La discrimination, urgent défi pour les médias suédois

Photo: Frankie Foughantine

Un appel aux médias suédois de s’inspirer de l’idéal du mouvement Black Lives Matters. Un article de débat par Joseph R. Kafuka.

Alors que le meurtre de George Floyd à Minneapolis et le mouvement de protestations qui s’en est suivi ont plané sur la récente période électorale aux USA et ont forcé des médias américains à s’interroger sur le racisme institutionnel en leur sein, en Suède c’est un appel contre la discrimination au sein de la radio publique qui a attiré l’attention. Mais les changements souhaités se feront encore attendre.

Fin septembre 2020, un appel interne accuse Sveriges Radio, la radio publique, de ”traiter ses journalistes de manière différente en raison de leurs origines, ainsi que de manquer d’expertise en matière de diversité dans les reportages”. Quatre journalistes de la radio suédoise sont à l’origine de cette initiative qui récolte le soutien d’autres employés qui approuvent la démarche consistant à publier cet appel interne contenant de critiques sévères. Celles-ci se rapportent à la pratique du journalisme au sein de la radio suédoise, à l’environnement de travail, au processus de recrutement. Ils estiment notamment qu’il y a ”un manque d’expertise en matière de diversité dans les rédactions”. Ce qui aurait entre autres, affecté les reportages sur les manifestations de Black Lives Matter aux USA.

La réaction de la direction générale de Sveriges Radio face à cet appel, est globalement mesurée, circonspecte, estimant simplement que après avoir soigneusement examiné et vérifié les exemples mentionnés dans l’appel, il a été constaté que, dans certains cas, il manque des faits et dans d’autres, les informations sont incorrectes.

En 2016, le gouvernement suédois lance l’alerte, en décidant du premier plan national suédois contre le racisme et les crimes de haine, déclarant qu’il faut davantage de connaissances, d’éducation et de recherche. Mais aussi que la société civile devrait recevoir un soutien accru et que le dialogue entre la société civile, le gouvernement et les autorités devrait être approfondi. Dans le cadre de ce travail, le gouvernement confie mandat aux conseils administratifs des comtés pour accroître les connaissances et la sensibilisation des acteurs du marché du travail au racisme, en mettant l’accent sur l’afrophobie. Car, c’est ici que la discrimination et le racisme apparaissent dans toute leur splendeur.

Le premier ministre suédois a beau lancé cet appel pathétique, pour un travail continu, afin de repousser les structures et les idées racistes, où la responsabilité incombe à tous, dans chaque partie de la société. Rien n’y fait.

“Depuis quelques années, je suis témoin des conversations avec des personnes qui ont vu leur carrière professionnelle freinée par le racisme dans les milieux professionnels, et les médias de ce pays”. Constat sans appel d’un observateur avisé. ”Aujourd’hui, il n’y a que très peu de représentation des personnes racisées dans les médias suédois. L’absence de diversité dans la sphère médiatique et globalement dans toutes les structures institutionnelles est intimement liée aux questions de discrimination, qui sont au coeur du débat”. Il s’agit d’une réalité en miroir de celle que connaissent ces minorités dans la vie quotidienne: multiples obstacles pour l’obtention d’un emploi, l’admission dans l’enseignement supérieur, au logement etc

En résumé, les médias ne sont qu’un lieu représentatif où les personnes racisées sont à la fois sous-représentées et victimes de discrimination. Il s’agit d’un phénomène structurel, c’est-à-dire qui trouve son origine dans la façon même dont ces médias sont organisés. Il y a très peu de personnes racisées dans les équipes et quasiment aucune à des postes de direction. Dans un secteur où les emplois fixes se font rares, où de nombreux collaborateurs travaillent en freelance, s’exprimer sur la discrimination signifie avoir du courage et prendre le risque d’être marginalisé.

