ثمانية أمتار مربعة من الثورة

شارماركي إلمي في المسرح هو الهيب هوب الجديد. صورة من الفيلم.

المسرح ليس مجرد تعبير فني، بل هو علامة على تحول في النظام الثقافي، كما يظهر في فيلم أمين مدار ”المسرح هو الهيب هوب الجديد”. هبة حبيب تحاور المخرج لمجلة لايكتان.

لتحول ثقافي ملحوظ: انتقال الطاقة الإبداعية من الكلمة المنطوقة والراب إلى عالم المسرح. يتتبع الفيلم رحلة شارماركي علمي، فنان شاب من ضواحي ستوكهولم، في أول دور تمثيلي له في مسرحية 8 كفادرات — وهي رحلة التقطها مدار ليس فقط بتعاطف، بل بشعور ملموس بالتوق لما قد يعنيه هذا التحول لمستقبل الفن في السويد.

– رأيت كثيرين في دوائرنا يصبحون مهتمين بالتمثيل بعد مشاركتهم في الشعر والهيب هوب، يتذكر مدار في حديثه مع لايكتان.

– وعندما أخبرني شارماركي أنه سيشارك في مسرحية، شعرت أن شيئاً كبيراً يلوح في الأفق — حركة قوية من الضواحي تشق طريقها إلى المشهد المسرحي.

تلك الحركة هي جوهر الفيلم الوثائقي. بالنسبة لمدار، هذه ليست مجرد قصة نضوج أو بورتريه شخصي. إنها بيان غير مباشر، ونداء لتوسيع خشبة المسرح — بالمعنيين الحرفي والمجازي — لتشمل أصواتاً من هامش المجتمع السويدي. المسرح هو الهيب هوب الجديد لا يصوّر المسرح كأرض نخبوية بعيدة، بل كمجال نابض بالاحتمالات للفنانين النابعين من إيقاع الحياة اليومية وواقع الضواحي.

– المسرح والهيب هوب ليسا بعيدين عن بعضهما، الفرق الأساسي هو الميكروفون والخشبة، لكن كلاهما يتناول نفس القضايا — العنصرية، السياسة، المجتمع، الحب، وما إلى ذلك، يشرح مدار.

تجسد هذه الرؤية في أول دور لشارماركي في مسرحية 8 كفادرات، وهي مسرحية خامة ومؤثرة عن شقيقين مضطرين لمشاركة غرفة لا تتعدى مساحتها ثمانية أمتار مربعة — قصة خيالية، لكنها تعكس واقعاً معيشاً للكثيرين في ضواحي السويد المليئة بالمهاجرين.

– كانت 8 كفادرات أول دور لشارماركي، وكان الأمر مهماً له — مما جعله مهماً للفيلم الوثائقي، يقول مدار.

– المسرحية تناولت موضوعات قريبة من حياة شارماركي الشخصية.

يلتقط الفيلم ليس فقط العملية الفنية، بل أيضاً الرهانات العاطفية في الرحلة. هناك شعور بأن الأداء ليس مجرد خطوة مهنية، بل كشف من نوع ما — لشارماركي، وللجمهور الذي قد يرى نفسه فيه.


أخرج أمين مادار فيلم "المسرح هو الهيب هوب الجديد".

– آمل أن يلهم هذا الفيلم الكثيرين لإعطاء المسرح فرصة، وأن يرى الناس أنفسهم في رحلة شارماركي.
مدار لا يوثق فقط قفزة فنان واحد إلى عالم المسرح، بل يرصد تحولاً كاملاً في البيئة الثقافية. ومن بين أبرز التيارات الخفية في الفيلم نقده لبنية الثقافة في السويد، وخاصة تقصير المؤسسات الثقافية في الوصول إلى الضواحي بشكل فعّال.

