La mancanza di un padre e di una padrelingua

Foto: Pexels

La separazione tra i genitori ha fatto sì che Linda Bonaventura Åberg perdesse una lingua. Solo in età adulta capì cosa significasse e decise di riconquistarla, la sua lingua padre.

Avevo due anni quando ho lasciato la Sicilia e Taormina. Papà è rimasto e io e mamma abbiamo iniziato una nuova vita insieme in Svezia. Ora che scrivo sono di nuovo in Sicilia, nel mio secondo paese. Oggi mi sono seduto sulla spiaggia e ho parlato con mio padre… nella sua lingua. Il paese e la lingua sono filtrati attraverso le mie esperienze emotive di rotture e riconciliazioni e quindi vivono ancora fortemente dentro di me.

Nei primi giorni in Italia provo un’insicurezza con cui lotto. Appartengo a questo posto? Poi quando ho dei dubbi, di solito parlo inglese quando devo ordinare cose a sconosciuti. L’ho fatto con il cameriere nella carrozza bar del treno qui, così non mi sono sentito stupido davanti ai viaggiatori del treno nazionale che stavano accanto a me. Gli italiani generalmente sono peggiori di me in inglese, quindi ottengo automaticamente un vantaggio ed evito quello sguardo che rivolgi a qualcuno che parla in modo biascicato. Non è divertente essere compatiti. Ebbene, la lingua è potere e chi sa parlare e chi non sa parlare hanno posizioni completamente diverse. Allo stesso tempo, c’è una persona dentro di me che pensa che io sia un codardo quando non parlo italiano, quando non mi metto in gioco.

Il linguista Noam Chomsky è giunto alla conclusione che noi esseri umani abbiamo il linguaggio predestinato dentro di noi, come modello nel nostro DNA. Ad una certa età, tutti i bambini del mondo imparano una lingua, ma quale lingua diventerà dipende solo da dove finiamo nel mondo. L’organo linguistico è già lì, nella nostra mente, in attesa di prendere forma, in attesa di essere utilizzato, proprio come gli altri organi; un polmone, un cuore. Ma questo organo è invisibile, più simile a uno schema nella nostra anima. E lo schema forma una mappa che conduce a porte diverse, a relazioni diverse. L’organo del linguaggio dipende dal discorso degli altri. È il nostro unico organo che cresce solo se siamo in contatto con gli altri, che cresce da qualcuno che ci parla, che ci dona il suo tempo, che ci regala una relazione.

C’è stato un periodo nella mia vita in cui il rapporto con mio padre era solo una presenza muta e bastava, ma con il passare degli anni è diventato uno spiacevole punto interrogativo sulla nostra relazione inesistente: potresti dire che mio padre mi conosceva quando non riusciva ad ascoltare le mie parole? C’era un posto nell’anima di cui non avevo una mappa, un paesaggio nell’oscurità, dove ululava un desiderio, che non potevo sopportare di ascoltare.

Quando io e mia madre siamo venuti in Svezia, la mia lingua paterno è stata tagliata fuori. Papà è scomparso dalla mia quotidianità e con lui l’italiano. Crescendo, sapevo che un giorno avrei dovuto combattere e conquistare la terra e la lingua che avevo perso nella separazione tra i miei genitori. Ma ci sarebbero voluti molti anni prima che fossi pronto. In Svezia avevo un insegnante di lingua madre (!), Giuseppe, che veniva all’asilo una volta alla settimana. È stato terribilmente imbarazzante. Cosa ci faceva quel vecchio frate fiorentino (sì, probabilmente se lo chiedeva anche lui) nel mio asilo? Volevo solo giocare, non esercitarsi nel vocabolario e soprattutto non essere diversa dagli altri ragazzi. Ho fatto del mio meglio per nascondermi dal mio insegnante, perché è diventato la prova che in realtà esisteva una persona che era mio padre, una figura mitica proveniente da un altro mondo che non è mai apparsa nella mia vita quotidiana.


