¿Puedo fastidiar mi integración en una sola hora?

Imagen: rawpixel.com on Freepik

¿Qué podría hacer una hora a la semana, para fastidiar mi integración en la sociedad sueca? La vía más segura creo que sería dedicarme a cometer crímenes durante esa hora, o pasarlo circulando en mi barrio siendo lo más antipático que puedo con todo el que se cruce en mi camino.

Son dos actividades que, seguramente, aún dedicándolas solo una hora a la semana, o me segregarían a una cárcel o harían que al final nadie de mi sociedad quisiera relacionarse conmigo.

Pero nuestro gobierno sospecha que hay al menos una actividad más que con solo una hora a la semana te puede fastidiar la integración: atender a una clase de lengua materna.

Leí el acuerdo de Tidö, Tidöavtalet en sueco, el mismo día que se oficializó y esta propuesta fue de las que directamente me atrajeron la atención. Entre muchas otras mucho más depresivas, esta casi tenía gracia. El plan del nuevo gobierno es poner a alguien a evaluar si los cursos de lengua materna que dan en el cole a los niños y jóvenes pueden impactar negativamente en la integración del alumno, o en su desarrollo de la lengua sueca.
Todos los que hayan tenido dichos cursos, o tengan niños que los den o hayan dado, saben cómo está montado: se trata de una clase de una hora, un día a la semana, cuando la jornada escolar se acaba para los demás. Mis hijos, por ejemplo, que están en noveno, se quedan esperando en el cole cada martes cuando todos sus compañeros se van, para dedicar una hora de 16.15 a 17.15 a reforzar su castellano. Los amigos se van o a casa, a sentarse con sus videojuegos o a ambular por la zona o a tomarse algo en cualquier burguería o kiosco.

Es aquí donde empieza a ponerse interesante la propuesta de evaluar el daño que puede hacer esa clase semanal de lengua materna a la integración, hasta el punto de hacer gracia: ¿Cómo van a evaluarlo? ¿Comparando las actividades que acabo de mencionar con la clase, en cuanto al daño que puedan conllevar en términos de integración social? ¿Es mejor sentarse a jugar a Minecraft una hora, que quedarse reforzando la lengua materna ese mismo tiempo? ¿Y si juegan a otro juego? ¿O podría ser más eficaz para la integración el que el grupo de amigos inseparables que se tiran toda la semana charlando, tengan otra hora más asegurada para sentarse a comer patatas fritas o vagabundear sin propósito ni destino?

Me imagino que el razonamiento sobre el peligro de estas clases en cuanto a la integración parte de la idea que durante la clase de lengua materna, pues pasas tiempo y te relacionas con otros niños, o jóvenes, que tienen la misma lengua materna que tú. Recordemos: Una hora a la semana, ni una hora diaria ni nada. Una hora a la semana. Es otro tema que evaluar: ¿Cuál es la probabilidad de que las relaciones que desarrolles durante esa hora semanal superen en importancia a las relaciones que ya tienes y desarrollas el resto de las más de cien horas por semana que no estás en la cama durmiendo? Y en el fondo, el evaluador, siempre tendrá que razonar sobre el porqué de poner justamente la hora de la clase de lengua materna bajo la lupa. Si a lo que van es a buscar actividades que dañen la integración y hacen la conexión al uso de la lengua materna, ¿no hay muchas otras cosas que hacemos al menos una hora a la semana, que podrían ser peligrosas? Si me tumbo a ver La Casa de Papel cada tarde, en vez de Solsidan, ¿peligra mi integración? ¿Aunque sea solo un episodio a la semana? Y si yo solo pongo un episodio a la semana de Casa de Papel (sin subtítulos suecos, claro) y va Lars y se traga todas las temporadas de Solsidan un domingo, no duerme, se retrasa al trabajo el lunes y le echan, ¿no resultaría el menos integrado que yo? Todo resulta muy complicado de evaluar.


