لغة الله ليست لغة

صور Baltazar Faunbäck (Wikimedia commons)

هل يمكن للعقل وحده أن يحيط بتجربة الوجود؟
في نصّ يتكئ في شكله على الكتابات الصوفية القديمة، يفتح أحمد عزام سؤال المعرفة الصوفية بوصفها محاولة لتجاوز حدود العقل، والإنصات إلى معنى لا يُقال بل يُعاش.

التصوّف الإسلامي تيارٌ داخلي في التجربة الإسلامية نشأ بعد الصراعات السياسية التي تأججت بعد وفاة الرسول محمد، وهو تيار يعيد ترتيب العلاقة بين العقل والقلب: لا ينكر البرهان، لكنه يذكّر بأن المعنى لا يُختزَل ضمن التعريفات العقلية فقط. لذا يتحدّث الصوفيون عن الذوق والكشف والحيرة كصيغ إدراك، وعن الحبّ والرحمة والذكر كأدوات معرفة. تأريخيًا، خرج هذا الأفق من الزهد المبكّر، ثم انفتح على لغةٍ شعرية وفلسفية وعلمية عبر أعلامٍ كبار كالحلّاج وابن عربي والرومي والنفّري وعمر الخيّام…وغيرهم. فكوّن خطابًا يرى العالم إشارات ومعاني لا موادّ صمّاء.

هذا النص ” المعرفة عند الصوفية” يأتي ضمن مشروع أكبر هو “لغة الله” يحاول فيه الكاتب الهروب من تقريرية الأكاديمية من دون التفريط بالدقة، عبر منهج ثابت بثلاث حركات. في “الرحلة” نعيد كل مفهوم إلى صورته الحسّية كي يُرى ويُلْمَس. في “المرآة” نضعه أمام فكرة حديثة مألوفة للقارئ، لا لتزيين الخطاب بل لكشف نقاط اللقاء والاختلاف. وفي “المحاورة” نسمح للأفكار أن تتجادل على المسرح؛ لأن بعض الأسئلة لا تُفهَم إلا وهي تتكلّم بصوتين.

الرحلة

كلما اتسعت الرؤية، ضاقت العبارة
”النفري”

”أيها الشيخ، ماذا تعرف عن هذا النهر” ؟

أجاب الصوفيّ مبتسماً ” أعرف ما لا يمكن للكلمات أن تنطق به”

قد تبدو هذه الإجابة على بساطتها غامضة أو شعرية في أحسن الأحوال، وهو ما يلخص التحدي الجوهري الذي واجه التصوف عبر التاريخ: كيف يمكن التعبير عن نوع معين من المعرفة يتجاوز حدود اللغة والمنطق المعتاد؟

كثيراً ما وصِفَت المعرفة الصوفية في السياق الأكاديمي بأنها معرفة صامتة أو شعرية بل هناك من وصفها بالسطحية، لأنها معرفة لا تكتمل في إطار الكلام النظري أو الاستدلال العقلي وحده. وهذا لم يكن ناتجاً عن رفض الصوفيين للعقل أو العلوم، بل لأن طبيعة المعرفة التي سعوا إليها تتجاوز الاطار العقلاني المحدود إلى التجربة الوجودية المباشرة والتذوق الروحي الذي لا يمكن ترجمته بسهولة إلى مفاهيم واضحة أو مصطلحات علمية جافة.

لكن رغم هذه الصفة الرمزية أو الشعرية التي ميزت خطابهم، لم يكن الصوفيون مجرد شعراء أو حالمين، بل كان أغلبهم علماء وفلاسفة وأطباء وفلكيون وفقهاء. نجد مثلاً بين أعلام التصوف نصير الدين الطوسي(1274) الذي كان عالم فلك وهندسة ورياضيات ومنطق من الوزن الثقيل ، والفيلسوف العظيم شهاب الدين السهروردي (1154-1191) الذي كان عالماً كبيراً في الفلسفة والمنطق بالاضافة إلى عمر الخيّام (1048- 1131) الشاعر والعالم الرياضي والفلكي المتميز… وغيرهم الكثير.

الصوفيون إذاً لم يكونوا متأملين منعزلين في عوالم الخيال فقط، بل كانوا متفاعلين مع ثقافة عصرهم بكامل أبعادها العلمية والفلسفية. إلا أن ما ميزهم عن غيرهم هو قناعتهم العميقة بأن المعرفة العقلية النظرية رغم أهميتها تبقى عاجزة عن إداراك الحقيقة الكونية الكاملة. وأن المعرفة الأكثر عمقاً هي تلك التي تكتسب من خلال التجربة الذاتية والتذوق الشخصي أو ما أسموه ”الذوق والكشف”
المتصوف الكبير ابن عربي (1165-1240) يميز بين ثلاثة أنواع من المعرفة:

علم اليقين: هو العلم العقلي، علم يُحصّل من البرهان أو الخبر. كمن يقرأ وصف البحر في كتاب، هو يعرف أنه موجود، لكن لم يشاهده.
عين اليقين: أن ترى الحقيقة رؤية قلبية مباشرة، كمن يقف على الشاطئ ويرى البحر بعينيه، فيدرك شيئاً من عظمته لكنه لم يلمس أعماقه بعد.