– على المؤسسات الثقافية أن تقوم بعمل أفضل للوصول إلى الضواحي بدلاً من التركيز فقط على وسط المدينة. لا يكفي مجرد القول إنك تريد جمهوراً أوسع دون اتخاذ خطوات حقيقية. كثير من الناس في الضواحي لا يعرفون حتى بوجود هذه المؤسسات، رغم أن لديهم أفكاراً وأحلاماً كبيرة.

المشكلة، كما يشير الفيلم، ليست في الموهبة بل في الوصول. تتوقف الكاميرا عند الفجوة — الجغرافية، الاجتماعية، والنفسية — بين المركز والهامش. ومع ذلك، فإن المسرح هو الهيب هوب الجديد ليس مرثية، بل اقتراح: ماذا لو تم ردم هذه الفجوة من خلال الفن؟ ماذا لو فتحت المسارح في أنحاء السويد أبوابها — وجمالياتها — لحياة أولئك الذين طالما ظلوا خارجها؟

– من المهم أن يصل هذا النوع من المنصات إلى الشباب في الضواحي لكي يتحمسوا لما يفعلونه، هناك حاجة إلى أفلام كهذه أكثر على شاشة التلفزيون السويدي.

الطموح، في النهاية، يتجاوز المسرح. يرى مدار عمله — هذا الفيلم، وما سيأتي بعده — كجزء من مواجهة ثقافية أوسع مع قضايا الانتماء، والظهور، والطموح.

– آمل أن يساعد هذا الفيلم في سد الفجوة بين سكان الضواحي وسكان المدينة — لكي يتعرفوا على بعضهم البعض بشكل أفضل.

وهو يعمل بالفعل على مشروعه التالي: فيلم وثائقي عن طلاب المدارس الإعدادية الذين يتنافسون في مناظرات — من المقرر بثه على شاشة SVT قبل الانتخابات السويدية لعام 2026. وكما هو الحال مع المسرح هو الهيب هوب الجديد، فإن الهدف هو وضع الأصوات الشابة، التي غالباً ما يتم تجاهلها، في صلب الحوار الوطني.

من خلال ذلك، يعيد أمين مدار تعريف ما يمكن أن تكون عليه السينما السويدية — ليست مجرد مرآة، بل نافذة وباب. إنه لا يوثق الثقافة فحسب، بل يصوغها — يصنع أعمالاً تفتح المجال لجيل جديد ليتحدث، ويؤدي، ويُرى. أفلامه لا تراقب التحول فقط؛ بل تدعو إليه.

هبة حبيب • 2025-06-04
هبة حبيب صحافية وكاتبة ومترجمة مستقلة عملت مراسلة في الواشنطن بوست والتلفزيون المصري.


Revolution på 8 kvadratmeter

Sharmarke Elmi i Teater är den nya hiphopen. Bild ur filmen.

Teatern är inte bara ett konstnärligt uttryck utan ett tecken på ett skifte i själva det kulturella ekosystemet i dokumentärfilmen Teater är den nya hiphopen. Heba Habib har intervjuat regissören Amiin Madar.

I Teater är den nya hiphopen, skapar den svensk-somaliska filmskaparen Amiin Madar ett levande och intimt porträtt av ett kulturellt skifte: flödet av konstnärlig energi från spoken word och rap till teatervärlden. Filmen följer Sharmarke Elmi, en ung konstnär från Stockholms förorter, när han får sin första roll på teatern i pjäsen 8 kvadrat – en resa som Madar fångar inte bara med empati, utan även med en påtaglig förväntan på vad det kan innebära för konsten i Sverige i framtiden.

– Jag såg hur många människor i våra kretsar blev intresserade av skådespeleri efter att ha sysslat med poesi och hiphop. Och när Sharmarke berättade för mig att han skulle vara med i en pjäs kände jag att något stort var på gång, det var en mäktig rörelse från förorterna, in på teaterscenen, säger Madar.