¿Que peuede hacer más daño, una hora de La casa de papel o una clase de lengua? Imagen: Netflix

La otra parte de la propuesta sobre la evaluación de las clases de lengua materna en el acuerdo de Tidö, se trata del riesgo de que estas tengan impacto negativo en el aprendizaje del sueco. O más bien en la lengua en si, por como está formulado (”på svenska språket”). No está claro si se trata de un riesgo de dañar el aprendizaje, o de empeorar el sueco que ya sabe. Pero eso no es lo único complicado de entender. Todo aquel que le interese la ciencia lingüística que se ha desarrollado en cuanto a bilingüismo el último siglo sabe que ya en los años setenta se constató que era algo positivo, y que tener una lengua materna fuerte facilita el aprendizaje de un segundo idioma. Antes habían habido ideas de que podía ser al revés, pero el Gobierno de aquel entonces, que hacía caso a la ciencia, no solo instauro las clases de lengua materna en toda Suecia y como un derecho del ciudadano bilingüe, si no también impulso lo que fue a llamarse ”escuelas en lengua materna” (hemspråksklasser). Era una forma de cursar primaria siguiendo el curriculum sueco, pero dado en tu lengua materna. Por cada año que pasaba, más clases iban siendo en sueco. Era un sistema que dio buen resultado, pero que está prácticamente desaparecido.

Y si tu lengua materna es tu segundo idioma, como ocurre con mis hijos que tienen sueco y castellano como lenguas maternas, pero viven en Suecia, tampoco hay ni ciencia ni experiencias que indiquen que mejorando su castellano de alguna manera empeoraría su sueco. Si este fuera el caso, seguramente tampoco iban a darles inglés o el tercer idioma que todos tienen que elegir en el cole a finales de primaria. Dos asignaturas que además dan varias horas a la semana.

Si sigo esforzándome para tratar de entender la propuesta del acuerdo de Tidö, puedo darle la vuelta a la pregunta inicial. En vez de ver qué hay que con solo una hora semanal puede fastidiar la integración, ver qué actividades hay que puedan ofrecer los coles o los municipios una hora a la semana para mejorar la integración. No es mala idea proponerse algo así. Podría ser, por ejemplo, el ofrecer una hora semanal de empleo con salario a todos los niños de familias migrantes, compensar que en general tienen menos contactos laborales dado el menor tiempo en el país y la discriminación que existe en el mercado laboral. Solo como un ejemplo. Se puede ser muy creativo con esa hora semanal, y como podría aprovecharse en términos de integración. Seguro que se puede usar para muchas cosas que ayuden a niños y jóvenes a sentirse más conectados y deseados en la sociedad sueca, o aumentar sus posibilidades de llegar a lo que aspiran con sus futuras carreras. Pero seguimos con la pregunta de fondo: esa hora, ¿por qué hay que cambiarla por la clase de lengua materna?

No hay más lógica que una lógica simbólica, en la propuesta del acuerdo de Tidö de evaluar las clases de lengua materna. Es lo que hace que la gracia que pueda hacer se atragante y haga del tema uno más bien triste: la propuesta de evaluar el daño que puede hacer la lengua materna, simboliza el daño que quieren hacer a nuestras lenguas y nuestras raíces. La objeción a nivel gubernamental a nuestras vidas, nuestras familias y las historias que las han marcado. Es una objeción contra nuestra complejidad como seres humanos y contra la sociedad que constituimos.

En tal ambiente de objeción, nosotros resistimos. No solo resistimos, si no nos animamos y nos engrandecemos. Con paz y contundencia hablaremos nuestras lenguas más y seremos más todo lo que somos. Vamos a agarrar lo que nos quieren quitar, sobre todo nuestra lengua. Contra más tiren de lo nuestro, más fuerte lo sujetaremos. Y más lo cuidaremos: nuestras herencias, nuestras raíces – que sin duda de ninguna manera nos impiden el cuidado y el aprecio de lo que tenemos y nos es dado cada día también en el presente. Lo nuestro tiene que ser el apacentar y con manos suaves quitarnos las manos agresivas de encima. Con contundencia serena y hasta compasiva decir: ”Veo lo que estás haciendo, pero no está bien. Vete a casa a dormir una siestecita. Piénsate que quieres hacer de tu vida. Y tira el acuerdo de Tidö a la basura. Yo, por mi parte, voy a disfrutar de mi vida. De todo lo que sé, todo lo que tengo y todo lo que soy.”

