Nella pancia della “Colomba Bianca”

Foto: Thomas Hämén

Silvia Colombo visita la Biennale d’arte di Luleå per Lykta e si immerge nella malinconica melodia che invade gli spazi di quello che un tempo era il carcere di Luleå.

È un pomeriggio di fine novembre quando finalmente riesco a entrare nel vecchio carcere di Luleå, normalmente chiuso al pubblico. È un pomeriggio di fine novembre, e il buio che avvolge la città è interrotto solamente dal bianco scivoloso della neve a terra e dalle luci rossastre che si intravedono dalle finestre della “Colomba bianca”. Vita Duvan è infatti il nome con cui è conosciuto l’edificio oggi – un soprannome foriero di pace che si è guadagnato da quando la sua funzione originaria venne dismessa nel 1979. Mi avvicino, giro attorno al suo perimetro, come in una danza volta alla ricerca dell’ingresso, spingo il portoncino ed entro. Ricordo un cigolio, come nel più classico dei film, ma non so dire fino a che punto la mia fantasia stia prendendo il volo.

Entro e rimango (s)travolta. Il silenzio e l’oscurità esterni sono ormai alle mie spalle, mentre vengo avvolta da una luce pulsante, alternativamente rossa e bianca, e travolta da una musica forte ma lenta, quasi straziante. Quindi questo è “Il lamento della colomba bianca” (Den Vita Duvans lament)? L’installazione di Maria W Horn, parte della biennale d’arte di Luleå 2020 ed eseguita in collaborazione con la Public Art Agency svedese, parla chiaro. Non nasconde nulla, anzi qui il titolo si fa manifesto dell’opera. E sin dal primo istante è tutta un’esplosione di pensieri, di referenze e di emozioni.


Foto: Thomas Hämén

Vita Duvans lament è un intreccio inestricabile di storia, stimoli visivi e uditivi che scavalca il solo concetto di arte sonora per arrivare a toccare la sensorialità dell’arte programmata e la spazialità architettonica. In altre parole, è una composizione musicale in tre cicli (Omnia citra mortem, Heac est regula recti e Längtans Vita Duva) cantata su base elettronica e accompagnata da variazioni luminose che invadono l’interno dell’ex carcere. Tutto è estremamente contemporaneo e, al tempo stesso, tutto rimanda a un passato remoto. Se la musica, da un lato, rievoca la sacralità dei canti gregoriani e liturgici, l’architettura a corpo centrale con pianta ennagonale – disegnata a metà Ottocento dall’architetto Carl Fredrik Hjelm – si riallaccia alle teorie del panopticon di Jeremy Bentham e, andando ancora più indietro, agli edifici ecclesiastici del Medioevo e Rinascimento.

Le luci e la musica, che invadono lo spazio coi loro contrasti drammatici, fanno da sfondo ma sono al contempo i protagonisti dell’opera. Chi si addentra nella pancia di questo “Lamento della colomba bianca” compie un’esperienza su più livelli temporali. C’è il presente, l’hic et nunc, e il passato. La nostra storia diventa così la storia di uno, dieci, cento detenuti che si sono succeduti in quelle piccole celle e di cui l’artista immagina i monologhi, lasciandoli fuoriuscire da casse che riversano parole a fiumi. Sono sussurri recitati, preghiere forse, domande che la loro mente si poneva. Alle mie orecchie non ancora del tutto abituate a una lingua che non è la mia, le loro parole risultano come suoni quasi indistinti. Colgo alcuni elementi, l’insieme mi sfugge. Ma non importa. Non è questo il punto. Il linguaggio del dolore, della prigionia e della sopravvivenza è universale e arriva dritto al cuore di tutti. Non servono libri, dizionari, interpreti. È sufficiente sapere ascoltare.

Silvia Colombo • 2021-02-09
Silvia Colombo è una storica dell'arte, museologa e autrice che attualmente vive a Luleå. Si interessa di musei e ricerche interdisciplinari tra arte, politica e memoria.