Den rörelsen är kärnan i dokumentären. För Madar är det här inte bara en coming-of-age-berättelse eller ett personligt porträtt. Det är ett subtilt manifest, ett stridsrop för att vidga scenen – bokstavligt och bildligt talat – och för att inkludera röster från marginalerna i det svenska samhället. I Teater är den nya hiphopen är teaterscenen inte en avlägsen, elitistisk terräng, den positioneras som en levande yta av möjligheter för konstnärer sprungna ur förortslivets rytmer och realism.

– Teater och hiphop ligger inte så långt ifrån varandra, den största skillnaden är mikrofonen och scenen, men båda talar om samma frågor, om rasism, politik, samhälle, kärlek och så vidare, säger Madar.

Detta etos exemplifieras i Sharmarkes debutroll i 8 kvadrat, en rå och gripande pjäs om två bröder som tvingas dela ett åtta kvadratmeter stort rum – en berättelse som, även om den är fiktiv, återspeglar många människors verkliga erfarenheter i de invandrartäta ytterområdena i Sveriges städer.

– 8 kvadrat var Sharmarkes första roll, och den var viktig för honom, vilket gjorde den viktig för dokumentären. Pjäsen handlar om teman som ligger nära Sharmarkes eget liv.


Amiin Madar har regisserat Teater är den nya hiphopen.

Filmen fångar inte bara den konstnärliga processen utan också vad som står på spel känslomässigt under resan. Det finns en känsla av att föreställningen inte bara är ett karriärsteg, utan en slags uppenbarelse för Sharmarke, så väl som för publiken som kanske känner igen sig i honom.

– Jag hoppas att filmen inspirerar många att ge teatern en chans, och att människor kommer att se sig själva i Sharmarkes resa.

Madar dokumenterar inte bara en konstnärs språng in i teatervärlden, utan ett helt kulturellt ekosystem som börjar förändras. En av filmens mest slående underströmmar är dess kritik av den kulturella infrastrukturen i Sverige, och särskilt bristen på meningsfull verksamhet som riktar sig till förorterna.

– Kulturinstitutioner behöver göra ett bättre jobb med att nå förorterna istället för att bara fokusera på innerstaden. Det räcker inte att säga att man vill nå en bredare publik, om man inte gör något på riktigt. Många människor i förorterna vet inte att de här institutionerna existerar, även om de själva har stora idéer och drömmar.

Problemet är, som filmen antyder, inte bristen på talang utan på tillgänglighet. Kameran dröjer sig kvar vid den geografiska, sociala och psykologiska klyftan mellan centrum och periferi. Ändå är Teater är den nya hiphopen mindre en klagovisa än ett förslag: tänk om klyftan kunde överbryggas genom konst? Tänk om scener över hela Sverige skulle öppna inte bara sina dörrar utan sin estetik för de människor som så länge har varit utestängda från dem?

– Det är viktigt att den här plattformen når unga människor i förorterna så att fler kan känna entusiasm över vad de gör, det behövs fler filmer som den här på svensk tv.

I slutändan är ambitionen större än teater. Madar föreställer sig sitt arbete – den här filmen, och kommande – som en del av en bredare kulturell uppgörelse, där tillhörighet, synlighet och ambition är viktiga.

– Jag hoppas att filmen hjälper till att överbrygga klyftan mellan människor i förorterna och människor i innerstaden, så att de kan lära känna varandra bättre, säger Madar.

Han arbetar redan med sitt nästa projekt, en dokumentär om elever i mellanstadiet som tävlar i debatt, som ska sändas på SVT före det svenska valet 2026. Precis som Teater är den nya hiphopen syftar den till att placera unga, ofta förbisedda röster i centrum för den nationella debatten.

På så vis omdefinierar Amiin Madar svensk film, den behöver inte bara vara en spegel, utan kan även vara ett fönster eller en dörr. Han dokumenterar inte bara kultur, utan formar den, och skapar utrymme för en ny generation att tala, uppträda och synas. Hans filmer observerar inte bara förändring, de bjuder in till den.

Heba Habib • 2025-06-04
Heba Habib är frilansjournalist, skribent och översättare och har arbetat som korrespondent för Washington Post och egyptisk tv.