Storie di modelli coabitativi

Biennale Architettura di Venezia, Helen & Hard. Foto: Nationalmuseum

Il Padiglione dei Paesi Nordici alla Biennale Architettura di Venezia presenta un modello di condivisione abitativa. Prendendo spunto da una visita in loco, Silvia Colombo compie una riflessione sugli ideali abitativi degli anni Settanta e sulle utopie architettoniche.

Arrivo, anzi torno a Venezia, dopo anni di assenza, avvolta da un clima caldo umido che solo questa città sa regalare d’estate. Una volta ai Giardini, mi dirigo al Padiglione dei Paesi Nordici, alla Biennale Architettura 2021. Non sono ancora entrata, ma riesco a sbirciare attraverso la grande vetrata della struttura.

Ed ecco che i miei pensieri vanno all’artista Ugo La Pietra – e più in particolare, alla sua affermazione “abitare è essere ovunque a casa propria”, che aveva espresso già sul fare degli anni Settanta. La Pietra, allora, faceva riferimento alla possibilità di estendere lo spazio domestico, sino a inglobare quello pubblico e condiviso: la città.

E, in un certo senso, il Padiglione nordico ai Giardini della Biennale gioca sulla stessa idea di spazio abitato da condividere con la comunità locale, seppur con un taglio e una sensibilità differenti. L’esposizione, infatti, è una delle soluzioni possibili alla domanda che il curatore della Biennale, Hashim Sarkis, rivolge ad architetti e professionisti, così come ai visitatori: How Will We Live Together?


Biennale Architettura di Venezia. Foto: DSL Studio

La risposta nordica si palesa attraverso una grande installazione architettonica ed esperienziale, a cura dello studio norvegese Helen & Hard, che mette in scena un mini-sistema coabitativo creato in collaborazione con gli inquilini di Vindmøllebakken, a Stavanger. Ciò che condividiamo. Un modello di cohousing è dunque una struttura in legno cui si accede solo a piedi scalzi – come vuole la tradizione nordica, quando si va a casa di qualcuno. È un concentrato organico, dove natura e architettura diventano una cosa sola, e in cui stanze private e spazi condivisi si compensano.

Si entra, si guarda e si tocca. Si curiosa e si cerca di interpretare la dialettica che alterna lavoro e vita privata. Si aprono porte, si immaginano storie e si assiste alle vicende vissute e documentate dall’artista Anna Ihle.

È un progetto reale e funzionale, che poggia le sue basi su richieste ed esigenze espresse da alcune persone. Ma riflette realmente quello che la maggior parte di noi ha provato, voluto e poi fatto durante la pandemia? È davvero questo il ‘nuovo’ sistema abitativo che vorremmo? Personalmente trovo che, alla luce di tutti gli accadimenti che ci hanno accompagnato dall’inizio del 2020, la costruzione di un modello coabitativo sia piuttosto desueta, per quanto apra a delle possibilità sostenibili.

Poteva forse adattarsi al clima idealista e utopistico degli anni Settanta, che ha spinto architetti visionari a progettare edifici, quartieri e intere città basate su questa idea – si pensi ad Arcosanti in Arizona, un’utopia architettonica costruita su progetto di Paolo Soleri a partire dal 1970. L’impressione, però, è che oggi si vada in tutt’altra direzione. Lo stesso Ugo La Pietra, parla di riscoperta dello spazio domestico privato e di una ‘riconquista’ delle nostre case.

La pandemia ci ha costretto a rivedere le nostre abitudini e, in qualche modo ci ha insegnato a trovare altri luoghi di condivisione, ci ha spinti FUORI. Fuori dalle mura domestiche, ma spesso anche fuori dai centri urbani. Ci ha messo in movimento, dal centro alla periferia, e così in quasi tutto il mondo, alla ricerca di stanze più ampie e flessibili.

Ampie, flessibili. Ma, attenzione, solo nostre. Perché in questo anno e mezzo abbiamo imparato a ridisegnare i confini e a venirci incontro in altri modi, che forse non sono più – o non soltanto – quelli del cohousing. Il Padiglione nordico, perciò, si configura più come una nostalgica Isola di Utopia che come un’avveniristica predizione di ciò che sarà.

Silvia Colombo • 2021-09-07
Silvia Colombo è una storica dell'arte, museologa e autrice che attualmente vive a Luleå. Si interessa di musei e ricerche interdisciplinari tra arte, politica e memoria.