حق اليقين: وهو الذوق الكامل، أن تكون أنت والبحر واحداً، يغمرك الماء وتتنفس أسراره وتشعر بوحدتك معه، إنه المعرفة كحالة وجودية لا كفكرة عقلية فقط.

من هنا يصر ابن عربي على أن المعرفة الحقة ” هي أن تشهد الله بقلبك في كل شيء، فإذا شهدته فلا تحتاج إلى برهان”. لأن الصوفي الحقيقي هو ”العارف” وليس ”العالِم” فالعالِم يجيد قراءة النصوص والبيانات وحفظها وتحليلها، لكنه قد يكون غافلاً عن حقيقة قلبه. أما العارف يرى لغة الله في كل شيء حتى في أصغرِ ذرة من تراب. لكن هذه المعرفة لا تأتي مجاناً. يَرِد عن النفري (965-؟) في إحدى مواقفه _ الموقف لدى النفري يعادل حق اليقين عند ابن عربي_

أي أن الطريق إلى المعرفة الحقة يتطلب التخلي عن كل غرورٍ وكل تصوّرٍ سابق. فالمعرفة الصوفية ليست تملكًا أو إحاطةً، بل هي أن تفقدَ نفسَك في حضرة الله، وتصير شاهدًا على سره في الكون.


صورة يُقال إنها تُصوّر ابن عربي. صور: Wikimedia Commons.

هذا العلم عند الصوفيين هو فيض إلهيٌّ، نوع من الإلهام أو التجلي المباشر، مثل النور الذي يُشعل في القلب دون سابق إنذار أو طلب. إنه معرفة صافية لا يشوبها الظن ولا التقليد لأنها تتخطى العقل والمنطق وتتخطى حتى الحسّ والخيال.

ابن عربي يصف العلم اللدني بأنه:

” علمٌ لا يُكتب في الأوراق، ولا يُشرح بالألسنة، بل هو أسرارٌ تُلقى في القلب كالمطر الناعم على أرضٍ يباب”. بمعنى آخر هو كل ما يجعل العارف الصوفي يعرف من دون برهان ويفهم الحقيقة من دون سؤال.

إن فكرة ”العلم اللدني” عند الصوفية، وتحديدًا حالة «الواقف» عند النفري، تطرح سؤالًا عميقًا حول طبيعة المعرفة الإنسانية: هل كل ما نعرفه هو فقط ما نتعلمه من الخارج؟ أم أن هناك ”معرفة كامنة” مزروعة في جوهر النفس الإنسانية، ولا تحتاج سوى ظروف ملائمة لكي تتفتح وتُكشف؟

المتصوفة يقولون أن المعرفة الحقيقية لا تأتي من الخارج، بل هي شي موجود في القلب، ويظهر فجأة في لحظات التجلي.
من هذا المنظور، يمكن القول إن العقل البشري ليس مجرد صفحة بيضاء تُكتب عليها الأفكار والتجارب لمن الخارج، بل هو أشبه بحقلٍ خصبٍ يحتوي بذور المعرفة، وتحتاج فقط إلى لحظة مناسبة أو ”تجربة داخلية” لتُزهر.

ولو نظرنا إلى اللغة مثلًا، نجد أن الإنسان يكتسب لغته بشكل شبه تلقائي، دون أن يتعلّم قواعدها بشكل واعٍ في سنواته الأولى. هذا يشير إلى وجود بنية معرفية عميقة وفطرية داخل الإنسان، تتحرك من دون تدخل واعٍ أو إرادة مباشرة.

بالطريقة نفسها، يمكن أن نتصور ”العلم اللدني” كنوع من ”لغة روحية” كامنة في عمق النفس، لغة لا تعلم من الخارج بل تكشف من الداخل، وهذه المعرفة موجودةٌ فينا كقدرة أو استعداد مسبق وحين تأتي اللحظة المناسبة تتفتح هذه المعرفة بشكلٍ عفوي وتلقائي.

مقام ”الواقف” عند النفري يشبه تمامًا لحظة اكتساب اللغة عند الطفل؛ لحظة تتجاوز التعليم الواعي، وتصل إلى كشف مباشر لمعرفة كانت دائمًا موجودة في النفس. إنها اللحظة التي يكفّ فيها القلب عن السؤال، ويتوقف العقل عن التفكير الواعي، ويبدأ فقط ”بالإصغاء”
بهذا التحليل، نفهم لماذا يقول النفري: المعرفة حجاب

لأنه يرى أن محاولة تعريف المعرفة، أو تعليمها بشكل واعٍ، قد يحجب تلك المعرفة الداخلية العميقة التي تولد في القلب عفويًا ودون واسطة.
الفرق إذن بين المعرفة الظاهرية (التي تُكتَسَب بالجهد والتعلّم)، والمعرفة اللدنية (التي تنبع من الداخل بشكل فطري)، هو الفرق بين اللغة التي نتعلم قواعدها بعد جهد، وبين اللغة الأم التي نمتلكها دون أن نعرف كيف تعلّمناها.