Foto: Pexels

Ho iniziato a vivere i viaggi in Italia come spiacevoli, poiché sono diventato sempre più verbale come madrelingua svedese. Le esclamazioni costantemente deluse della nonna e della famiglia italiana: ma perché non parla? Che peccato! Il contrasto tra le mie lingue era deludente perché amavo esibirmi e cantare alla gente, ma in Italia non riuscivo a far sentire la mia voce se non con suoni incomprensibili. Mi sentivo come un organismo che viveva sott’acqua. Tutti i suoni erano torbidi e senza contorni.

Quando incontravo per strada la gente che biascicava le frasi, le loro conversazioni andavano a buon fine, io ero trasparente, una creatura gelatinosa a cui le parole non si attaccavano, una medusa. Vivevo come rotolato in un acquario tra altri che assorbivano l’ossigeno in modo diverso da me. L’unica cosa che capivo erano le espressioni dei volti e delle braccia delle persone, i gesti e i movimenti dei loro corpi. Gli italiani spesso sembrano arrabbiati rispetto agli svedesi; agitano le braccia, parlano ad alta voce, sembrano agitati. E ho avuto paura quando l’abbiamo visitata. Perché siete sempre arrabbiate l’una con l’altra, mamma? dissi, tirandola per il vestito. Ero io quello per cui aveva bisogno di tradurre tutto. E se hai bisogno di un interprete, vieni privato di qualcosa della tua dignità. Almeno era per me. Non potevo sostenere il mio caso. Dipendevo dalle elemosine linguistiche degli altri.

In principio era la parola. Penso a cosa significa. Appartenenza, opportunità, relazioni, ciò da cui dipendiamo noi essere umani. Se vuoi mostrare rispetto alle persone che arrivano in un nuovo paese, devi dare loro la lingua. Potrebbe essere una lotta, ma quella lotta si rafforza. Non voglio che la mia voce perda la sua risonanza mentre passa attraverso le bocche degli altri! La verità vuole uscire direttamente dalla mente, in contatto con quella da raggiungere, anche se significa vagare in paesaggi sconosciuti all’interno di una conversazione.

Il giorno del mio compleanno, mio ​​padre ha chiamato. Ascoltare un adulto amorevole che non sa come avvicinarsi e un bambino che non conosce i propri genitori è preoccupante. Mi vergognavo. Non poteva semplicemente riattaccare presto?

Passarono gli anni e quando avevo undici anni non volevo più andarci. Perché da bambino avevo perso qualcosa, un posto nella mia famiglia italiana. Un posto nel cuore di mio padre, pensai, anche se era un padre nel mio cuore. Invece c’era il vuoto. Una solitaria grotta sottomarina dove la medusa trascorreva i giorni con pochi raggi di luce mentre i turisti prendevano il sole sulla spiaggia. Allora è stato più facile stare con la famiglia di mia madre, nel suo mondo e con la sua lingua.

Fortunatamente, ho potuto vedere un saggio terapista quando avevo 21 anni con il mio tonante silenzio. Mi ha aiutato a capire che il vuoto significava qualcosa di più di quanto io stesso capissi.
Ha chiesto: tuo padre ha mai tue notizie?
Aveva smesso di chiamarmi, ma mi ha mandato un messaggio il giorno del mio compleanno.
E il terapista mi ha chiesto di leggere una sua lettera che diceva: Ti amo e ti penso ogni giorno.
Leggi di nuovo le parole, disse il terapeuta, finché capirai che sono vere. Ho dovuto leggerli, ancora e ancora. Perché c’è voluto molto tempo prima che potessi capire che erano vere. E alla fine la diga si è rotta. Piangere e piangere ancora. Ho pianto così forte lì sulla sedia terapeutica, c’era letteralmente così tanta energia immagazzinata nella relazione repressa tra me e mio padre che la mia temperatura corporea è aumentata di due gradi.

Un giorno sono entrato in contatto con un desiderio irremovibile di riprendere la mia lingua paterno. Il motivo era l’amore che avevo capito esistesse.

È stato solo in età adulta che ho lottato per ritornare in italiano, e con la lingua sono uscito come fuori dall’acqua. Dopo una primavera di studio linguistico a Roma, sono finalmente riuscito a far valere la mia causa. Potrei restare per strada. L’orgoglio che deriva dal conoscere la lingua dei propri genitori, conoscere le vie d’accesso alle conversazioni confidenziali, e le vie della necessaria autodifesa se qualcuno ti accusa. Le parole sono contorni. Le parole sono potere. La parola è amore e liberazione.

