Anglicismo estremo e intimità di superficie

Foto: Cottonbro studio

Quando la regista e scrittrice Monica Mazzitelli è tornata a vivere in Svezia dopo vent’anni in Italia, ha notato quanto l’inglese fosse diventato una lingua parallela anche per la scrittura di romanzi, ed è rimasta sorpresa dell’effetto della comunicazione online sull’intimità.

Sono tornata a vivere in Svezia venticinque anni dopo averci abitato all’inizio degli anni ’90, e ho quindi potuto notare una serie di cambiamenti linguistici che mi sarebbero probabilmente sfuggiti altrimenti. Riguardano tutta la popolazione, ma ovviamente a maggior ragione i giovani, dato che il linguaggio è da sempre il costrutto su cui si cementa l’identità, ciò che conferma l’appartenenza degli individui a un determinato gruppo – diventando quasi un codice segreto per iniziati. Rispetto a trent’anni fa la società svedese è davvero cambiata: internet a banda larga, social media, canali televisivi e musicali (col loro corredo di pubblicità) hanno reso l’offerta praticamente illimitata aprendo possibilità infinite per la fruizione di audiovisivi e musica.Tolte alcune parole o espressioni gergali di moda passeggera che non vale nemmeno la pena elencare, ci sono invece due tendenze generali che è probabile persistano a lungo.

La prima è quella dei prestiti linguistici dall’inglese, il cui utilizzo è cresciuto a dismisura rispetto agli anni ’90. Non è infrequente che ragazzi svedesi madrelingua scelgano di esprimersi sempre e solo in inglese tra loro. Motivano la scelta dicendo di sentirsi più “a proprio agio” con quella lingua piuttosto che con lo svedese. Lo giustificano sostenendo che, poiché i prodotti audiovisivi o letterari che consumano o con cui giocano sono tutti in inglese, è più naturale per loro comunicare in quella lingua. Nel loro fantasioso mondo immaginario, l’inglese è la lingua madre nella quale si sentono a casa; il linguaggio crea una dimensione per iniziati in cui sia l’identità che l’appartenenza sono implicite e cementano i legami. Tipo.

Alcuni giovani autori svedesi di fantasy o fantascienza scrivono direttamente in inglese perché il mercato librario svedese è abbastanza ampio e quindi faticano a trovare un editore. Per alcuni ha funzionato e sono riusciti a pubblicare all’estero: Karin Tidbeck, per esempio. Louise Erixon invece scrive thriller psicologici e sostiene di non essere in grado di esprimersi in svedese con la stessa scioltezza dell’inglese, spiegando che il suo grande amore per la lingua inglese è nato sin da bambina. In una passata edizione dello Stockholm Writers Festival ha presentato un suo romanzo a un’agente letteraria britannica che le ha manifestato il suo interesse, e ora Louise lo sta completando. Vendela Ahlström scrive fantasy in inglese e spiega che ci sono pochissimi libri del suo genere preferito disponibili in svedese. “La libreria di fantascienza di Gamla Stan, specializzata in fantasy, horror e fantascienza, vende quasi esclusivamente libri in inglese dato che la stragrande maggioranza degli svedesi li legge in lingua originale.


Foto: Melissa A. Barton

Per questo mi rivolgo a un pubblico anglofono quando scrivo.” Questo spiega come mai ci sia così poco interesse da parte degli editori a tradurre questi romanzi in svedese. Ho chiesto spiegazioni a una persona che lavora a Stoccolma per una delle maggiori case editrici e mi ha risposto che probabilmente si tratta di un misto di mancanza di competenze, timore e scarso interesse per il genere, anche se – allo stesso tempo – mi conferma che ogni qualvolta la casa editrice partecipa a incontri dedicati alla scrittura con i ragazzi delle scuole superiori, la stragrande maggioranza di loro afferma di dedicarsi esclusivamente al fantasy. Viene da chiedersi se non ci sia il rischio di perdere una nuova generazione di scrittori svedesi a favore dell’inglese per questo motivo.