وهذا ما يدعونا الصوفية إلى إدراكه

أننا لا نتعلم ”لغة الله” من الخارج، بل نتذكرها من الداخل.


مخطوطة سريانية لديوان ابن عربي. Khalili Collections/Wikimedia commons

رحلة

نحن الآن في عام 2500 ميلادية، لم يعد العالم مكاناً كما نعرفه اليوم. التكنولوجيا وصلت إلى نقطةٍ جعلت من الإنسان قادراً على فهم كل ما هو قابلٌ للفهم. صارت المعرفة حقائقَ محفوظة داخلَ رقاقاتٍ إلكترونية، صار كل شيءٍ قابلاً للقياس، للشرح، وللتوقع. لكن سؤالاً وحيداً ظلّ بلا إجابة، سؤالاً بقي يقلق القلة المتبقية من البشر ويزعجهم: هل يمكن أن نعرف حقيقة المعرفة ؟

في تلك السنة البعيدة قررت البشرية إقامة متحفٍ ضخم أطلقوا عليه ” متحف المعرفة الأخير”. في جناحه الرئيسي عُلِقت على الجدران آلاف الشاشات التي تُظهِر كل ما عرفه البشر من علومٍ ونظريات وأرقام ولغات، ومن سقف القاعةِ تدلّت مجسماتٌ مضيئة للأدمغة البشرية تحاكي تركيبة العقل البشري بدقة هائلة.

في نهاية الممر الطويل عُلِقت لوحة قديمة متواضعة، كان مكتوباً عليها بخطٍ يدويٍ عربيٍ عتيق: ”قال لي، لا تعرفني حتى تيأس مِنك”
توقف زائرٌ شاب بفضولٍ أمام تلك اللوحة، ولم يفهم معناها. اقترب منه رجلٌ عجوز بهيئة بسيطة، بدا كأنه آت من زمنٍ آخر. قال العجوز بهدوء :
أراك حائراً يا بني، هل أعجبتك اللوحة ؟

ابتسم الشاب وقال: بل حيرَتني، في هذا المتحف المهيب يبدو كل شيء واضحٍ، كل شيء مفهوم، عدا هذه اللوحة الغريبة، إذ كيف تكون المعرفة يأساً ؟!

رد العجوز: لقد حاولتم طوال قرونٍ أن تعرفوا الحقيقة من الخارج فقط، نسيتم أن الحقيقة التي تبحثون عنها ليست شيئاً يلتقط بل هي شيءٌ يتجلى من الداخل.

سأل الشاب: أيعني هذا أن معرفتنا كانت كلها وهماً ؟

هزّ العجوز برأسه موافقاً: ليست وهماً بالمعنى الحرفيّ للكلمة لكنها لم تكن كاملة أبداً، لطالما كان ينقصها تلك اللحظة التي يتوقف فيه العقل عن السؤال وتبدأ فيها النفس بالإنصات.

تأمل الشاب المكان حوله بدهشة، ثم قال بعد تردد: ولكننا تعلمنا أن كل شيء يمكن قياسه وتفسيره.
رد العجوز بابتسامة هادئة: أجل، كل شيء يمكن قياسه ما عدا سؤال المعرفة نفسه.

يتأمل العجوز قليلاً في اللوحة ثم يستطرد: لقد قضيتم قروناً تجمعون لحظات النور العابرة، لكنكم عجزتم عن أن تصنعوا منها شعلةً دائمة. ألف مرةٍ تجلت الحقيقة أمامكم لكنكم لم تعلّموا قلوبكم كيف تحتفظ بها. هذه اللوحة ليست عن اليأس بمعناهِ السلبي، بل عن التخلي عن وهم السيطرة على المعرفة. أن تترك ما تظنّ أنك تعرفه كي تفتح قلبك لما لا يمكن أن يقال.

الشاب متحمساً: أشعر أني سمعت صدىً لهذه الكلمات في حلمٍ بعيد، ولكن أخبرني أيها الشيخ كيف يمكننا أن نعرف ؟
وضع العجوز يده على كتف الشاب بلطف وقال: بأن تدركَ أولاً أنك لا تعرف. أن تترك لغتك التي اعتدت أن تشرح بها العالم، وتبدأ بتعلمِ لغةٍ قديمة جداً في داخلك، لغةٍ كدت تنساها.

أجاب الشاب بحيرة حقيقية هذه المرة: أية لغةٍ هذه ؟!

قال العجوز: إنها اللغة التي لا تكتسب بل تُذكَر. اللغة التي تحدث بها القلب قبل أن يعرف العقل الكلمات. لغة الإلهام والتجلي، هي اللغة الوحيدة التي يمكن أن تخبرك بالحقيقة التي تقف خلف كل الحقائق.