Linda Bonaventura Åberg • 2023-10-20
Linda Bonaventura è una scrittrice, cantautrice, cantante e produttrice culturale. Nata e cresciuta a Västerbotten, con famiglia e radici in Sicilia.


Saknaden efter en far och ett fadersmål

Bild: Pexels

Separationen mellan föräldrarna gjorde att Linda Bonaventura Åberg förlorade sitt ena språk. Först i vuxen ålder förstod hon vad det innebar och beslutade sig för att återerövra det, sitt fadersmål.

Jag var två år när jag lämnade Sicilien och Taormina. Pappa stannade och jag och mamma startade ett nytt gemensamt liv i Sverige.

Nu när jag skriver det här är jag på Sicilien igen, i mitt andra land. Jag har suttit nere på stranden idag och pratat med min far på ett språk som är hans. Men landet och språket är silat genom mina känslomässiga upplevelser av uppbrott och försoningar och därför lever det ändå starkt inom mig.

Jag har en osäkerhet som jag brottas med de första dagarna i Italien. Hör jag hemma här? Får jag finnas här? Då när jag befinner mig i tvivlet brukar jag prata engelska när jag ska beställa saker av främlingar. Jag gjorde det med kyparen i cafévagnen på tåget hit, då slapp jag känna mig dum inför de inhemska tågresenärerna som stod bredvid. Italienare är i regel sämre på engelska än jag, så jag får automatiskt ett övertag och slipper den där blicken som man ger någon som pratar knackigt. Det är inte roligt att bli tyckt synd om. Jo, språket är makt och den som kan tala, och den som inte kan tala, har helt olika positioner. Samtidigt bor det inuti mig en person som tycker att jag är feg när jag inte pratar italienska, när jag inte kastar mig in i matchen.

Språkforskaren Noam Chomsky kom fram till att vi människor har språket predestinerat inom oss, som ett mönster i vårt dna. I en viss ålder lär sig alla människobarn i världen ett språk, men vilket språk det blir beror bara på var i världen vi hamnar. Det språkliga organet ligger redan där inne i vårt sinne och väntar på att få form, väntar på att användas, precis som andra organ; en lunga, ett hjärta. Men det här organet är osynligt, mer som ett mönster i vår själ. Och mönstret bildar en karta som leder till olika dörrar och till olika relationer. Språkorganet är beroende av andra människors tal. Det är vårt enda organ som bara växer om vi är i kontakt med andra, som växer av att någon pratar med oss, ger oss av sin tid, ger oss en relation.

Det fanns en tid i mitt liv när min relation till min far endast var en ordlös närvaro och då det räckte, men med åren blev det ordlösa ett obehagligt frågetecken, som handlade om vår obefintliga relation: kunde jag ens säga att min pappa kände mig när han inte förstod mina ord? Det fanns en plats i själen som jag inte hade en karta för, ett landskap i mörker, där en längtan ylade som jag inte orkade lyssna på.

När jag och mamma kom till Sverige klipptes mitt fadersmål bort. Pappa försvann ur min vardag och med honom italienskan. Under hela uppväxten visste jag att en dag skulle jag behöva kämpa och erövra det land jag hade förlorat i striden mellan mina föräldrar. Men det skulle ta många år innan jag var redo.


Bild: Pexels

I Sverige hade jag en hemspråkslärare, Giuseppe, som kom till dagis en gång i veckan. Det var fruktansvärt pinsamt. Vad gjorde den där gamle munken från Florens (ja, det frågade säkert han sig också) på mitt dagis? Jag ville bara leka, inte traggla meningslösa glosor, och framförallt inte vara annorlunda än de andra barnen. Jag försökte med full styrka gömma mig från min hemspråkslärare, för han blev beviset för att det faktiskt fanns en person som var min far. En mytisk gestalt från en annan värld som aldrig uppträdde i min vardag.

