Condividono un grande amore per il latino e per la storia delle lingue: leggi la conversazione di Monica Mazzitelli con Karin Westin Tikkanen per scoprire come il latino diventò una lingua mondiale e il suo sviluppo nel corso dei secoli.
Nel suo “Latino – Manuale sull’immortalità”, Karin Westin Tikkanen è riuscita a condensare 28 secoli di storia latina in 256 pagine che scivolano via come un coltello nel burro. L’ho letto tutto d’un fiato, io che ho studiato latino per 8 anni (e greco per 6) e che di Roma conosco ogni sampietrino. Il nesso tra lingua e cultura me lo porto dentro come un Dna, per ovvie ragioni, e resto molto colpita e incuriosita da chiunque condivida la mia passione, soprattutto se non se l’è trovata servita dalle circostanze.
Da dove nasce il tuo amore per il latino?
Sono cresciuta in una famiglia poliglotta e anche se al liceo mi sono innamorata della matematica e in particolare dell’algebra, ho scelto di proseguire con studi umanistici, dove ho incontrato il latino: è stato amore a prima vista. Ho capito che il mio interesse per quella lingua coincideva con quello per la matematica e l’algebra: non è possibile leggere un testo latino in modo lineare, parola per parola, è indispensabile andare a fondo della grammatica per capire la struttura di tutto un periodo, come fosse un problem solving. È diventata la mia passione e per questo ho voluto raccontare in questo libro la lunga storia del latino e di come questa lingua sia alla base di così tanti aspetti della nostra vita odierna.
Il latino come lingua scritta esisteva già almeno nel 600 a.C., ma i testi arrivarono molto più tardi. Come si è verificato questo sviluppo?
A partire dal III secolo, i Romani cominciarono a scrivere testi che possiamo definire letteratura. Ciò è dovuto in gran parte al fatto che a quel tempo l’Urbe stava cominciando a diventare una grande potenza. I Romani avevano iniziato a espandersi, sottomettendo territori ed entrando in contatto con altre culture dell’area mediterranea. Fu intorno al III secolo che cominciarono a sentire l’esigenza di definire sé stessi e a chiedersi che tipo di impronta avrebbero lasciato sulla storia. Da lì in poi cominciano i testi letterari – soprattutto dedicati alla storia dell’Impero Romano – che ne esaltano la grandezza. È così che si comincia a definire il ruolo e lo status di Roma.
È lì che iniziano a contendere il prestigio culturale ai Greci, giusto?
Esatto! La Grecia visse la sua età dell’oro intorno al V secolo, e nella Roma del III secolo le persone di alto ceto leggevano testi in greco. Comincia in quel periodo la traduzione di testi dal greco al latino, gradualmente sostituiti da nuovi testi redatti direttamente nella lingua madre.
L’Impero Romano si espande e vengono reclutati soldati da tutti i territori occupati.
Infatti: serve una lingua franca per l’esercito. Il metodo che viene adottato è dislocare i neo-arruolati nelle diverse parti dell’impero dove non possano parlare la loro lingua madre, in modo che imparino il latino. Inoltre, quando i Romani conquistavano una nuova regione inviavano persone dall’Urbe a edificare nuove città, la cui la lingua ufficiale era il latino. In questo modo si diffondevano tanto il latino quanto il pensiero romano, veicolato attraverso la lingua.
Latin - Handbok i odödlighet. (“Latino - Manuale sull’immortalità”) Historiska media (2024).
Si potrebbe pensare che il latino parlato fosse la lingua dei testi di Cicerone, è davvero così?
Cicerone visse nel I secolo dell’era moderna e apparteneva alla classe alta di Roma. Ai suoi tempi, la visione della città e il suo ruolo avevano raggiunto un livello tale da includere anche il modo in cui le persone si esprimevano: c’era il desiderio di raggiungere più raffinatezza nell’espressione linguistica. Persone provenienti da tutta la penisola si trasferivano a Roma per trovare lavoro e si andava quindi diffondendo il latino volgare, considerato poco elegante. Cicerone decise quindi di impegnarsi attivamente per creare una lingua più raffinata, con una struttura delle frasi più complessa e una grammatica più elaborata, ispirata al greco. Riuscì a formalizzare la lingua in una forma che in realtà poche persone sapevano parlare. Ma fu proprio questo latino raffinato a sopravvivere come forma linguistica immutabile.
Cosa accadde alla lingua dopo la divisione in Impero Romano d’Occidente e Impero Romano d’Oriente?