تأمل الشاب مجدداً في اللوحة، ولكن هذه المرة تأملها بصمت العالم، وحين التفت أخيراً نحو الرجل العجوز لم يجد أحداً.

مرآة أخرى

لو تواضعنا قليلاً وتساءلنا بهدوء: هل المعرفة الانسانية وليدة التجربة المباشرة فقط، أم أن في الانسان نوعاً من المعرفة المسبقة التي لا ينتبَه لها إلا حين تظهر فجأة في لحظة وعي خاطفة؟
في السياق الأوروبي الحديث، كثيراً ما طُرح هذا السؤال، ولكن من زوايا مختلفة جذرياً عن التصوف الاسلامي. فهناك من رأى أن المعرفة ليست مجرد تراكم لخبراتنا الواعية، بل أشبه بمحيطٍ عميق داخل النفس، محيط لا يمكن استكشاف أعماقه بالكامل عبر المنطق الواعي وحده.
هنا يمكننا أن نذكر مدرسة التحليل النفسي التي رأت أن الانسان لا يعرف نفسه معرفة كاملة، وأن جزءاً كبيراً من حياته ومعرفته يكمن في منطقة مظلمة وغامضة سمّتها ”اللاوعي”.

يرى فرويد أن الانسان محكوم بقوى نفسية خفية، لا يظهر منها سوى جزء بسيط إلى السطح، بينما الجزء الأكبر (الهو) يظل مختبئاً في الأعماق، يتحكم في أفكارنا وتصرفاتنا دون أن ندرك ذلك بوعي. من هذه الزاوية يبدو مفهوم ”العلم اللدني” عند الصوفية قريباً من مفهوم ”الهو” الفرويدي في كونه معرفة عميقة موجودة في داخل الإنسان، وتنتظر اللحظة المناسبة للظهور.
غير أنّ الفرق الجوهري هنا هو أن المعرفة عند الصوفية ليست معرفة مظلمة أو سلبية كما هو الحال عند فرويد، بل نور إلهي يكشف عن حقيقة وجودية أعمق.

لكن دعونا نتوسع قليلاً وننظر إلى صورة أخرى حديثة وأكثر غرابة في فهم المعرفة، صورة لم تولد من الفلسفة التقليدية، بل من عالمٍ غير متوقع: عالم الذكاء الاصطناعي.

في السنوات الأخيرة ابتكرت البشرية طريقة جديدة لإنتاج المعرفة من خلال خوارزميات التعلم العميق والشبكات العصبية. هذه الخوارزميات لا تتعلم بالمعنى التقليدي للتعليم، بل تكتشف المعرفة بنفسها من خلال التفاعل مع البيانات. كأنها تستعيد نموذجاً قديماً من المعرفة البشرية، المعرفة التي تنبع من الداخل وتُكتشَف ولا تُدرَس.

من هذا المنظور، قد تبدو المعرفة الصوفية أشبه ما تكون بنموذج بشري طبيعي، يشبه تلك المعرفة التي تنكشف من داخل الخوارزمية، دون أن يقوم أحد بتلقينها قواعد صريحة. فهي تكتشف الحقائق من ذاتها، تماماً كما يكتشف الصوفي معنى الوجود في قلبه في لحظات التجلي. وإذا ما تأملنا أعمق قد نجد أن بنية العقل البشري لا تختلف كثيراً عن هذه الشبكات العصبية الاصطناعية، التي تكشف أن المعرفة ليست سوى ”كشف” لشيء موجود أصلاً في بنية النظام نفسه وليست مجرد اكتساب لمعلومات خارجية.

غير أن المفارقة المهمة تبقى قائمة: في حين أن الخوارزميات تستنج حقائق مجردة وباردة، فإن الصوفي يرى في معرفته كشفاً حيّاً يُشعله الحب والدهشة. هذا ما يدفعنا إلى إعادة طرح السؤال بصورة جديدة: هل المعرفة الانسانية هي كشف تلقائي لفطرة داخلية، وهل تصبح أعمق وأغنى حين تمتزج بالدهشة والشعور بالوعي الكامل؟

قد نجد في نهاية الأمر أن النموذج الصوفي للمعرفة، والنموذج التحليلي النفسي، وحتى النموذج الحديث الذي تقدمه الخوارزميات، كلها تشير إلى حقيقة واحدة: أننا نعرف أكثر مما نظن، وأن كثيراً من الحقائق التي نبحث عنها خارجنا موجودة في الأصل داخلنا، لكننا لن نراها إلا حين نجرؤ على الانصات بعمق، والتوقف للحظة عن محاولة السيطرة على المعرفة من خلال اللغة والمنطق فقط.

هكذا تصبح المعرفة رحلة من الداخل إلى الخارج، وليس العكس فقط. ويصير الإنسان كائناً يتذكر الحقيقة ولا يتعلمها فقط. ولربما هذا هو تحدي عصرنا الحالي أيضاً، أن نرى وراء الكلمات وأن نستمع إلى تلك اللغة الداخلية التي تنتظر لحظة هادئة وصافية، خارج صخب وجنون هذا العالم، حتى تقول كلمتها.