In un articolo dal titolo “Non temete l’inglese – ma qualcosa sta succedendo” pubblicato dal quotidiano Svenska Dagbladet, Sara Lövestam esprime la sua preoccupazione: “Per proteggere la lingua svedese devono esser prese misure di natura istituzionale che riguardino le biblioteche scolastiche e le diverse iniziative di lettura, la natura dei compensi per chi scrive in svedese (anche di genere fantastico), la copertura mediatica della letteratura per bambini e ragazzi e altro ancora; ma se parliamo di tenere alto il valore della lingua svedese, sono le singole persone e non le istituzioni a fare la differenza.”

La mia seconda osservazione riguarda la comunicazione via web: nonostante le maggiori opportunità di comunicazione, le statistiche dicono che non esiste una maggiore vicinanza tra gli adolescenti, anzi. L’isolamento e la solitudine aumentano. La possibilità di esprimersi (magari attraverso un video postato su TikTok) si traduce in un monologo, un flusso autobiografico/documentario in cui si afferma costantemente se stessi, e non un dialogo che possa creare vicinanza tra esseri umani. La comunicazione web non crea intimità o conversazioni più profonde di per sé, a meno che usi il linguaggio intenzionalmente allo scopo di aumentare contatto e intimità tra le persone. L’estrema (forse apparente) libertà di scelta quando si tratta di scegliere quale media audiovisivo consumare – sempre pronti a posare il dito sullo schermo per scorrere oltre alla ricerca di qualcosa di più emozionante e soddisfacente – dà un senso di controllo sui contenuti. Una relazione umana più profonda nasce solo ascoltando i desideri dell’altro. La sensazione di poter costantemente assimilare e soddisfare i propri desideri del momento rende molto più frustrante confrontarsi con i desideri e i bisogni di chi ci è vicino.

Ciò si riflette anche a livello sessuale nella pornografia, nella quale non vengono rappresentati né i preliminari né l’esplorazione della conoscenza reciproca che si può raggiungere attraverso il baciarsi. La rappresentazione della sessualità nel porno si connota come uno sfogo ormonale o una masturbazione con il corpo dell’altro basata esclusivamente sull’attrazione fisica, piuttosto che uno spazio per sperimentare l’intimità e imparare a come darsi piacere reciproco.


Foto: Pexels

Un ulteriore cambiamento del linguaggio ha influenzato anche il modo in cui ci relazioniamo con gli altri: la comunicazione non avviene più unicamente con l’ausilio della parola parlata o scritta, ma attraverso immagini che semplificano le emozioni e le stereotipano. L’uso diffuso di emoji e gif ha aperto la possibilità di esprimere emozioni in modo molto semplice e diretto, creando allo stesso tempo un nuovo linguaggio per esprimere i sentimenti. Il fenomeno riguarda la parola scritta e, in una certa misura, persino quella scambiata di persona. La capacità di raccontare sentimenti esprimendo autonarrative complesse si è andata gradualmente riducendo con l’uso degli emoji. Inoltre, le convenzioni comunicative degli emoji hanno persino colonizzato la nostra vita reale quando per esempio imitiamo alcuni emoticons nella nostra comunicazione. Tipo quando mettiamo le mani sulle orecchie e spalanchiamo la bocca a mo dell’iconico dipinto “L’Urlo” di Edvard Munch per mostrare uno stato d’animo tra comico e disperato, o quando incurviamo eccessivamente le labbra per dire “wow”, invece che avventurarci in lunghe descrizioni a parole.

Gli emoji semplificano la trasmissione delle emozioni ma allo stesso tempo le rendono più superficiali. Impieghiamo meno tempo per elaborare i concetti delle nostre emozioni e perdiamo complessità narrativa. Non credo che questo ci aiuti a costruire relazioni umane profonde, piuttosto alimenta la nostra solitudine. Inoltre, si è recentemente osservato che i bambini delle scuole svedesi abituati a scrivere con la tastiera invece che a mano hanno sviluppato una minore capacità di apprendere in modo approfondito i contenuti e a memorizzarli, con conseguenze in termini di sviluppo della loro alfabetizzazione, aspetto che a sua volta influenza il modo in cui gli studenti riescono a concentrarsi sul contenuto di un testo.

