Chi ce lo fa fare a lavorare?

After Work Foto: Fredrik Wenzel (dettaglio)

Monica Mazzitelli parla del nuovo film di Erik Gandini in uscita in Svezia oggi, After Work, un documentario che si muove tra gli estremi del lavoro schiavizzato e degli ultraricchi che non hanno mai dovuto alzare un dito, per trovare una risposta alla domanda sulle vere ragioni per cui lavoriamo.

Nel suo precedente documentario, Chirurgo ribelle, Erik Gandini aveva raccontato la scelta di vita di un chirurgo che, demotivato dal fatto di dedicarsi all’80% di questioni amministrative che invece che occuparsi dei suoi pazienti, aveva deciso di lasciare il suo impiego nella sanità svedese. Per trovare nuovamente senso alla sua professione e alla sua vita, aveva mollato tutto e si era trasferito in Etiopia per fondare un rudimentale ospedale, lasciando alle spalle il lusso upperclass svedese. After Work sembra in qualche modo un approfondimento di questa prospettiva: Gandini dà un ulteriore giro di vite proponendo una riflessione provocatoria sul significato del lavoro nella moderna società occidentale. Un pubblico che si aspetti una rigorosa e approfondita analisi globale del mondo del lavoro rimarrà deluso: non è questo l’obiettivo o l’intenzione del regista. Piuttosto, egli vuole presentare storie molto diverse provenienti da paesi classificabili come ricchi – Stati Uniti, Italia, Corea del Sud e Kuwait – mostrando alcuni esempi tanto dalle classi abbienti che da quelle più povere. Al di là delle differenze, esiste tra loro una percezione che vale per tutti: l’85% dei lavoratori non si sente coinvolta emotivamente dal proprio lavoro, o addirittura lo odia. L’equazione lavoro = sopravvivenza economica = coercizione sembra essere valida per la maggior parte dei modelli sociali di impiego. Un’autista statunitense trattata come una schiava da Amazon fa un disperato tentativo di dipingere la sua occupazione come qualcosa dal significato etico più profondo. Con una buona dose di ironia, quando la sua compatriota Elizabeth Anderson (filosofa e storica esperta del ruolo dell’etica del lavoro nella società americana) spiega che i sistemi lavorativi privilegiano il profitto rispetto al benessere dei lavoratori, è però anche costretta a ammettere che l’unica cosa che le piaccia veramente fare, 24 ore al giorno, è lavorare.


After Work Foto: Måns Månsson (dettaglio)

La moderna schiavitù esiste anche in Kuwait, dove gran parte della popolazione è costituita da lavoratori migranti che vivono e operano in condizioni di totale coercizione, mentre una larga parte dei cittadini kuwaitiani si reca ogni giorno sul posto di lavoro dove però non ha nessuna occupazione, e passa il tempo seduta alla propria scrivania a guardare film, giocare al computer o altro. Il sistema di ripartizione della ricchezza generata dal petrolio nel Kuwait può essere paragonato a una sorta di reddito di cittadinanza per il quale le persone – in cambio dello stipendio – accettano di simulare un’attività lavorativa meramente recendosi sul posto di lavoro. In alcuni casi, ci sono 20 persone preposte a svolgere l’attività di una sola.

In Corea del Sud, al contrario, sono in molti a passare in ufficio fino a 14 ore al giorno tutti i giorni della settimana, senza ferie. Per il suicidio legato a tematiche lavorative esiste un nome specifico: gwarosa, ovvero morte per eccesso di lavoro. Il paradosso è che in Corea del Sud, a fronte di tutto questo, il Ministro del Lavoro ha il compito paradossale di cercare di convincere le persone a passare più tempo in casa a stare con la famiglia o a coltivare qualche hobby creativo.

Ma se, grazie all’utilizzo massiccio dell’Intelligenza Artificiale, un giorno non ci dovesse essere più possibilità o necessità di un impiego per le generazioni future, e la maggior parte di loro vivesse senza eseguirne neanche uno finto come in Kuwait? Gandini cerca di trovare una risposta nella sua Italia e presenta alcuni esempi. Il primo è il grande gruppo dei NEET (Not in Employment, Education or Training) ovvero persone che, oltre a non lavorare, né studiano né seguono alcun piano di formazione. In Italia, il 27,9% delle persone di età compresa tra i 20 e i 34 anni appartiene a questo gruppo, e può contare di ricevere un giorno un’eredità sostanziale dai propri genitori. Nel frattempo, queste persone vivono del reddito e dei risparmi dei genitori. Questo gruppo è a dir poco sovrarappresentato in Italia, mentre in Svezia conta solo per il 7,6% del totale. Allo stesso modo, in Italia c’è un gruppo di iper-ricchi che, avendo ereditato aziende o cospicue fortune, ha potuto vivere per diverse generazioni senza dover lavorare. È un gruppo che vive nel lusso e può trascorrere il loro tempo come più preferisce.