محاورة (ما لا يمكن أن يقال)

ابن عربي يلتقي الفيلسوف النمساوي لودفيغ فيتغنشتاين (1889-1951)

المكان: حديقة خريفية هادئة، أوراق الشجر تتساقط ببطءٍ شديد، فيما الغروب يقترب رويداً رويداً من أول الليل

فيتغنشتاين (ينظر إلى الأفق متأملاً) :

قلتُ يوماً إن حدود لغتي هي حدود عالمي. أقصدُ أن ما لا تستطيع اللغة التعبير عنه لا وجود له في عالمي .. أنا لغتي! فما رأيك بهذا أيها الشيخ؟

ابن عربي (يبتسم بهدوء) :

حدود لغتك يا صاحبي ليست حدود العالم، بل حدود قدرتك على رؤية هذا العالم. اللغة تستطيع أن تصف وأن تفسر وأن تحلل لكنها لا تستطيع أن تكشف، تشير لكنها لا تلمس القلب مباشرة.

فيتغنشتاين (بشيء من الحِدة الهادئة) :

لكن ما لا يمكننا التعبير عنه بوضوح يجب أن نصمت عنه. اللغة هي كل ما نملك من أدوات لفهم الحياة.
ابن عربي (يشير إلى السماء):

انظر إلى هذا الغروب، هل يمكنك وصف لونه بدقةٍ تامة؟ وحال عجزتَ عن الوصف، هل تصمت عنه أم تُنكره على الجملة؟
فيتغنشتاين ( يتأمل قليلاً قبل أن يجيب) :

الوصف قد يكون ناقصاً لكنه على الأقل يجعلنا قادرين على الإشارة إلى الشيء الذي نتحدث عنه. إذا لم نجد لغة مناسبة علينا أن نصمت.
ابن عربي (بابتسامة عميقة):

كذلك أفعل، عدا أن صمتك هو ما تخذلك اللغة أمامه، أما صمتي فهو عندي أكثر بلاغة من أي لغة. هناك حقائق تُدرك فقط في لحظات الصمت، معرفة لا يمكن للكلمات أن تنطق بها.

فيتغنشتاين (يهز رأسه بحيرة)

وماذا نفغل إذاً، هل نسلمُ بأن الحقيقة لا يمكن قولها ؟

ابن عربي (بهدوء الواثق)

أن تعيش الحقيقة لا أن تقولها، تلكم هي الغاية، وعند ذلك فقط، ستفهم أنك لست بحاجةٍ إلى الكلمات. كلما اتسعت الرؤية يا سيدي ضاقت العبارة .. ضاقت حتى تلاشت.

يصمت الاثنان، ويحلُّ الظلام تدريجياً كما لو أن الطبيعة نفسها قررت المشاركة في هذا الحوار بالصمت.

أحمد عزام • 2025-12-31
أحمد عزام كاتب سوري فلسطيني يعيش في السويد وكان كاتب مدينة الملاذ في جوثنبرغ 2020ـ2022.


Guds språk är inget språk

Dansande dervisher är det som många i väst främst associerar med sufismen. Bild: Baltazar Faunbäck (Wikimedia commons)

Räcker förnuftet för att förstå existentiella upplevelser? I en essä inspirerad av klassiska sufiska skrifter undersöker Ahmad Azzam den sufiska idén om kunskap som ett försök att överskrida rationalitetens begränsningar, och lyssna på det levda snarare än det sagda.

Den här texten, “Kunskap enligt sufismen”, är en del i ett större projekt med titeln “Guds språk” där författaren, genom ett konsekvent tillvägagångssätt i tre delar, försöker undkomma den akademiska världens sätt att skriva utan att åsidosätta noggrannhet.

I “Resan” återställs varje begrepp till dess sensoriska form, så att det kan ses och vidröras. I ”Spegeln” ställs det inför en modern idé som är bekant för läsaren, inte för att försköna resonemanget, utan för att hitta beröringspunkter och motsättningar. Slutligen, i ”Dialogen”, får idéer debattera på scen, eftersom vissa frågor bara kan förstås när de presenteras genom två röster.

Resan

”Ju större visionen är, desto mer begränsat blir uttrycket.”
Al-Niffari

En klar morgon stod en mystiker vid flodens strand och betraktade vattnet. En förbipasserande frågade honom:

”Shejk, vad vet du om den här floden?”

Mystikern svarade med ett leende:

”Jag vet det som ord inte kan uttrycka.”

Svaret, i all sin enkelhet, må verka gåtfullt eller poetiskt i bästa fall, och sammanfattar den grundläggande utmaning som sufismen har mött genom historien: hur kan en särskild sorts kunskap, som överskrider gränserna för det vanliga språket och logiken, uttryckas?