In quel periodo, il cristianesimo si affermò come religione di Stato e la città di Roma divenne il centro della fede cristiana – almeno per la Chiesa romana d’Occidente – conferendo al latino lo status di lingua ufficiale della Chiesa. Ma nel frattempo la lingua di Cicerone era diventata incomprensibile ai più, e si rese indispensabile la redazione di una grammatica per fornire conoscenze di base, come per esempio coniugazione e declinazione. La prima grammatica venne prodotta nel IV secolo da Elio Donato.
Quanto ci resta dei testi latini più antichi?
Fino al IV secolo la letteratura antica era scritta su papiro, un materiale molto deperibile. Iniziarono a essere stilati elenchi di autori che si riteneva valessero la pena di venire ricopiati e alla fine ci è rimasto ben poco della letteratura antica, forse il 5-10 per cento. Ma nel IV secolo fu inventata la pergamena, che rese più facile la conservazione degli antichi testi esistenti. La cosa buffa è che alcune opere ci sono arrivate solo grazie al fatto che erano giunte fino a Baghdad attraverso l’Impero bizantino, dove erano state conservate. Sono molti i testi che ci sono pervenuti in arabo, secoli dopo!
Cosa accadde poi nel Medioevo?
Carlo Magno, che divenne imperatore del Sacro Romano Impero nell’800 dell’era moderna, aveva bisogno di uomini istruiti per gestire l’amministrazione dell’impero, e per questo aveva chiamato a corte Alcuino di York come professore della scuola di Aquisgrana. Alcuino, uno degli uomini più eruditi del suo tempo, fece edificare una straordinaria biblioteca e la riempì di testi scritti con una nuova calligrafia facile da leggere e da scrivere, da lui stesso sviluppata, la cosiddetta minuscola carolingia, che ha ispirato molti dei caratteri odierni, come il Times New Roman.
Nel Medioevo gli studiosi avevano un gran desiderio di condividere conoscenze e non c’era alcun monopolio né sui testi né sui saperi, anzi, c’era spazio per molta letteratura. Fu un periodo assai vivace e interessante perché si cercava di collegare saperi diversi. Fu infatti in Italia che, nel XII secolo, cominciarono a sorgere piccoli centri di aggregazione del sapere: le prime università. Fu allora che emersero le “lingue volgari”: l’italiano, lo spagnolo, il francese, l’attuale tedesco e così via, ma il latino continuò a essere la lingua franca.
Fu allora che un’invenzione cinese rivoluzionò la diffusione delle conoscenze, giusto?
Sì, la produzione della carta! Facile e veloce da realizzare, e quindi economica; non duratura come la pergamena ma più duratura del papiro. L’accessibilità della carta rese la diffusione dei testi ancora più facile.
Un paio di centinaia di anni dopo, iniziano a prender forma gli stati nazionali e le lingue assumono un ruolo sociale e politico importante. È in questo contesto che Erasmo da Rotterdam decide di rinnovare e semplificare il latino, considerando la prosa di Cicerone antiquata e anacronistica. Nel suo neolatino si può adattare la struttura della frase per trovare uno stile linguistico adatto ai tempi ed è consentita la creazione di neologismi.
A quei tempi il latino era una lingua neutrale, non più legata a un paese specifico, a differenza dell’inglese di oggi, legato agli Stati Uniti che sono una superpotenza. Si utilizzava il latino perché era un modo agevole di comunicare.
Quando possiamo dire che il latino sia ufficialmente scomparso in Europa?
All’inizio del diciannovesimo secolo la situazione era giunta a un punto tale che le persone che andavano in chiesa non riuscivano più a capire i sermoni. Così, nel Concilio di Tours del 1813, si decise di consentire ai sacerdoti di parlare una lingua che il popolo potesse comprendere.
Non è passato poi così tanto tempo…
Infatti! Ciò che volevo sottolineare con il mio libro era soprattutto che il latino è presente in gran parte della nostra vita quotidiana senza che ce ne rendiamo conto. Attraverso una migliore conoscenza del latino possiamo comprendere la nostra storia e le nostre origini.
Monica Mazzitelli • 2025-05-06 Monica Mazzitelli è una regista e scrittrice femminista italo-svedese, autrice di articoli su temi culturali e sociali.
Monica Mazzitelli • 2024-09-18
Monica Mazzitelli ha incontrato per Lyktan lo scrittore Nicola Lagioia, per dialogare a proposito del suo romanzo “La città dei vivi”, di recente pubblicato in svedese. Pur basato su un fatto di cronaca nera, il saggio tocca anche cupe corde personali.
Continua a leggere →
Monica Mazzitelli • 2024-03-14
Nel momento in cui gli iraniani in esilio si impegnano nella lotta femminista in Iran diventa ancora più difficile per loro tornare in patria. Monica Mazzitelli ha incontrato Roza Ghaleh Dar della rete Simorgh, impegnata nella creazione di un contesto culturale per la letteratura persiana in Svezia.