En mai 2018, le Comité des Nations-Unies pour l’élimination de la discrimination raciale a publié un rapport recommandant au gouvernement suédois ”prendre immédiatement des mesures nécessaires pour protéger les Afro-suédois, les personnes d’ascendance africaine contre les crimes de haine raciste et les discours de haine; enquêter, poursuivre et sanctionner les auteurs, y compris les professionnels des médias. Il lui demande aussi de ”mener des études sur la ségrégation de facto; assurer la mise en oeuvre du programme de réforme pour lutter contre la ségrégation (2017-2025) en vue de mettre fin à la ségrégation économique. Il recommande enfin au gouvernement suédois de”prendre des mesures pour promouvoir la tolérance, le dialogue interculturel et le respect de la diversité, en s’adressant en particulier aux journalistes. (…)


Photo: Holger Ellgaard (beskuren)

L’absence de mesures conséquentes à des comportements racistes crée dès lors, une presse qui colporte des stéréotypes, des préjugés. Une presse qui omet parfois de replacer les sujets dans leur contexte historique.

A titre illustratif, les formes négatives d’immigration sont les plus exploitées et fréquentes dans les journaux, selon une enquête réalisé par le professeur Jesper Strömbäck. Une enquête ayant couvert la période 2010 à 2015. Son travail a consisté en un sondage quantitatif sur la manière dont quelques journaux à savoir, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet et Expressen, ont rendu compte de l’immigration, du 1er janvier 2010 au 30 juin 2015. Ainsi, son rapport note que les articles des journaux ciblés ne donnaient pas une image fidèle de l’immigration en Suède. L’immigration des réfugiés est généralement exagérée et les comportements négatifs mis en relief. Il est constamment affirmé que l’immigration contribue à la criminalité et à l’affaiblissement de la cohésion sociale en Suède. La seule forme positive de l’immigration sporadiquement évoquée est sa contribution à l’offre des compétences sur le marché du travail.

Selon la même enquête, les nouvelles négatives se rapportant à l’immigration ont une valeur plus importante que les nouvelles positives. Et quelle que soit l’explication choisie, la probabilité est que le rapport d’information affecte négativement l’opinion des gens sur la manière dont l’immigration est percue. Ainsi, l’opinion publique surestime à la fois l’étendue des problèmes liés à l’immigration et à ses coûts. En revanche, elle sous-estime les avantages et les opportunités qu’elle engendre. Aussi, le vocabulaire utilisé influence la perception que le public a de la crise migratoire et qui revient régulièrement à la Une des journaux et dans les discours politiques depuis 2015. Plusieurs médias ont parfois inconsciemment, nourri par leur couverture de la crise, par le choix des mots et des images, un discours de l’invasion et de la peur.

Aujourd’hui, la pandémie de la Covid-19 a mis en lumière de pratiques de profilage racial et de harcèlement ciblé dans douze  pays européens au moins, selon un récent rapport publié par Amnesty International. La mauvaise utilisation de termes comme ”illegal immigrants” (immigrants illégaux) pour décrire les demandeurs d’asile, ainsi que la tendance à présenter les réfugiés comme des personnes aux valeurs culturelles incompatibles, créent une perception de la migration comme une ménace, plutôt qu’un phénomène quotidien que l’Europe vit depuis des centaines d’années.

Ainsi, le débat est grand ouvert. Les manifestations contre les violences policières aux Etats-Unis d’Amérique ont permis de démarrer une discussion autour du racisme dans les rédactions du monde.

En ce XXIème siècle, les enfants des milliers d’afro-suédois ne peuvent se construire pleinement si tous les héros et héroïnes auxquels ils peuvent s’identifier sont de la même race, c’est-à-dire blancs. Or, les médias écrits et audiovisuels, les films, les spectacles, les livres bref, tout ce qui concourt à s’intégrer dans la société à laquelle on est sensé appartenir, renvoient à des personnages principalement blancs! Des médias à la fois indépendants et pluralistes dans toute la diversité sont indispensabes au débat démocratique et à la formation de la conscience. Dans pareil contexte, l’appel (VemsSR) des journalistes SR ne peut laisser indifférent.