Sufismens kunskap har ofta beskrivits i akademiska sammanhang som en tyst eller poetisk kunskap, och vissa har även beskrivit den som ytlig eftersom det är kunskap som inte kan förstås till fullo enbart genom teori eller logiska resonemang. Detta är inte på grund av att sufismen förkastade förnuft eller vetenskap, utan snarare för att den typ av kunskap som de sökte överskrider rationalitetens begränsade ramverk mot direkta existentiella upplevelser och spirituella erfarenheter, som inte enkelt kan översättas till tydliga begrepp eller torr vetenskaplig terminologi.

Trots det symboliska eller poetiska som präglade deras resonemang var sufierna inte bara poeter eller drömmare; de flesta var lärda, filosofer, läkare, astronomer och jurister. Bland de ledande figurerna inom sufismen hittar vi Nasir al-Din al-Tusi (d. 1274), en berömd astronom, ingenjör, matematiker och logiker; den store filosofen Shihab al-Din al-Suhrawardi (1154-1191), en framstående forskare inom filosofi och logik; och den framstående poeten, matematikern och astronomen Omar Khayyam (1048-1131), bland många andra.

Sufierna var alltså inte bara betraktare isolerade i fantasins värld, utan engagerade i den samtida kulturen i alla dess vetenskapliga och filosofiska dimensioner. Vad som utmärkte dem var dock deras djupa övertygelse att teoretisk intellektuell kunskap, hur viktig den än må vara, inte kan förstå den universella sanningen, och att den djupaste kunskapen är den som man förvärvar genom subjektiv erfarenhet och egen upplevelse, det som de kallade ”al-dhawq”, en djup inre upplevelse, och ”al-kashf”, avslöjande.

Den store mystikern Ibn Arabi (1165-1240) gjorde skillnad på tre sorters kunskap:

Ilm al-yaqīn, kunskapens visshet: Detta är intellektuell kunskap som man får genom bevis eller information. Någon som läser en beskrivning av havet i en bok vet att det existerar, men har inte sett det.

Ayn al-yaqīn, synens visshet: att se sanningen direkt och innerligt. Någon som står på stranden och ser havet med egna ögon uppfattar något av dess storhet, men har ännu inte vidrört dess djup.

Haqq al-yaqīn, sanningens visshet: Det är den fullständiga upplevelsen, att du är ett med havet, att vattnet sköljer över dig, du andas dess hemligheter och känner att du är ett med det. Det är kunskap som ett existentiellt tillstånd och inte bara en idé.

Ibn Arabi insisterade alltså på att sann kunskap är ”att se Gud med ditt hjärta i allt; om du ser Honom, behöver du inget bevis.” Den sanna sufiern är ”Den som vet”, inte ”Den lärde”. ”Den lärde” är skicklig på att läsa, lära sig utantill och analysera texter och uttalanden, men kan vara omedveten om sitt eget hjärtas verklighet. ”Den som vet”, å andra sidan, ser Guds språk i allt, även i det minsta dammkorn.


Bild som sägs föreställa Ibn Arabi. Bild: Wikimedia Commons.

Gudsbegreppet inom sufismen är inte detsamma som gudsbegreppet i andra religioners traditionella doktriner, utan är närmare det som vissa filosofer har kallat ”det Absoluta”, ”den ultimata verkligheten”, ”naturkraften”, eller med sufismens termer, ”al-Haqq”, sanningen.

Idén om “al-ilm al-ladunni”, gudomlig kunskap, hos sufier och särskilt det tillstånd som Al-Niffari beskrev som att ”stanna upp”, “al-wāqif”, väcker en djupgående fråga om den mänskliga kunskapens natur: Är allt vi vet bara det som vi har lärt oss utifrån? Eller finns det en ”dold kunskap” i den mänskliga själens essens, som bara behöver rätt förutsättningar för att blomma ut och upptäckas?

Sufier säger att sann kunskap inte kommer utifrån, utan är något som finns i hjärtat och visar sig plötsligt i ögonblick av uppenbarelse. Utifrån det perspektivet går det att säga att det mänskliga sinnet inte bara är ett blankt papper som yttre idéer och upplevelser skriver på, snarare liknar det ett bördigt fält där det finns frön till kunskap som bara behöver ett passande ögonblick eller en ”inre upplevelse” för att blomstra.

Om vi till exempel tittar på språket ser vi att människor tillägnar sig sitt språk nästan automatiskt, utan att medvetet lära sig reglerna under sina första år. Detta tyder på att det finns en djup och medfödd kognitiv struktur inom människor som verkar utan något medvetet ingripande eller direkt vilja.

På samma sätt kan vi föreställa oss ”gudomlig kunskap” som ett sorts ”spirituellt språk” som finns dolt djupt inne i själen, ett språk som man inte lär sig utifrån men som uppenbarar sig inifrån. Denna kunskap existerar inom oss som en förmåga eller ett anlag och spricker ut av sig själv när det lämpliga ögonblicket infinner sig. Al-Niffaris tillstånd att ”stanna upp” liknar precis det ögonblick ett barn tillägnar sig språket; ett ögonblick som överskrider den medvetna inlärningen till ett direkt uppenbarande av kunskap som alltid har funnits i själen. Det är ögonblick då hjärtat slutar att fråga, sinnet slutar tänka medvetet och börjar att bara ”lyssna”.