Se faccio un paragone con la Svezia che ho conosciuto all’inizio degli anni Novanta, riscontro che la comunicazione di oggi non sia diventata né più profonda né più intima, nonostante il fatto che i sentimenti vengano ora espressi in modo più rumoroso e colorato.

Monica Mazzitelli • 2023-11-15
Monica Mazzitelli è una regista e scrittrice femminista italo-svedese, autrice di articoli su temi culturali e sociali.


Extrem anglicism och ytlig intimitet

Bild: cottonbro studio

När regissören och författaren Monica Mazzitelli återvände till Sverige efter en lång tid i Italien märkte hon hur engelskan hade blivit ett eget spår för svenska författare. Och häpnade över vad kommunikationen online gjort med intimiteten.

Efter att ha bott i Sverige i början av 90-talet och återvänt 25 år senare har jag kunnat observera en rad språkliga förändringar som jag förmodligen inte skulle ha noterat annars. De påverkar alla, men särskilt ungdomar, eftersom språket alltid har varit den konstruktion på vilken identiteten cementeras och som bekräftar individer som tillhöriga en viss grupp – nästan en hemlig kod för initierade. Jämfört med för trettio år sedan har samhället revolutionerats. Internet och bredband, sociala medier, tv och musikkanaler (med tillhörande reklam) har gjort utbudet praktiskt taget obegränsat och öppnat upp möjligheten till att njuta av audiovisuella medier och musik.
Utöver de ord som är på modet och varierar så snabbt att det inte ens är värt att försöka göra en lista över dem, finns det två mer allmänna utvecklingar som sannolikt kommer att bestå under lång tid.

Den första observationen gäller språkliga lån från engelskan, vilka visserligen förekom redan på 90-talet, men som har ökat i proportion och blivit ett fenomen som inte tidigare fanns: Flera vittnar om att det finns skolbarn som bara pratar engelska med varandra, för att de känner sig mer ”bekväma” med engelska än svenska. De motiverar det med att påstå att eftersom de litterära eller audiovisuella produkter som de läser, tittar på eller spelar med enbart är på engelska, så känns det mer naturligt för dem att kommunicera med varandra på det språket. I deras fantasifulla fiktionsvärld är engelska modersmålet och de vältrar sig i det; språket skapar en dimension för initierade där både identitet och tillhörighet är implicita och binder dem samman. Såklart – eller?

Vissa svenska unga författare som har fantasy eller science fiction som genre skriver numera direkt på engelska eftersom den svenska bokmarknaden är för begränsad och de har svårt att hitta ett bokförlag. Det verkar som om möjligheten finns, då vissa av dem får uppmärksamhet utomlands: Karin Tidbeck, till exempel. Louise Erixon skriver psykologiska thriller romaner och hävdar bestämt att hon inte känner sig kapabel att skriva på svenska lika bra som på engelska. Hon har alltid varit intresserad av det engelska språket sedan hon var liten och när hon pitchade sin romanidé för en brittisk litterär agent på Stockholm Writers Festival 2019 fick hon napp. Nu ägnar hon sig åt att skriva färdigt den. Vendela Ahlström skriver fantasy på engelska och hon förklarar att det finns ytterst få böcker i hennes favoritgenre att få tag i på svenska. ”Sci-fi bokhandeln i Gamla Stan som specialiserar sig på fantasy, skräck och sci-fi säljer nästan enbart böcker på engelska. De allra flesta svenskar läser dem ändå på engelska.


Bild: Melissa A. Barton

Därför har jag en engelsktalande publik i tankarna när jag skriver.” Det kanske kan förklara varför det finns så lite intresse från svenska förlag att översätta sådana romaner till svenska. Jag har frågat en person som arbetar på ett stort förlag om detta, och hen sa att det är nog en blandning av okunskap, feghet och för svagt intresse för genren, trots att hen kunde bekräfta att de flesta unga författare de träffar i skolsammanhang ägnar sig åt att skriva fantasyböcker och inget annat. Då undrar jag om det inte finns en risk att förlora en ny generation författare som lämnar svenskan för engelskan på grund av det.

