Livet i Afghanistan har alltid varit präglat av utmaningar. Krig, fattigdom och talibaner dominerar nyhetsrubrikerna, och vi har blivit vana vid att höra om dem. Fram till 2021 har Afghanistan aldrig upplevt friheten. Då, för första gången i landets historia genomgick det en period av demokrati och frihet, även om hot och attacker från talibanerna fortfarande hängde över det.
Det var i denna tid som Sayed Hussein Husseini, med konstnärsnamnet “Xehin,” liksom tusentals andra unga afghaner, strävade efter nya drömmar och mål, drömmar och mål som är främmande för den konservativa världen i Afghanistan, men som signalerar födelsen av en ny generation som rör sig bort från traditioner mot modernitet.
– Jag föddes i norra Afghanistan, i provinsen Sar-e Pol. Redan vid tio års ålder blev jag fascinerad av rapmusik genom att lyssna på Tupac. Så börjar Xehin sitt samtal med mig
– Rap ledde mig in i en ny värld, en som skulle föra mig långt bort från min geografiska hemvist och födelseplats, fortsätter han.
Vid 14 års ålder började han arbeta på radiostationerna Band och Radio Mehr.
– Jag var så ung att folk trodde att det var en tjejs röst, säger Sayed med ett leende. Samtidigt som han arbetade med
musik och rap började han som amatör skriva poesi och spela in musik, men han mötte fortfarande motstånd och hot från samhället.
2019 var ett extraordinärt år för honom. Efter att ha blivit antagen till programmet “Afghan Star”, det mest sedda TV-programmet i hela Afghanistan, flyttade han till Kabul för att forma sin konstnärliga och professionella framtid. Där fann han sig själv i en osäker men livlig miljö. Han uppträdde på scen och rappade vid invigningar av friidrottsevenemang, även om inkomsterna var blygsamma. Men det var en dröm som Xehin hade haft i flera år, och nu hade den blivit verklighet.
Samtidigt fortsatte han att utveckla sitt rap-talang och blev en framgångsrik grafisk designer i Kabul. Förutom att inleda projektet “Modellistan” som generell chef och mediechef för den första modell-byrån i Kabul, där han strävade efter att introducera kvinnliga och manliga modeller till företag och samtidigt arrangera modevisningar, upplevde Xehin också en ny era i sitt konstnärliga liv.
I Afghanistan är traditioner djupt rotade, och att arrangera modevisningar och delta i aktiviteter relaterade till kvinnor är en röd linje som inte får korsas. Att bryta dessa gränser kan komma med ett högt pris, ibland till och med hot mot ens liv.
Den 15 augusti 2021 blev den mörkaste dagen i Afghanistans historia. Talibanerna intog Kabul, och den republikanska regeringen, som hade bildats med amerikanskt stöd, föll på bara några timmar. Miljontals afghanska flickor och pojkar såg sina drömmar krossas när landet gick in i en ny era av religiös extremism och förtryck. Många afghaner har fortfarande färska minnen från den första talibanregeringen på 1990-talet.
Xehin beskriver tiden efter detta som en mardröm. Han gömde sig i sex månader i Kabul. Efter hot från talibanernas talesperson om att gripa personer inom modeindustrin flydde han till Iran i hopp om att rädda sitt liv och fortsätta sin konstnärliga verksamhet. Men livet i Iran var inte enkelt. Diskriminering och svårigheter följde honom, och han kämpade för att överleva. Han sökte hjälp från organisationen Icorn för att hitta en väg ut ur denna svåra situation.
– Denna period var som en daglig mardröm, där jag levde i skuggan av möjligheten att bli utvisad till Afghanistan under talibanernas kontroll, hör jag honom att säga.
Efter många “vad om” och “om bara”, när hoppet hade ersatt förtvivlan, bar Icorn-organisationens ansträngningar frukt, och han emigrerade till Sverige och staden Eskilstuna. Från honom frågar jag om det nya livet, om resan som började i norra Afghanistan och nu når en plats i jordens norra krets, inte som en slutpunkt, utan som en fortsättning.
Hur såg du på Sverige som ett land?
– Jag kom till Sverige den 20 december 2023. Det var mycket snö (med ett leende) och kylan var påtaglig. Människorna var lugna och artiga, inte särskilt mode- eller hiphop-inriktade. Enligt min uppfattning är svenskarna inte särskilt fördomsfulla. Det finns en mångfald av kulturer i detta land, och de flesta är skickliga på engelska, vilket underlättar kommunikationen.
Xehin har nu även framfört sina första framträdanden utanför Afghanistan och rappat i programmet Folk och kultur, som ordnas av Länsteatrarna . Nu kan han fortsätta sin resa i mitten av Sverige, i ett av jordens nordligaste länder. Där kan han jaga sina ofullbordade drömmar och skapa musik, samtidigt som han lär sig svenska. Han smakar på det nya livet i samhället och den nya kulturen, och viktigast av allt, han får smaka på lugnet efter år av hot, diskriminering och migration.
Alireza Naghavi • 2024-06-04 Alireza Naghavi är filmare och skribent som föddes i Afghanistan, och växte upp i Iran. Har visat verk på Cannes filmfestival och bor nu i Paris där han arbetar med sin första långfilm.
Sanjin Pejković • 2024-06-24
På årsdagen av författarinnan Dubravka Ugrešićs död återvänder Sanjin Pejkovic till henne, i ett försök att förstå den egna exilen. Läs en essä på svenska och bosniska om den motsägelsefulla nostalgin, om kannibalistiska språk och om det förflutna som ett land.
Läs mer →
Hannah Altmann • 2024-06-24
Hannah Altmann var aldrig helt flytande på samma språk som sin mamma, och under hennes sista tid gjorde den sorgen sig påmind. Men var det egentligen språket som var problemet?
Läs mer →
Ghirmay Yohannes • 2024-05-24
På Eritreas självständighetsdag påminner Ghirmay Yohannes om de ännu fängslade Fessehaye Joshua och Dawit Isaak och om det ödesdigra ögonblick då de tackade ja till en inbjudan.
Läs mer →