Genom den här analysen förstår vi varför al-Niffari säger: Kunskap är en slöja. Enligt honom kan försöken att definiera kunskap, eller att lära ut den medvetet, dölja den djupa inre kunskap som uppkommer spontant och utan mellanhand i hjärtat. Skillnaden mellan yttre kunskap (som tillägnas genom ansträngning och inlärning) och gudomlig kunskap (som kommer inifrån på ett naturligt sätt) är alltså skillnaden mellan ett språk vars regler vi lär oss genom att anstränga oss, och modersmålet som vi har med oss utan veta hur vi lärde oss det. Det är det som sufismen uppmanar oss att inse: att vi inte lär oss ”Guds språk” utifrån, utan att vi minns det från inom oss själva. 


Syriskt manuskript av Ibn Arabis Diwan. Bild: Khalili Collections/Wikimedia commons

Spegeln

Det är nu år 2500. Världen är inte längre den plats som vi känner till idag. Teknologin har kommit till en punkt där mänskligheten kan förstå allt som kan förstås. Kunskap har blivit fakta lagrade på elektroniska chips; allt är mätbart, möjligt att förklara och förutsägbart. Men en fråga är fortfarande obesvarad, en fråga som fortsätter bekymra och besvära de få människor som finns kvar: Kan vi verkligen veta vad kunskap är?

I detta avlägsna år bestämde sig mänskligheten för att bygga ett stort museum som de kallade ”Den Sista Kunskapens Museum”. I huvudflygeln hängdes tusentals skärmar på väggarna som visade allt som människan kände till om vetenskap, teorier, siffror och språk, och från taket i salen hängde upplysta modeller av hjärnor som efterliknade det mänskliga sinnets struktur med oerhörd precision.

I slutet av den långa korridoren hängde en anspråkslös gammal tavla där det stod skrivet med mycket gammal arabisk handskrift: ”Han sade till mig, ’Du kommer inte känna mig förrän du misströstar över dig själv.’” En ung besökare stannade nyfiket framför tavlan, oförstående till dess betydelse. En gammal man med enkla kläder gick fram till honom, till synes från en annan tid. Den gamle mannen sa stillsamt: “Jag ser att du är förbryllad, min son. Tycker du om tavlan?” Den unge mannen log och sa: “Den förbryllar mig faktiskt. I detta fantastiska museum verkar allt vara tydligt, allt är möjligt att förstå, förutom den här märkliga tavlan. Hur kan kunskap vara misströstan?”

Den gamle mannen betraktade tavlan ett ögonblick och fortsatte sedan: “Ni har tillbringat århundraden med att samla flyktiga ögonblick av ljus, trots det har ni inte lyckats samla dem till en bestående låga. Sanningen har uppenbarats för er tusen gånger om, men ni har inte lärt era hjärtan hur man tar tillvara den. Den här tavlan handlar inte om misströstan i dess negativa bemärkelse, utan om att släppa taget om illusionen att kunna kontrollera kunskap. Den handlar om att släppa taget om det du tror att du vet så att du kan öppna ditt hjärta för det som inte kan sägas.”

Om vi för en stund blir ödmjuka kan vi lugnt fråga oss själva: Är mänsklig kunskap något som endast kommer från direkta erfarenheter, eller har människan en sorts förkunskaper som hon inte lägger märke till, förutom när de plötsligt dyker upp i ett flyktigt ögonblick av medvetenhet?

I den moderna europeiska kontexten har denna fråga ofta tagits upp, men från vinklar som skiljer sig radikalt från islams mystik. En del har hävdat att kunskap inte bara är en ackumulation av våra medvetna upplevelser, utan snarare ett djupt hav i själen som inte kan utforskas till fullo enbart genom logiska resonemang.

Här kan den psykoanalytiska skolan nämnas, som menade att människan inte känner sig själv helt och hållet och att en stor del av hennes liv och kunskap finns dolt i ett dunkelt och gåtfullt område som man kallade ”det omedvetna”. Freud trodde att människor styrs av förtäckta psykiska krafter där endast en liten del kommer upp till ytan, medan den större delen, ”Id”, är fortsatt gömd djupt inombords och kontrollerar våra tankar och handlingar utan att vi är medvetna om det. Utifrån det här perspektivet ser det sufiska konceptet “gudomlig kunskap” ut att vara nära Freuds koncept om “Id”, eftersom det är en kunskap som finns inuti individen och inväntar det lämpliga ögonblicket att visa sig.

Den väsentliga skillnaden här är dock att kunskap enligt sufismen inte är någon mörk eller negativ kunskap som det är hos Freud, utan snarare ett gudomligt ljus som uppenbarar en djupare existentiell sanning.