Continua a leggere →
Monica Mazzitelli • 2023-11-15
Quando la regista e scrittrice Monica Mazzitelli è tornata a vivere in Svezia dopo vent’anni in Italia, ha notato quanto l’inglese fosse diventato una lingua parallela anche per la scrittura di romanzi, ed è rimasta sorpresa dell’effetto della comunicazione online sull’intimità.
Continua a leggere →
De delar kärleken till latin och språkhistoria. Läs Monica Mazzitellis samtal med Karin Westin Tikkanen om hur latinet blev ett världsspråk och om hur det utvecklats genom århundradena.
I ”Latin – Handbok i Odödlighet” lyckats Karin Westin Tikkanen kondensera 28 sekler av latinets historia på 256 sidor, sömfritt. Jag sträckläste henne senaste bok, jag som har snubblat på varje kullersten som finns i Rom i sextio år och pluggat latin i 8 år (och gammalgrekiska i 6 år!). Kopplingen mellan språk och kulturhistoria sitter i benmärgen hos mig av naturliga skäl, men jag blir så imponerad och nyfiken när jag träffar på någon som delar min passion trots att de inte har haft språket med sedan barnsben.
Var kommer din kärlek för latin ifrån?
Jag växte upp med språk även om jag på högstadiet blev fascinerad av matematik och älskade algebra. Men jag valde ändå att läsa humanistiskt, och där fanns latinet. Det var nästan kärlek från dag ett. I latinet kände jag hur min fascination för språk sammanföll med min fascination för matematik och algebra. För att läsa en latintext kan man inte ta den rakt upp och ner, ord för ord. Man måste tränga igenom grammatiken och se strukturen som ligger bakom. Att läsa litteratur blev som problemlösning; det blev min passion. Det som är viktigt för mig är att berätta om latinets långa historien och hur språket har legat till grund för så oerhört mycket i vår tillvaro idag.
Latin som skrivet språk fanns redan 600 år före vår tid, men texter som handlade om fakta, litteratur och historia kom mycket senare. Hur skedde den utvecklingen?
Från 200-talet börjar romare författa texter som vi kan kalla för litteratur. Mycket av det hänger ihop med att vid den tidpunkten hade staden Rom börjat bli en stormakt. Romarna hade börjat expandera, la under sig territorier och kom i kontakt med andra kulturer runt om medelhavsområdet. Så då på 200-talet började romarna själva kanske fundera på vilka de var, vad de lämnade för fotavtryck i historien. Då började man att skriva litteratur, i första hand berättelser om det romerska imperiet och stadens storhet. På så vis började man definiera Roms roll och status.
Och det var lite av en prestigekamp med grekerna, eller hur?
Det stämmer. Grekland hade sin kulturella guldålder runt 400-talet och i Rom – på 200-talet – så skulle man kunna grekiska om man ville framstå som bildad. De började med att man översatte texter från grekiska till latin och sen successivt skapade de fler och fler texter på egen hand.
Det romerska imperiet växer och man rekryterar många soldater från alla möjliga ockuperade länder.
Ja, då behövs det ett språk för armén. När romarna intog nya områden värvades nya soldater som placerades i olika delar av imperiet, där de inte kunde tala sina egna modersmål. Dessutom, när romarna intog en ny region så flyttade de dit folk från huvudstaden som fick bygga nya städer där latin talades. Så språket spred sig och människor som levde i de ockuperade områdena assimilerades mer och mer in i det romerska tänkandet genom latinet.
Latin - Handbok i odödlighet. Historiska media (2024).
Man kanske kan tro att latinet var det språket som vi läser i Ciceros texter, men var det så?
Cicero levde på 100-talet före vår tideräkning och han tillhörde de finare skikten i Rom. På hans tid hade synen på staden och dess roll nått hela vägen fram till hur man skulle uttrycka sig. Det hade uppstått en längtan efter att prata på ett finare sätt. Till Rom flyttade människor från hela den italienska halvön för att få arbete, och folk pratade en dialekt som man kallade för ”bondska”, som inte var särskilt elegant. Då tog Cicero ett medvetet beslut att aktivt arbeta för att skapa ett finare språk, med svårare meningsbyggnad och mer komplicerad grammatik, inspirerat av grekiskan. Han lyckades formalisera språket i en form som få personer egentligen någonsin pratade. Men det var det här fina latinet som levde kvar som en oföränderlig språkform.
Vad hände med språket efter romerska rikets delning i Västromerska och Östromerska riken?