Sara Lövestam uttrycker oroliga tankar i krönikan ”Räds inte engelska – men något håller på att ske” i Svenska Dagbladet där hon skriver: ”Det finns politiska åtgärder som kan och bör vidtas om man värnar om det svenska språket. De rör skolbibliotek och andra lässatsningar, ersättning till kulturskapare på svenska (även inom fantastik), mediebevakning av barn- och ungdomslitteratur med mera – men när det gäller värderingen av svenska språket spelar vi alla en roll.”

Min andra observation gäller webbkommunikation: Trots ökade kommunikationsmöjligheter säger statistiken att det inte finns någon större närhet mellan tonåringar, tvärtom. Isoleringen och ensamheten ökar. Förmågan att uttrycka sig (kanske genom en video som läggs upp på TikTok) resulterar i en monolog, en självbiografisk/dokumentär ström där man ständigt bekräftar sig själv och inte en dialog som för människor närmare varandra. Webbkommunikationen skapar i sig ingen intimitet eller något djupare samtal om man inte använder språket avsiktligt för ändamålet att öka närheten och därmed intimiteten mellan människor. Den extrema (kanske skenbara) valfriheten när det gäller att välja vilka audiovisuella medier man vill konsumera – alltid redo att scrolla vidare med fingret i jakt på något mer spännande och tillfredsställande – ger en känsla av kontroll över innehållet.
En djupare mänsklig relation uppstår först genom att lyssna till den andres önskemål. Känslan av att ständigt kunna tillgodogöra sig och tillfredsställa sina egna begär för stunden gör det mycket mer frustrerande att konfronteras med våra närståendes viljor och behov.

Detta återspeglar sig också på det sexuella planet inom pornografi. Varken förspel eller det kognitiva utforskandet som man kan få av att kyssas är representerat. Därför liknar porr ett hormonellt utbrott eller en onani med den andres kropp baserad på enbart fysisk attraktion, snarare än ett utrymme för att experimentera intimitet och lära sig om varandras njutning.


Bild: Pexels

En ytterligare språkförändring har påverkat vårt sätt att relatera till andra: Kommunikation sker inte längre enbart med hjälp av det talade eller skrivna ordet, utan genom bilder som förenklar känslor och gör dem stereotypa. Den omfattande användningen av emojis och giffar har öppnat möjligheten att uttrycka emotioner på ett mycket enkelt och direkt sätt, samtidigt som den också har skapat ett nytt språk för att uttrycka känslor. Fenomenet berör det skrivna och till och med, i viss mån, det talade ordet. Förmågan att berätta om känslor genom att uttrycka komplexa (själv)berättelser har tappats i takt med att vi använder oss av emojis. Utöver det, har emojis kommunikativa konventioner gett oss ikoner som vi härmar i vår kommunikation även i verkligheten, till exempel när vi imiterar Edvard Munchs målning ”Skriet” genom att hålla händerna för öronen och öppna munnen på vid gavel för att påvisa en ”desperat” sinnesstämning, eller när vi rundar läpparna överdrivet mycket för att säga ”wow”, vilket sparar långa, utvikande beskrivningar i ord.

Emojis förenklar överföringen av emotioner men gör dem samtidigt mer ytliga. Vi tar mindre tid på oss att bearbeta begreppen i våra känslor och förlorar den narrativa komplexiteten. Jag tror inte att detta hjälper oss att bygga djupa mänskliga relationer, det ger snarare näring åt vår ensamhet. Dessutom har man nyligen sett att svenska skolbarn, som har vant sig vid att skriva med tangentbord som redskap istället för att skriva för hand, har utvecklat en sämre förmåga att lära sig innehåll på djupet och memorera det, och medfört konsekvenser när det gäller utvecklingen av deras läskunnighet, vilket i sin tur påverkar hur elever kan fokusera på textinnehåll.

Om jag jämför med det Sverige jag mötte i början av nittiotalet, så upplever jag att dagens kommunikation inte blivit djupare eller intimare, trots att känslor uttrycks högljuddare och mer färgsprakande idag.

Monica Mazzitelli • 2023-11-15
Monica Mazzitelli är en italiensk-svensk regissör och författare, samt kultur- och samhällsskribent med fokus på feministiska frågor