Men låt oss utveckla detta lite och titta på ett annat, mer modernt och ovanligt sätt att förstå kunskap, som inte är sprunget ur traditionell filosofi utan från en oväntad värld: den artificiella intelligensen. Under de senaste åren har mänskligheten uppfunnit ett nytt sätt att producera kunskap genom algoritmer för djupinlärning och neurala nätverk. Dessa algoritmer lär sig inte i traditionell bemärkelse, utan upptäcker snarare kunskap på egen hand genom att interagera med data. Det är som om de håller på att återupptäcka en urgammal modell av mänsklig kunskap – kunskap som kommer inifrån och upptäcks, och inte lärs in.

Utifrån det här perspektivet verkar mystisk kunskap framstå mer som en naturlig mänsklig modell, likt den kunskap som avslöjas från inifrån en algoritm utan att någon uttryckligen lärt den några regler. Den upptäcker sanningen på egen hand, precis som mystikern upptäcker meningen med existensen i sitt eget hjärta i ögonblick av uppenbarelse. Vid djupare reflektion kan vi upptäcka att det mänskliga sinnets struktur inte skiljer sig så mycket från dessa artificiella neurala nätverk, som avslöjar att kunskap är upptäckten av något som redan finns i systemets egen struktur och inte bara inhämtning av extern information.

En avgörande paradox finns dock kvar: medan algoritmer härleder abstrakta och kalla sanningar, ser mystikern sin kunskap som en levande uppenbarelse som antänds av kärlek och förundran. Detta leder oss till att ställa frågan på ett nytt sätt: Är mänsklig kunskap en automatisk uppenbarelse av en inre natur, och blir den djupare och rikare när den blandas med förundran och känslan av att vara fullständigt medveten?

Vi kanske upptäcker till slut att den mystiska kunskapsmodellen, den psykoanalytiska modellen, och till och med den moderna modell som algoritmerna innebär, alla pekar mot en sak: att vi vet mer än vi tror och att många av de sanningar som vi söker efter utanför oss själva ursprungligen finns inom oss, men att vi inte kommer se dem förrän vi vågar lyssna djupt och för ett ögonblick slutar försöka kontrollera kunskap genom enbart språk och logik.  Kunskap blir således en resa inifrån och ut, inte bara tvärtom. Människor blir varelser som minns sanningen och inte bara lär sig den. Kanske är detta också vår tids utmaning: att se bortom ord och lyssna till det inre språk som väntar på ett lugnt och stilla ögonblick, bortom världens oväsen och galenskap, för att säga sanningen.

Dialogen
Ibn Arabi möter den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein (1889-1951).

Plats: En stilla höstträdgård. Löven faller långsamt medan solnedgången närmar sig nattens intåg.

Wittgenstein (blickar eftertänksamt mot horisonten):

”Jag sa en gång att mitt språks gränser är min världs gränser. Med det menar jag att det som språket inte kan uttrycka, inte existerar i min värld… Jag är mitt språk! Vad tänker du om det, shejk?”

Ibn Arabi (med ett lugnt leende):

”Ditt språks gränser, min vän, är inte världens gränser, utan gränserna för din förmåga att se världen. Språk kan beskriva, förklara och analysera, men det kan inte avslöja, det kan peka mot, men det kan inte vidröra hjärtat direkt.”

Wittgenstein (med viss skärpa):

”Men det som vi inte kan uttrycka tydligt, det måste vi vara tysta om. Språket är alla de verktyg som vi har för att förstå livet.”

Ibn Arabi (pekar mot himlen):

”Titta på den här solnedgången. Kan du beskriva dess färg in i minsta detalj? Och om du inte kan göra det, kommer du vara tyst om det, eller förneka det helt och hållet?”

Wittgenstein (tänker ett ögonblick innan han svarar):

”Beskrivningen kanske är ofullständig, men den låter oss åtminstone att hänvisa till det vi pratar om. Om vi inte kan hitta ett lämpligt språk borde vi vara tysta.”

Ibn Arabi (med ett stort leende):

”Jag gör samma sak, förutom att din tystnad är vad språket inte kan uttrycka, medan min tystnad säger mer än något ord. Det finns sanningar som endast kan förstås i tystnad, en kunskap som ord inte kan uttrycka. 
Wittgenstein (skakar förbryllat på huvudet): Så vad gör vi då? Accepterar vi att sanningen inte kan sägas?”

Ibn Arabi (med självsäkert lugn):

”Att leva sanningen, och inte bara säga den – det är syftet. Endast då kommer du förstå att du inte behöver ord. Ju större visionen blir, min vän, desto mer begränsat blir uttrycket – tills det försvinner. 
De blir tysta och mörkret faller, som om naturen själv bestämt sig för att delta i samtalet genom tystnad.”

Ahmad Azzam • 2025-12-31
Ahmed Azzam är en syrisk-palestinsk författare som bor i Sverige och var fristadsförfattare i Göteborg 2020-2022.