Kristendomen etablerade sig så småningom som statsreligion. Då fick också staden Rom en särskild status som centrum för den kristna tron, i alla fall för den västromerska kyrkan. Vilket också gjorde att latinet fick status som kyrkans språk. Men under tiden hade Ciceros språk blivit främmande för allmänheten och för att ge grundläggande kunskaper om till exempel böjningsmönster för orden var Aelius Donatus tvungen att ge ut en ny grammatikbok på 300-talet.
Hur mycket har vi kvar av äldre latinska texter?
Den tidiga litteraturen ända fram till 300-talet skrevs på papyrus, som inte höll över tid. Man började skriva listor över vilka författade som man ansåg vara värda kopiering. Vi har idag kvar väldigt lite av den antiken litteraturen, kanske 5–10 procent. Men på 300-talet uppfann man pergament, vilket gjorde det lättare att bevara de befintliga gamla texterna. Lustigt nog har vi kvar en del texter har bara tack vare att de spred sig via det Bysantinska-riket till Bagdad, där texterna förvarades. Det är många böcker som har kommit tillbaka till oss på arabiska många sekler senare!
Vad hände under medeltiden då?
Karl den Store – som blev tyskromersk kejsare året 800 – behövde utbilda skolade män som kunde sköta administrationen i riket. Då kallade han Alkuin av York att bli skolmästare i Aachen. Alkuin, en av sin tids mest lärda män, byggde ett utomordentligt bibliotek som han fyllde med texter skrivna på en ny lättläst och lättskriven skrivstil som han tog fram själv – Karolingisk minuskel – som har legat som inspiration för många av dagens fonter, till exempel Times New Roman.
Under medeltiden fanns det en vilja att utbyta kunskap och det fanns plats för olika texter. Det var inget monopol på vare sig text eller kunskap, det var bubbligt och intressant för att man försökte fläta ihop olika saker. I Italien var det inne på 1100-talet att små centra av kunskapsbildning började poppa upp, de första universiteten. Det var då ”folkspråken” växte fram: italienska, spanska, franska, den nuvarande tyska och så vidare, men latin fortsatt att vara en lingua franca.
Det var då en kinesisk uppfinning revolutionerade kunskapsspridning, eller hur?
Ja! Papperstillverkning, papper var lätt och snabbt att tillverka och därför billigt, inte lika hållbart som pergament men mer hållbart än papyrus. Det var så lättillgängligt att kunskaper kunde spridas ännu lättare än tidigare.
Ett par hundra år senare har nationalstaterna börjat ta form och språket har fått en viktig roll. Det är då Erasmus anser att Ciceros latin är gammaldags och anakronistiskt och bestämmer sig för att förnya språket. På ”nylatin” kan man skapa nya ord, utveckla meningsbyggnaden och tänja lite på det för att hitta en språkdräkt som passar ens egen tid.
Latinet var ett neutralt språk som inte längre var särskilt kopplat till ett land, till skillnad från engelskan idag, som är kopplat till stormakten USA. Man använde latin för att det var ett smidigt sätt att kommunicera.
När kan man säga att latinet försvann från det offentliga, i Europa?
I början på artonhundratalet hade det gått så långt att människor som gick i kyrkan inte längre kunde förstå predikningarna. Så i Konsiliet av Tours 1813 fattade man beslutet att tillåta att präster skulle tala på ett sätt så att människor förstod.
Det var inte så längesen!
Det var det inte. Det jag ville lyfta fram med boken var framförallt att latinet finns med i mycket av vår vardag utan att vi tänker på det. Genom att lära sig mer om latin kan man skaffa sig kunskap och förståelse för vår historia, var vi kommer ifrån.
Monica Mazzitelli • 2025-05-06 Monica Mazzitelli är en italiensk-svensk regissör och författare, samt kultur- och samhällsskribent med fokus på feministiska frågor
Vera Stremkovskaya • 2025-04-29
När en kråka helt oväntat störtar in i henne under en promenad kastas Vera Stremkovskaya tillbaka i tiden, till en vinterdag i Kaliningrad, och till sitt första möte med döden.
Läs mer →
Maarit Jaakkola • 2025-04-07
Sverigefinnarnas känslohistoria är en berättelse om förtryck och skam. Åtminstone om man ska tro det nya verket Finnkampen, med undertitel "Sverigefinnarnas illustrerade historia". Men det finns många fler nyanser av sverigefinskhet än så.
Läs mer →
Andres Lokko • 2025-03-28
Det första försöket att återknyta till Estland slutade med ett rejält fiasko. Men efter en omstart i London började Andres Lokko åter närma sig sitt modersmål och sina föräldrars hemland.
Läs mer →