Généralement, exister et vivre en tant qu’individualité dans une société humaine suppose la capacité à rencontrer les autres, à conduire des actions communes et/ ou collectives. Blancs, hommes, noirs, femmes, jaunes, chrétiens, rouges, musulmans … peu importe la race, le sexe, l’appartenence religieuse, les convictions, nous devons accepter l’existence de la magie de l’intelligence collective; une intelligence au sens de la capacité à mettre ensemble des opinions différentes, des expériences différentes, des parcours différents, des avis divers et parfois tranchés, mais qui nous pousse à la fois au dialogue, au respect mutuel, à l’exercice de se mettre ensemble pour travailler et produire ensemble. Voilà le défi qui hante la Radio publique suédoise, Sveriges Radio qui devrait remédier à la sous-représentation des employés appartenant à quelques minorités raciale et ethnique. Il faut diversifier les salles de rádaction afin d’enrichir le travail journalistique. C’est cela la clé qui aidera à sortir de cette impasse.

Au plan strictement professionnel, la Sveriges Radio et tous ses journalistes sont des acteurs sociaux comme d’autres, restant vigilants face aux stéréotypes, mais ayant parfois des préjugés inconscients. Ils ne sont pas à l’abri de ressasser certains clichés touchant des minorités. L’objectif ici n’est pas de donner des lecons ou d’accabler la direction de la Sveriges Radio. Elle a le droit d’énoncer ses priorités et de faire ses choix. Dès lors, elle doit savoir qu’elle est observée, décryptée, surtout lorsqu’elle a une approche sélective dans ses choix. Tout le personnel sans distinction, a droit au même traitement, nonobstant les clichés véhiculés, et même s’il demeure difficile d’évaluer la responsabilité individuelle ou collective face au phénomène sociétal qu’est la discrimination raciale.

Joseph R. Kafuka • 2021-02-05
Joseph R. Kafuka est un journaliste originaire du Congo-Kinshasa où il a été le fondateur d'un réseau de journalistes congolais contre la corruption (REJAC). En Suède, il est consultant au "Female Film Festival" de Malmö et membre de l'association des professeurs de langue française.


Lyktan est un magazine multilingue avec un certain intérêt de la rencontre entre des langues. A partir de la devise “l’art pour tous” nous écrivons sur l’art, la culture et le plurilinguisme. Laïque et non partisan, le magazine est géré de manière indépendante par Konstfrämjandet Västmanland.

Diskriminering, en brådskande utmaning för svensk media

Foto: Frankie Fouganthine

En uppmaning till svenska medier att inspireras av black lives matters-rörelseideal. En debattartikel av Joseph R. Kafuka.

Medan mordet på George Floyd i Minneapolis (USA) och de efterföljande protesterna hängde över det senaste valet i USA och tvingade amerikansk media att ifrågasätta den institutionella rasismen hos sig själva, var det i Sverige ett upprop mot diskriminering på Sveriges Radio som drog till sig uppmärksamheten. Men förändringarna man ville få till kommer trots det att dröja.

I slutet av september 2020 anklagades Sveriges Radio i ett internt upprop för att behandla sina journalister annorlunda på grund av deras ursprung och även att sakna expertis vad det gäller mångfald i rapporteringen. Fyra journalister från Sveriges Radio ligger bakom initiativet som omedelbart fick stöd från andra anställda som höll med om metoden och den skarpa kritiken, som handlar om hur journalistik bedrivs inom Sveriges Radio, arbetsmiljön och rekryteringsprocessen. Särskilt menar de att det finns en brist på expertis inom mångfald på redaktörsnivå, vilket bland annat ska ha påverkat rapporteringen kring black lives matter-protesterna i USA.

Reaktionerna från Sveriges Radios ledning har huvudsakligen varit avmätta och försiktiga, och man svarade ungefär att man efter att noggrant ha undersökt och verifierat exemplen som nämndes i uppropet upptäckte att det i vissa fall saknades fakta, och att informationen i andra fall var inkorrekt.