Lyktan è una rivista culturale multilingue con uno spiccato interesse per l’incontro tra diversi linguaggi. Partendo dal concetto di “arte per tutti”, si occupa di arte, cultura e plurilinguismo. Laica e apartitica, viene gestita in maniera indipendente da Konstfrämjandet Västmanland.

I Vita Duvans mage

Foto: Thomas Hämén

Lyktans Silvia Colombo bevittnar en melankolisk melodi på Luleåbiennalen, som tar över det som en gång var Luleås fängelse.

När jag äntligen fick gå in i det som varit Luleås fängelse, och som vanligtvis varit stängt för allmänheten, var det en eftermiddag i november, när mörkret svept in staden helt, förutom den hala snön på marken och ett ovanligt, rödaktigt ljus från Vita Duvans fönster. Ja, Vita Duvan, ett fredligt smeknamn som byggnaden fick när den lämnade sin ursprungliga funktion 1979. Jag närmade mig, snurrade runt den, som i en dans efter ingången, tryckte upp den lilla grinden och gick in. Jag minns ett gnissel men jag vet inte om det hände på riktigt eller om det var min fantasi som for iväg.

Väl där inne blev jag överväldigad. Tystnaden och mörkret stannade utomhus och ersattes av ett pulserande ljus – rött och sedan vitt – och av en stark men långsam, nästan upprörande melodi. Vita Duvans lament, Maria W Horns installation på Luleåbiennalen 2020 i samarbete med Statens konstråd, uttrycker sig tydligt. Den döljer inte någonting – tvärtom blir dess namn konstverkets manifest. Och från den första ögonblicken exploderar rummet med tankar, referenser och känslor.


Foto: Thomas Hämén

Vita Duvans lament är en audiovisuell komposition där historia och sinnesstimulans vävs ihop. Den kan inte definieras bara som ljudkonst då den även har beröringspunkter med programmed art och det arkitektoniska rummet. Den kan också med andra ord beskrivas som ett musikstycke i tre cykler (Omnia citra mortem, Heac est regula recti och Längtans Vita Duva) där några röster sjunger över en elektronisk bas medan ljusvariationer tillfälligt målar fängelsets utrymme. Allt samspelar nu, i samtiden, men parallellt påminns man om avlägsna händelser. Å ena sidan musiken som åkallar gregorianska, liturgiska sånger. Å andra sidan byggnaden med sin nonagonala planritning – som ritades på 1850-talet av arkitekten Carl Fredrik Hjelm, med Jeremy Benthams panoptikon och med ännu äldre kyrkor och dopkyrkor från Medeltiden och Renässansen som förebild.

Ljusen och musiken tar över Vita Duvans rymd med sina dramatiska kontraster. Fast de presenteras som komplement till arkitekturen blir de snabbt till en del av byggnadens egenskaper.

Den som dyker in i magen på Vita Duvans lament upplever flera tidsnivåer simultant. En (upp)lever den här och nu men även då. Ens egen historia blir plötsligt till en, tio, hundra intagnas berättelser och monologer utifrån konstnärens fantasi. De spiller över från fängelsecellerna som ett flöde av viskningar, kanske böner och även frågor som fångarna ställde till sig själva. För mina öron, som fortfarande är ovana vid ljudvariationerna i ett språk som inte är mitt modersmål, låter deras ord som otydliga toner. Några element är begripliga medan helheten försvinner, springer iväg. Men det spelar ingen roll. Det är inte konstverkets mening. Sorgen, fångenskapens och livsduglighetens språk är universellt och berör många hjärtan. Böcker, lexikon och översättare behövs inte längre då. Det räcker med känsligheten och konsten att kunna lyssna.

Silvia Colombo • 2021-02-09
Silvia Colombo är konsthistoriker, museolog och skribent bosatt i Luleå. Har ett särskilt intresse för tvärvetenskapliga forskning om konst, politik, musei- samt minnesstudier.


Lyktan är en flerspråkig kulturtidskrift med ett särskilt intresse för mötet mellan språk. Med utgångspunkt i ”konst för alla” skriver vi om konst, kultur och flerspråkighet. Vi är politiskt och religiöst obundna och drivs fristående med Konstfrämjandet Västmanland som huvudman.