Erik Gandini Foto: Jens Lasthein (dettaglio)

Dunque, se ipotizziamo una società in cui il lavoro è svolto e forse controllato da robot e AI, qual è un ipotizzabile futuro? Che tutti continueranno a andare in ufficio e a far finta di lavorare come in Kuwait, o a guardarsi l’ombelico, o a seguire l’ispirazione del moneto come i ricconi italiani? La risposta si trova, o meglio si nasconde, tra le righe di After Work, che si ispira agli studi e alla critica sulla società del lavoro condotta dal sociologo Roland Paulsen. Paulsen sostiene che ”viviamo nell’ideologia del lavoro, dove un insieme di paure, valori e idee sembrano giustificare il motivo per cui continuiamo a lavorare tanto o addirittura di più, indipendentemente da quanto la società sembri diventare automatizzata ma, al contempo, abbiamo anche il potenziale per vivere in modo diverso”, si legge nella presentazione del film. È stato con Roland Paulsen, professore associato di sociologia all’Università di Lund, e con Jyoti Mistry – docente di cinema alla prestigiosa Accademia Valand di Göteborg – che Gandini ha approfondito queste tematiche. Parlando di collaborazioni, vale anche la pena sottolineare l’ottimo lavoro del DoP Fredrik Wenzel, noto per le sue collaborazioni con Ruben Östlund, e l’eccellente montaggio e le musiche firmate da Johan Söderberg e da Christofer Berg.

Forse si potrebbe alzare il tiro e chiedersi: c’è un senso alla nostra esistenza, al di là del restare vivi il più a lungo possibile? Torniamo in Italia dove incontriamo un altro ereditiere, Armando Pizzoni, che possiede un magnifico giardino che cura con lo stesso amore, precisione e dedizione che eserciterebbe un neurochirurgo per rimuovere un tumore al cervello da un giovane paziente. Lo prende come un lavoro, anche se non ne avrebbe reale necessità: dov’è il confine tra ciò che può essere definito un hobby e un lavoro? Qual è la motivazione di Pizzoni?

After Work è un film molto interessante che, pur senza scendere troppo in profondità, stimola riflessioni e discussioni attraverso grande umorismo e splendide immagini.

Monica Mazzitelli • 2023-09-15
Monica Mazzitelli è una regista e scrittrice femminista italo-svedese, autrice di articoli su temi culturali e sociali.


För vems skull arbetar vi?

After Work Foto: Fredrik Wenzel (beskuren)

Monica Mazzitelli har tittat på Erik Gandinis dokumentär After Work och sett en film som rör sig mellan extremer, från slavarbete till extremt rika som aldrig behövt lyfta ett finger, för att hitta svaret på frågan varför vi egentligen arbetar.

I Erik Gandinis förra film Rebellkungen lyfte han fram Erik Erichsen, en som inte längre kände sig betydelsefull som kirurg inom svensk sjukvård då han upplevde att hans jobb till 80% bestod av pappersarbete och därför flyttade till Etiopien och startade ett lokalt sjukhus där han återfann meningen med livet och struntade i Volvo och villa-paradigmet. After Work känns på något sätt som en fördjupning av det perspektivet, då Gandini vrider skruven ett varv till och provokativt reflekterar över betydelsen av arbete i det moderna (västerländska) samhället. Tittaren som förväntar sig en gedigen analys av arbetslivet i hela världen kommer att bli besviken: Det är inte regissörens mål eller intention. Han vill snarare presentera vitt skilda berättelser från välsituerade länder i världen: USA, Italien, Sydkorea, Kuwait, och illustrera hur det ligger till för både rika och fattiga. Trots att länderna sinsemellan är väldigt olika, så har de ändå någonting gemensamt, en röd tråd som indikerar att arbete oftast är något som de flesta (85%) av arbetarna antingen inte känner sig engagerade i, eller rentav hatar. Ekvationen arbete = ekonomisk överlevnad = tvång verkar stämma för de flesta sociala arbetsmodeller. En amerikansk kvinna som slavar som lastbilschaufför på Amazon, försöker desperat hitta en etisk mening, en djupare betydelse med sitt jobb. Ironiskt nog, när hennes landsmaninna Elizabeth Anderson (filosof och historiker som blivit expert på arbetsmoralens roll i det amerikanska samhället) förklarar att arbetssystem prioriterar vinst framför arbetarnas välbefinnande, så erkänner filosofen ändå att det enda hon älskar att göra dygnet runt är att arbeta.


