▲ Dawit Isaak. Foto: Privat folder av Yordanos Isaak
Under 2005 släpptes Dawit Isaak under några dagar från fängelset i Eritrea. För Lyktan skriver Ghirmay Yohannes om det korta mötet med honom, och om alla rykten och frågor som inte fick något svar.
Det var 2005. Nyheterna på den tiden var mycket heta. Nyheterna handlade om de gripna tjänstemännen och journalisterna.
”Någon flydde, någon insjuknade, någon gick i hungerstrejk, någon dog, någon gick och hamnade på sjukhus …” Det var vid en tid då rykten gick.
”Vi såg Dawit i Carsheli fängelse!”, ”Dawit är i Embatkala fängelse!”, ”Vi såg Dawit i häktet!”, ”Nej! De tog honom till Ela-iro -fängelset …” Det ryktades mycket.
Jag fick veta att Dawit hade släppts från fängelset medan de heta ryktena gick. Jag skyndade mig till Dawits hus, öppnade dörren och fann nyheten sann. Dawit och jag möttes ansikte mot ansikte på verandan. Han stod och pratade med sin syster som lagade en måltid i köket.
Klädd i ull pryddes han av majestät och glädje. Även om han senare berättade att han led av dålig hälsa, högt blodtryck och hjärtattack, höll han modet uppe.
När han såg mig öppna dörren, blev han glad. Han hade kanske fruktat att han skulle bli störd av frågor om sina medfångar, särskilt om min bror. Men vem kunde veta om han hade hört talas om dem medan han satt i fängelset? Kanske hade någon berättat för honom hur och var de andra är.
Det kan saknas information i fängelset. Så snart han släppts därifrån: ”Någon är död, det ryktas att någon blev galen.” Kanske mådde han dåligt på grund av det han hört från okända källor. Ibland leder ryktena och analysen till någon verklighet. Jag antar att han hade hört dåliga nyheter, om min bror i synnerhet. För de skildes inte mycket åt. De diskuterade och diskuterade, de hade många frågor och många svar. Så kanske tålde han inte de dåliga nyheterna och de smärtsamma ryktena.
När jag kom förstod jag vad som störde honom. Så jag överlade snabbt med mig själv. Jag förstod hans känslor och lovade att avlasta honom. Efter att vi kramat om varandra förändrades situationen. Vi utbytte varma hälsningar. Vi började prata och fråga om hur vi hade det. De flesta orden var dock desamma.
”Hur är läget? mår du bra? Hur mår du, hur är livet? . . . ” Vi upprepade orden om och om igen. Det var som om han pratade med oss båda, oavsiktligt. Vi verkade inte vilja ställa några fler frågor.
”Vad då? Hälsa? Hur är det med familjen? Hur mår du? . . . ” Jag trodde att han kanske var upprörd över ryktena han hört efter att han släppts.
”Jag var i Carsheli fängelset. Från början till nu” sa han och såg mig i ögonen. Jag förstod vad han menade. Nu förstod jag situationen till fullo och var säker på vad som störde honom. “Oroa dig inte, Dawit! Idag är din dag av glädje och frihet. Vi är glada för din skull. Jag är så glad att se dig. Bra gjort! Ditt frisläppande är ett stort hopp för oss. Det kommer att vara en källa till hopp och moral för andra. Vi ser fram emot dagen av lycka och frihet för de andra.” Jag lindrade bördan.
Han visste ingenting. Bara att de hade gripits tillsammans. De var i polisstationen tillsammans, för sista gången. De separerades där. Dawit till sjukhuset och de andra till en annan plats, eftersom de hungerstrejkade.
Jag pratade med honom om deras situation. Efter att han bara lyssnat på mig ropade han:
”Det är konstigt! Det har gått 4 år. Vi kan inte säga något!” Sa han och blev tyst igen. Jag diskuterade olika frågor, andra saker än fångarna, som ett sätt att bryta tystnaden och befria honom från ångest. Efter att ha pratat i en timme sa jag hejdå till nästa dag, eftersom andra gäster hade kommit. Jag sa hejdå och gick.
Alla journalister häktades på den första polisstationen. Efter att ha suttit kvar där i sex månader, gick de i hungerstrejk. Vid den tiden var Dawit dock sjuk och behandlades på ett sjukhus. Efter att journalisterna gått i hungerstrejk togs Dawit direkt till Carsheli-fängelset när hans hälsa förbättrades.
Han satt fängslad där fram till 2005. Från början, från 2001 till 2005, var Dawit faktiskt med i ”Carsheli fängelse”. Två dagar efter att han släppts fördes han direkt tillbaka dit.
Dawit själv berättade för mig att han hade möjlighet att läsa, lyssna på radio och skriva något. Han berättade att han hade översatt en bok. När han släpptes 2005 trodde och tänkte många att han släppts för gott. De trodde aldrig att han kan skulle föras bort igen. Dawit förstod också det. Det var många som väntade och räknade dagarna och sa: ”Om Dawit släppts kommer de andra också släppas fria.” Jag hoppades inte ens till tio procent, för jag vet vad de gör och vilka slag av personer de är.
Jag trodde att Dawit hade släppts under press från den svenska regeringen. Men strax före vårt möte nästa dag: ”Dawit greps igen!” Problemet var att tro på det!
Ali Abdu, den tidigare informationsministern, som är känd för att ständigt upprepa presidentens ord, intervjuades av VOA News Service. Ali Abdu sa i intervjun: ”Han släpptes för medicinsk behandling i två dagar. Nu har han avslutat sin behandling, återhämtade sig bra och är tillbaka i fängelset.”
Frid vare med dig var du är Dawit.
Ghirmay Yohannes • 2022-11-29 Ghirmay Yohannes är journalist, poet, författare och filmskapare från Eritrea.
Rizah Sheqiri • 2025-02-07
I en debattartikel för Lyktan undrar poeten och läraren Rizah Sheqiri vem som, medvetet eller omedvetet, för samhället in i mörka tider genom att skära i utbildningen?
Läs mer →
Emöke Andersson Lipcsey • 2025-01-20
Är Deus ex machina, teaterns gudomliga ingripande, något människan av naturen förväntar sig, och hur påverkar det vår syn på AI? Läs den ungerska författaren Emöke Andersson Lipcseys uppföljning på sin essä om maskininlärning.
Läs mer →
Konstantin Zarubin • 2024-12-20
Lyktan bad den ryske författaren Konstantin Zarubin att skriva om självcensur bland ryssar i väst. Vi fick tillbaka en genomarbetad definition av censur, och en känga åt oss själva!
Läs mer →