Carlos Rojas • 2023-01-17
Carlos Rojas es sociologo y esta haciendo un doctorado en la Universidad de Estocolmo, donde investiga el impacto de los procesos sociales en las escuelas.


Lyktan (la linterna) es una revista políglota con una interes especial del encuentro entre lenguas. Con punto de partida en la lema ”arte para todos” escribimos sobre arte, cultura y lenguas. Estamos religiosamente y politicalemente desatados y trabajamos independiente con Konstfrämjandet Västmanland. Contáctenos

Kan jag förstöra min integration på en timme?

Bild rawpixel.com on Freepik

Vad skulle jag kunna göra en timme i veckan, som är dåligt för min integration i samhället? Jag tror de säkraste korten skulle vara att ägna timmen åt att begå brott eller gå runt i mitt närområde och bara vara så otrevlig jag kan mot så många människor som möjligt.

Det är två aktiviteter som säkert så småningom, även med bara en timme i veckan, skulle leda till att jag antingen blir segregerad in i ett fängelse eller gör så att ingen i samhället till slut vill vara med mig.

Men vår regering misstänker att åtminstone en sak till kan skada integrationen även om det bara handlar om något man gör en timme i veckan: att ha en lektion i sitt modersmål.

”Jag läste Tidöavtalet dagen det offentliggjordes och fastnade snabbt för den där nästan roliga punkten mitt bland en massa andra rent av sorgliga saker. Någon ska nämligen utreda om modersmålsundervisningen i svenska skolor negativt påverkar ”integration eller elevens kunskapsutveckling i svenska språket”.

Alla som haft modersmålsundervisning själva, eller barn som har eller haft det, vet hur det funkar: det är en timme i veckan, som ligger utanför ordinarie skolschema. Mina söner, som går i nian, väntar till exempel på tisdagarna snällt kvar på skolan när alla gått hem, för att mellan 16.15 och 17.15 ägna en timme åt att bli bättre på spanska. Kompisarna går hem och spelar eller går och hänger någonstans ute eller på något snabbmatsställe.

Det är här som Tidöavtalets punkt om att utreda om modersmålsundervisningen skadar integrationen börjar bli riktigt märklig, till och med nästan komisk: hur ska den här utredningen göras? Ska utredaren bedöma hur dessa olika aktiviteter påverkar integrationen? Om det är bättre för ett barns integration att sätta sig och spela Minecraft den en timme, hellre än att stanna på skolan och stärka sitt modersmål? Eller är det bästa att ett kompisgäng som ändå hänger med varandra hela tiden, har ytterligare en timme i veckan fri att sitta och käka pommes på McDonalds eller gå runt och lalla?

Jag antar att resonemanget om modersmålsundervisningens skadlighet måste vara kopplad till att du där umgås med andra som talar samma språk som du. En timme i veckan. Vilket då i teorin kan göra att du umgås mer med folk som kommer från samma språkgrupp som du. Ännu en knepig sak att utreda: är det ens sannolikt att de relationerna du får under en timme i veckan skulle kunna bli viktigare än relationerna du har veckans övriga dryga hundra vakna timmar? Och i botten har vi förstås frågan om varför just modersmålsundervisningen ska sättas under luppen. Om det nu är aktiviteter som skadar integrationen som är viktiga, och det handlar om att göra något kopplat till sitt modersmål, finns det inte mängder av saker vi lägger minst en timme i veckan på, som skulle behöva utredas? Om jag kollar på La Casa de Papel varje kväll istället för Solsidan – kan det skada min integration? Även om det bara är ett avsnitt i veckan? Men om jag bara kollar på ett avsnitt Casa de Papel (utan svenska undertexter) men Lars en helg binge-watchar alla Solsidansäsonger så han försover sig på måndag och får sparken, blir inte han mer ointegrerad? Det känns väldigt komplicerat.