2016 ringde Sveriges regering i varningsklockan och beslutade om Sveriges första nationella plan mot rasism och hatbrott, där man slog fast att mer ”kunskap, utbildning och forskning” behövs. Men också att civilsamhället skulle få ökat stöd och att dialogen mellan civilsamhället, regeringen och myndigheterna skulle fördjupas.

Som en del av det arbetet gav regeringen mandat till kommunerna att öka medvetenheten hos arbetsmarknadens aktörer om rasism, med ett fokus på afrofobi. För det är där som diskrimineringen och rasismen uppträder i all sin prakt.

Sveriges statsminister vädjade känslosamt om fortsatt arbete för att trycka tillbaka rasistiska strukturer och idéer, där ansvaret ligger hos var och en, i varje del av samhället. Men ingenting fungerar.

”På senare år har jag bevittnat konversationer med människor som har fått se sina professionella karriärer gå i stå på grund av rasism i yrkeslivet och i media i det här landet”, säger en välinformerad källa som inte vill framträda med namn här. ”Idag finns det väldigt lite representation av rasifierade personer inom svensk media.. Bristen av mångfald inom mediesfären och över huvud taget inom alla institutionella strukturer är intimt kopplade till frågor som rör diskriminering, som är kärnan i den här debatten.”

Det här är en verklighet som speglar vad många ur de här minoriteterna upplever varje dag: mängden av hinder för att få ett jobb, för att komma in på högre utbildning, för att skaffa bostad, med mera.

Kort sagt är media bara ett exempel, en av många platser där rasifierade personer både är underrepresenterade och blir diskriminerade. Det är ett strukturellt fenomen som har sitt ursprung i hur dessa medier är organiserade. Det finns mycket få rasifierade personer i teamen och knappt några på chefspositioner, och i en sektor där fasta jobb är ovanliga och där många arbetar som frilansar krävs det mod för att tala högt om diskriminering och riskera att bli marginaliserad.

I maj 2018 släppte FN:s Kommitté för eliminering av rasdiskriminering en rapport som rekommenderade att Sveriges regering ”omedelbart vidtar åtgärder för att skydda afrosvenskar från rasistiska hatbrott och hets mot folkgrupp, och att undersöka, lagföra och döma förövare, även inom media.” De uppmanade också till att man skulle ”starta utredningar om faktisk segregation och se till att reformprogrammet mot segregation (2017-2025) faktiskt implementerades, för att göra slut på den ekonomiska segregationen.” Slutligen rekommenderades Sveriges regering att ”vidta åtgärder för att främja tolerans, interkulturell dialog och respekt för mångfald, i synnerhet i fråga om journalister…”


Foto: Holger Ellgaard (beskuren)

Avsaknaden av åtgärder mot rasistiska beteenden skapar alltså en press som för vidare stereotyper och fördomar. En press som ibland misslyckas med att placera mänskliga subjekt i sin historiska kontext.

Detta illustreras till exempel genom att negativa former av immigration är de som exploateras och förekommer mest i nyhetstidningar, enligt en studie av professor Jesper Strömbäck som täcker perioden 2010 till 2015. Hans metod var en kvantitativ studie av hur några nyhetstidningar, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen, rapporterade om immigration från 1 januari 2010 till 30 juni 2015. I kommentarerna till rapporten noterar han att artiklarna i de berörda tidningarna inte gav en korrekt bild av immigration till Sverige. Förekomsten av flyktinginvandring överdrevs i allmänhet och negativt beteende lyftes fram Det påstås hela tiden att immigration bidrar till brott och försvagar den sociala sammanhållningen i Sverige. Den enda positiva effekten av immigration som sporadiskt nämns är hur den bidrar till tillgången på kompetens på arbetsmarknaden.