Lyktan è una rivista culturale multilingue con uno spiccato interesse per l’incontro tra diversi linguaggi. Partendo dal concetto di “arte per tutti”, si occupa di arte, cultura e plurilinguismo. Laica e apartitica, viene gestita in maniera indipendente da Konstfrämjandet Västmanland. Contattaci

Berättelser om kollektivhus

Venedigbiennalen, Helen & Hard. Foto: Nationalmuseum

På Arkitekturbiennalen i Venedig presenterar nordiska paviljongen en modell för att bo tillsammans. Silvia Colombo har varit på plats och kommer att tänka på 70-talets boendeideal och på arkitektoniska utopier.

Jag anländer, eller snarare återvänder, till Venedig. Där blir jag genast inlindad av en fuktigt värme som bara upplevs i den här staden, så snart sommaren börjar. Långsamt drar jag mig från tågstationen till Giardini della Biennale, där bland annat Nordiska Paviljongen ligger. Och redan när jag kikar in i utställningen genom paviljongens stora fönster är jag vilse i mina tankar.

I mitt huvud rullar konstnären Ugo La Pietras citat: ”att bo betyder att känna sig hemma varsomhelst”. Redan då, i början av 1970-talet, hänvisade han till möjligheten att sträcka ut hemytorna till det offentliga rummet, från huset till staden.

På något vis, femtio år senare, tar Nordiska Paviljongen itu med idén att skapa ett livsrum som ska delas av de som bor i ett bostadsområde – fast med ett annorlunda perspektiv och en annan känslighet. Utställningen ”What We Share. A Model for Cohousing” blir ett av flera möjliga svar till frågan som Biennalens kurator Hashim Sarkis har ställt till professionella arkitekter, men även till besökarna: How Will We Live Together?


Venedigbiennalen, Helen & Hard Architects. Foto: DSL Studio

Nordens svar på den frågan finns i en stor arkitektonisk, upplevelsebaserad installation i trä, som ritades och skapades av norska arkitektbyrån Helen & Hard. Resultatet är ett kollektivhus i mindre skala som arkitekterna byggde i samarbete med Vindmøllebakkens inneboende? i Stavanger. Det är en struktur där en stiger in utan skor, enligt den nordiska traditionen, men även en organisk blandform där natur och arkitektur förenas och balanseras mot varandra. Att gå in, att upptäcka ytan och att röra saker är definitivt tillåtet.

Så snart en träder in i rummen försöker en att uppfatta den dialektiska dialogen som pågår mellan det privata och det offentliga, mellan jobb och familj. Installationen uppmuntrar besökarna att öppna dörrar, att fantisera om andras berättelser och att titta på konstnären Anna Ihles livshändelser i byggnaden, som hon dokumenterat i en video som spelas in löpande.

Det som ställs ut är egentligen ett projekt grundat på en grupp människors verkliga frågor och behov. Men kan det verkligen spegla de känslor, önskningar och behov som majoriteten har utvecklat under pandemin? Vill vi faktiskt ha det där kollektiva levnadssättet nu? I ljuset av alla absurda händelser som vi har upplevt från början av 2020, riskerar ett projekt som baseras på kollektivhusmodellen att bli anakronistiskt, om än hållbart.

Idén om kollektivhus var en positiv dröm som förhöll sig till idealismen och de utopidrömmar som karakteriserade 1970-talet. Det är inte en slump att visionära arkitekter ritade byggnader, områden och städer som baserades på den idén – som till exempel, Arcosanti i Arizona, Paolo Soleris arkitektoniska utopi som började byggas 1970 (och som fortfarande ligger ofärdig i mitten av Arizonas öken).

Idag är dock känslan och intressena annorlunda. Pandemin tvingade oss att ändra våra vanor och på något vis lärde den oss att hitta nya mötesplatser och tryckte oss utomhus och även utanför staden. Nästan i hela världen pressade den oss i rörelse: vi flyttade från centrum till periferi, på jakt efter större och mer flexibla rum. Våra egna (och inte allas) stora och flexibla rum. Under ett och halvt år har vi lärt oss att rita om nya gränser och att träffas på ett annat sätt – ett sätt som kanske inte längre inkluderar kollektivhus. I den här kontexten blir då Nordiska Paviljongens installation mer en nostalgisk utopi än en innovativ förutsägelse av det som skall komma.

Silvia Colombo • 2021-09-07
Silvia Colombo är konsthistoriker, museolog och skribent bosatt i Luleå. Har ett särskilt intresse för tvärvetenskapliga forskning om konst, politik, musei- samt minnesstudier.


Lyktan är en flerspråkig kulturtidskrift med ett särskilt intresse för mötet mellan språk. Med utgångspunkt i ”konst för alla” skriver vi om konst, kultur och flerspråkighet. Vi är politiskt och religiöst obundna och drivs fristående med Konstfrämjandet Västmanland som huvudman. Kontakta oss