Jag började uppleva resorna till Italien som obehagliga, i takt med att jag blev mer och mer verbal som svenskspråkig. De ständigt besvikna utropen från farmor och den italienska släkten: ma perché non parla? Che pechato! (Varför pratar hon inte? Vilken synd!) Kontrasten mellan mina språk var nedslående eftersom jag älskade att spela teater och sjunga för folk, men i Italien kunde jag inte göra min röst hörd med annat än obegripliga ljud. Jag kände mig som en organism som bodde under vatten. Alla ljud var grumliga och utan konturer.

När jag mötte folk på gatan som smattrade ut sina meningar, gick deras konversationer rakt igenom, jag var genomskinlig, en geléliknande varelse där ord inte fastnade, en manet. Jag levde som framrullad i ett akvarium bland andra som upptog syre på annat vis än jag. Det enda jag begrep var uttrycken i människornas ansikten och deras armar, kropparnas gester och rörelser. Italienare låter och ser ofta arga ut jämfört med svenskar; de viftar med armarna, pratar högt, ser upprörda ut. Och jag var rädd när vi hälsade på. Varför är ni alltid arga på varandra, mamma? sa jag, och drog henne i klänningen. Jag var den som hon behövde översätta allting åt. Och om man behöver tolk är man berövad något av sin värdighet. För mig var det i alla fall så. Jag kunde inte föra min egen talan. Jag var beroende av andras språkliga allmosor.

I begynnelsen var ordet. Jag tänker på vad det betyder. Tillhörighet och möjligheter. Vill man visa människor som kommer till ett nytt land respekt så ska man ge dem språket. Det må vara en kamp, men den kampen stärker. Inte vill jag att min röst ska förlora sin klang på vägen genom andras munnar! Sanningen vill komma direkt ur sinnet, i kontakt med den som ska nås, även om det innebär att vandra i okänt landskap inuti en konversation.

När jag fyllde år ringde min pappa. Att höra en kärleksfull vuxen som inte vet hur den ska nå fram, och ett barn som inte känner sin förälder, det är besvärande. Jag skämdes. Kunde han inte bara lägga på snart?

Åren gick och när jag var elva år ville jag inte längre åka dit. För jag hade som barn förlorat något, en plats i min italienska familj. En plats i min fars hjärta, trodde jag, fast det var en far i mitt eget hjärta. Där fanns istället ett tomrum. En ensam undervattensgrotta där maneten levde sina dagar med få ljusstrålar medan turisterna solade sig på stranden. Då var det enklare att vara med min mammas familj, i min mors värld och med hennes språk.

Som tur var fick jag träffa en klok terapeut när jag var 21 år med min dånande tystnad. Hon hjälpte mig att förstå att tomheten betydde något mer än vad jag själv förstod.

Hon frågade: Hör din far någon gång av sig till dig?
Han hade slutat ringa, men han skrev till mig på min födelsedag. Och terapeuten bad mig läsa upp ett brev från honom där det stod: Ti amo e ti penso ogni giorno. Jag älskar dig, och tänker på dig varje dag.
Läs orden igen, sa terapeuten, tills du förstår att de är sanna. Jag fick läsa dem, om och om igen. För det tog lång tid innan jag kunde förstå att de var sanna.

Och till slut brast dammen. Gråt och åter gråt. Jag grät så att jag fick feber där i terapistolen, bokstavligt talat fanns det så mycket lagrad energi i min och min fars uppdämda relation att min kroppstemperatur steg två grader. En dag kom jag i kontakt med en obändig längtan efter att ta mitt fadersmål tillbaka.
Motivet var kärleken jag förstod fanns.

Det var först i vuxen ålder som jag kämpade mig tillbaka in i italienskan, och med språket kom jag som upp ur ett vatten. Efter sex månader av språkstudier i Rom kunde jag äntligen föra min egen talan. Jag kunde stanna på gatan. Stoltheten som kommer av att kunna sin förälders språk, att kunna vägarna in i de förtroliga samtalen, och vägarna till det nödvändiga självförsvaret om någon anklagar dig. Orden är konturer. Orden är makt. Orden är kärlek och frigörelse.

Linda Bonaventura Åberg • 2023-10-20
Linda Bonaventura är författare, låtskrivare, sångerska och kulturproducent. Född och uppvuxen i Västerbotten, med familj och rötter på Sicilien.