Enligt samma studie har negativa nyheter relaterade till immigration högre nyhetsvärde än positiva nyheter. Vilken förklaring du än väljer så är det sannolikt så att nyhetsrapporteringen påverkar människor åsikter och syn på migration negativt. Så, den allmänna opinionen överskattar både hur utbredda problemen med immigration är och vad den kostar. Å andra sidan underskattar den fördelarna med den och möjligheterna som den genererar. Dessutom påverkar vokabulären man använder allmänhetens syn på migrationskrisen, som är tillbaka på förstasidorna och i de politiska talen sedan 2015. Åtskilliga medier har i sin bevakning av krisen, ibland omedvetet, genom valet av ord och bilder fött en diskurs av invasion och skräck.

Idag har covid-19-pandemin fört upp rasprofilering och riktade trakasserier i ljuset i minst tolv europeiska länder, enligt en rapport som Amnesty International nyss publicerade. Missbruket av termer som ”illegala invandrare” för att beskriva asylsökare, så väl som tendensen att utmåla flyktingar som människor med inkompatibla kulturella värden, skapar en syn på migration som ett hot, snarare än ett dagligt fenomen som Europa har upplevt under hundratals år. Så debatten har inletts. Demonstrationerna mot polisvåld i USA har satt igång en diskussion om rasism på nyhetsredaktionerna runt om i världen.

På 2000-talet kan barnen till tusentals afrosvenskar inte fullt ut forma sin självbild om alla hjältar de kan identifiera sig med har samma hudfärg, det vill säga vit. Men i de skrivna och audiovisuella medierna, filmerna, och böckerna, kort sagt allt som hjälper en att integrera sig i samhället, är huvudpersonerna till mycket stor del vita! Fristående så väl som pluralistiska medier med mångfald är livsnödvändiga för demokratisk debatt. I en sådan kontext kan inte journalisterna vara likgiltiga inför ett upprop som VemsSR.

Rent allmänt krävs det, för att leva som en individ i ett mänskligt samhälle, att man har förmågan att möta andra och genomföra gemensamma och/eller kollektiva handlingar. Vita, män, svarta, kvinnor, asiater, kristna, muslimer, oavsett ras, kön, religiös tillhörighet, trosföreställningar, vi måste acceptera att det finns en magisk kollektiv intelligens, en intelligens i betydelsen av en förmåga att överbrygga olika åsikter, olika erfarenheter, olika bakgrunder, olika och ofta motstridiga uppfattningar, vilket tvingar oss till både dialog och ömsesidig respekt och till att träna på att komma samman och arbeta och producera saker tillsammans. Det är den utmaningen som Sveriges radio måste komma till rätta med, genom att korrigera underrepresentationen av vissa etniska grupper. Det är nödvändigt att skapa en större mångfald på redaktionerna för att berika det journalistiska arbetet. Och det är nyckeln till att bryta det här dödläget.

På en strikt professionell nivå är Sveriges radio och alla dess journalister sociala aktörer som andra, som är på sin vakt mot stereotyper, men som ändå har omedvetna fördomar. De är heller inte immuna mot att föra vidare andra stereotyper om minoriteter.

Målet här är inte att läxa upp eller anklaga ledningen för Sveriges Radio. Den har rätt att göra sina egna prioriteringar och fatta sina egna beslut. Men då måste man också veta man har ögonen på sig och att det man gör kommer att tolkas, särskilt när man har en selektiv approach i sina val. All personal, utan undantag, har rätt till samma behandling, oavsett de stereotyper som man förmedlar, och trots att det är svårt att utkräva personligt eller kollektivt ansvar för ett socialt fenomen som rasdiskriminering.

Joseph R. Kafuka • 2021-02-05
Joseph R. Kafuka är en journalist från Kongo-Kinshasa, där han grundade ett nätverk av journalister mot korruption (REJAC). I Sverige är han konsult vid "Female Film festival" i Malmö och medlem i föreningen för franska lärare.


Lyktan är en flerspråkig kulturtidskrift med ett särskilt intresse för mötet mellan språk. Med utgångspunkt i ”konst för alla” skriver vi om konst, kultur och flerspråkighet. Vi är politiskt och religiöst obundna och drivs fristående med Konstfrämjandet Västmanland som huvudman.