After Work Foto: Måns Månsson (beskuren)

Modernt slaveri finns också i Kuwait, där en stor del av befolkningen består av gästarbetare som lever och arbetar under slavliknande förhållanden, medan medborgarna oftast går till ett jobb där de inte gör någonting alls, de bara sitter vid ett skrivbord och kollar på filmer, spelar dataspel eller annat. Kuwaits system för att fördela landets oljerikedomar kan liknas vid en medborgarlön med en slags simulerade arbetsinsatser som motkrav. På vissa ställen är 20 personer anställda för en persons jobb.

I Sydkorea, däremot, kan folk vanligtvis arbeta upp till 14 timmar om dagen alla dagar i veckan utan semester. Arbetsrelaterat självmord har fått sin specifika benämning: Gwarosa: död genom överarbete. Och landets arbetsminister har som paradoxalt uppdrag att få människor att arbeta mindre.

Vad händer om, med hjälp av AI, det en dag inte finns arbete till de framtida generationerna, och de flesta ska leva utan att behöva slutföra ett arbete – inte ens på låtsas som i Kuwait? Gandini försöker hitta ett svar i sitt ursprungsland Italien och presenterar några exempel. Det första är den stora gruppen NEETs (Not in Employment, Education or Training) det vill säga de som varken är aktivt arbetssökande, studerande eller i praktik. I Italien så tillhör 27,9% av alla i åldersspannet 20-34 år denna grupp och räknar kanske med att så småningom få ett ansenligt arv från föräldrarna. Under tiden, lever de på föräldrarnas inkomster och besparingar. Denna grupp är minst sagt överrepresenterad i Italien, medan de utgör bara 7,6% i Sverige. På ett liknande sätt, finns i Italien en grupp hyperrika människor som tack vare ärvda inkomster och företag har kunnat leva i flera generationer utan att behöva arbeta. Tvärtom, lever de i lyx och kan disponera sin tid helt gränslöst och fritt.


Erik Gandini Foto: Jens Lasthein (beskuren)

Åter igen, om vi hypotiserar ett samhälle där arbetet görs och kanske styrs av robotar och AI, vad händer med oss då? Vad är framtiden? Att alla ska fortsätta gå till ett kontor och låtsas arbeta som i Kuwait eller sitta och pilla sig i naveln eller följa inspirationen som de stenrika italienarna? Svaret ligger, eller snarare gömmer sig mellan raderna i After Work, som är inspirerad av sociologen Roland Paulsens forskning och kritik mot arbetssamhället. Paulsen menar att ”vi lever i arbetets ideologi där en uppsättning rädslor, värderingar och idéer tycks motivera varför vi fortsätter arbeta lika mycket eller till och med mer, oavsett hur automatiserat samhället tycks bli. Men med en tilltro till människan menar han att vi också har potentialen att leva annorlunda”, sägs det i filmpresentationen. Roland Paulsen är universitetslektor och docent i sociologi vid Lunds universitet och har ihop med Jyoti Mistry, professor i film vid Akademin Valand, utforskat ämnet tillsammans med Erik Gandini.

Man skulle kanske behöva skruva det ett varv till och ställa sig frågan: Finns det en betydelse med vår existens utöver att leva så länge som möjligt? Vi går tillbaka till Italien där vi får träffa stenrike Armando Pizzoni. Han äger en fantastisk trädgård som han kurerar med samma kärlek, precision och dedikation som en neurokirurg skulle utöva för att operera bort en hjärntumör på en ung patient. Han gör det som ett jobb, fast han skulle inte behöva göra det alls: var går gränsen mellan vad man kan kalla för en hobby och ett arbete? Vad är det som motiverar Armando?

After Work är en mycket intressant film som, utan att gå för djupt, ändå stimulerar reflektioner och diskussioner med hjälp av mycket humor och spännande rörliga bilder.

Monica Mazzitelli • 2023-09-15
Monica Mazzitelli är en italiensk-svensk regissör och författare, samt kultur- och samhällsskribent med fokus på feministiska frågor