Vad gör mest skada för integrationen, en timme La casa de papel eller en timmes språkundervisning? Bild: Netflix

Den andra delen i Tidöavtalets punkt om modersmålsundervisningen handlar om att den kan skada svenskundervisningen. Den är också knepig att förstå, inte minst om du bryr dig något om det senaste halvseklets forskning. Redan på 1970-talet konstaterade språkforskare att det var positivt med flerspråkighet och att ett starkt modersmål underlättade inlärningen av det nya språket. Det hade innan dess länge funnits idéer om att tvåspråkighet var skadligt, men Regeringen, som på den tiden lyssnade på forskningen, införde inte bara modersmålsundervisning brett utan till och med det som kom att kallas hemspråksklasser. Det var en skolform som följde den svenska läroplanen, men där från början stora delar av undervisningen i de flesta ämnen genomfördes på modersmålet. Allteftersom eleverna avancerade i årskurserna, byttes fler och fler ämnen ut till att ges på svenska istället för på modersmålet. En skolform som fungerade bra, men i princip försvunnit.

Om ditt modersmål i praktiken är ditt andraspråk, som det är för mina barn som har både svenska och spanska som modersmål men lever i Sverige där svenskan dominerar, är det inte heller skadligt för deras svenska att lära sig bättre spanska. Skulle det vara så skulle förstås skolan inte heller syssla med undervisning i engelska eller moderna språk, språkvalet alla måste göra i mellanstadiet. Båda dessa är dessutom flera timmar i veckan under nästan hela skolgången.

Om jag fortsätter försöka förstå Tidöavtalets utredningsförslag kan jag vända på min inledande fråga om vad som på en timme i veckan kan sabotera integration och istället tänka på vad skolorna eller kommunerna skulle kunna göra en timme i veckan som ökar integrationen. Det är ju ingen dum idé: gör så att alla barn som har invandrade föräldrar får ett extrajobb de kan göra en timme i veckan, så kompenserar det för de mindre kontakter som familjen kan tänkas ha som en följd av att vara nya i samhället. Som ett exempel, det går säkert att vara kreativ kring hur du en timme i veckan kan ordna någon bra aktivitet som bidrar på något meningsfullt sätt till att barn och tonåringar blir och känner sig mer delaktiga i samhället eller stärker sina möjligheter på arbetsmarknaden. Men: varför ska den timmen i veckan vara i utbyte mot just modersmålsundervisning?

Det finns ingen logik i något i Tidöavtalets punkt om att utreda modersmålsundervisningen, mer än en symbolisk logik. Och det är väl det som är det sorgliga med saken, som i slutändan skuggar den komik som kan uppfattas i det absurda jag tuggat igenom i den här krönikan: utredningen av modersmålsundervisningen ska symbolisera motståndet mot våra språk och våra rötter. Motståndet mot våra livshistorier, mot våra familjer, mot vår komplexitet som människor och samhälle.

I ett sådant motstånd kommer många av oss att stärkas. Vi kommer att prata våra språk mer och vara mer vi. Vi kommer att hålla i det som någon försöker rycka ifrån oss, inte minst våra språk. Greppet kommer hårdna desto mer de rycker och vi kommer att känna mer omsorg om det vi har, om våra arv, våra rötter – som förstås aldrig behöver krocka med omsorgen om det vi har och får varje dag. Vår uppgift där blir förstås att med kärlek möta den som aggressivt rycker och drar i det som är vårt och som vi håller i. Med en mjuk, bestämd rörelse lyfta bort deras kladdiga händer. Med en förlåtande blick säga: ”Jag ser vad du gör, men det är inte okej. Gå hem och lägg dig. Tänk på vad du vill göra med ditt liv. Och riv Tidöavtalet. Själv ska jag njuta av mitt liv, med allt jag kan, allt jag har och allt jag är.”

Carlos Rojas • 2023-01-17
Carlos Rojas är sociolog och doktorand på Stockholms universitet, där han forskar på hur det som händer i samhället påverkar det som händer i skolan.