La relazione con la lingua originaria come lotta collettiva

Roza Ghaleh Dar och nätverket Simorgh på Röda Sten Konsthall. Bild: Röda Sten Konsthall

Nel momento in cui gli iraniani in esilio si impegnano nella lotta femminista in Iran diventa ancora più difficile per loro tornare in patria. Monica Mazzitelli ha incontrato Roza Ghaleh Dar della rete Simorgh, impegnata nella creazione di un contesto culturale per la letteratura persiana in Svezia.

Ci siamo incontrate all’evento Bī-dār, al palazzo espositivo Röda Sten Konsthall di Göteborg, dove tu e altre donne del gruppo Simorgh avete dato vita a una performance di lettura. Puoi spiegarmi meglio di cosa si tratti?

– Siamo stati invitati all’evento dal regista Azad Larki e dalla poetessa Siri Berzelius per esplorare insieme al compositore Arvid Kraft le memorie personali e collettive degli eventi della rivoluzione iraniana del 1979 e della lotta femminista in corso oggi in Iran. Il titolo Bī-dār è una parola persiana con due significati. “بیدار” significa consapevole o illuminato, e “بی دار” significa liberarsi dal cappio che stringe la lotta del popolo per il potere in Iran. La gente scrive questa parola sui muri e sulle facciate degli edifici in Iran per protesta, invitando il popolo a svegliarsi e a unirsi alla lotta per la libertà. La cosa interessante è che bī-dār assomiglia anche alla parola di-var, che in persiano significa muro. Sfidare questo muro, i confini che chi è al potere vuole erigere tra la gente, è una lotta continua ovunque ci troviamo. In Iran, all’interno delle mura domestiche, la società civile conduce un tipo di esistenza molto diverso da quello che il potere vorrebbe imporre, e c’è una forte volontà di svelare o rompere questo muro che impedisce costantemente la vita.

Com’è nato il collettivo Simorgh, come svolgete il vostro lavoro?

– Avevo sempre avuto il desiderio di creare un collettivo insieme ad altre persone che avessero un background iraniano. Dopo aver tenuto un corso di scrittura in persiano alla scuola artistica Nordens Folkhögskola Biskops Arnö, ho chiesto ai partecipanti se volessero esserne parte, e da lì è nato Simorgh. Siamo un gruppo di poeti, sceneggiatori, bibliotecari, ricercatori, programmatori, insegnanti, artisti e traduttori di tutte le età, aperto a pratiche interdisciplinari. Il nostro desiderio è quello di mappare e mettere in evidenza le voci letterarie che hanno difficoltà a essere ascoltate nella scena letteraria svedese. Lo facciamo attraverso letture, spettacoli e pubblicazioni. Molti di noi amano scrivere e quindi leggiamo spesso le nostre reciproche cose, in diverse lingue.

Raccontami un po’ di te!

– Sono nata in Iran, ma ci siamo trasferiti subito in Francia e poi definitivamente in Svezia, quando avevo sei anni. Prima di arrivare in Svezia capivo il persiano, ma non lo parlavo. Ho iniziato quando siamo arrivati qui, dove c’erano amici e parenti. Per me è stato fondamentale che la scuola pubblica svedese offrisse ai migranti come me delle lezioni di lingua madre, dato che per molti anni – in quanto rifugiati politici –non siamo potuti tornare in Iran. La prima volta che sono riuscita a partire avevo vent’anni: da quel momento in poi il mio contatto con l’Iran è diventato molto più diretto. Poi ho scelto di studiare letteratura all’università: ho studiato prima filologia e letteratura a Valencia, in Spagna, e poi sono andata in Francia dove ho conseguito un master in letteratura.


Protester i Iran efter Mahsa Jina Aminis död

Cosa ti ha portata a iniziare a lavorare con le traduzioni?

– La mia grande fonte di ispirazione è stato il poeta e traduttore Shahrouz Rashid, che conoscevo molto bene. Viveva in esilio a Berlino e non poté mai più tornare in Iran. Era un esperto di letteratura, soprattutto persiana, e scriveva in persiano, nonostante le difficoltà di scrivere in esilio. I suoi testi mi piacevano molto e sentivo il bisogno di tradurli.

In che tipo di contesti traduci, di solito?

– Me ne occupo principalmente per la rivista letteraria Karavan, dove sono anche una membra del comitato editoriale. Karavan è una sorta di portale per la letteratura extraeuropea che non sia ancora stata tradotta in svedese. Si adatta al tipo di autori con cui lavoro, che sono spesso piuttosto invisibili. Per me la traduzione è un progetto personale: ho tradotto soprattutto poeti che conosco personalmente, come Shahrouz Rashid, di cui ho parlato prima, o la poetessa Azita Ghahreman, che fa anche parte del nostro collettivo Simorgh. Per me è molto importante avere un approccio personale a un testo, poter dialogare con l’autore, oppure essere già in relazione con il suo lavoro. Ma ho anche tradotto scrittori che vivono sotto un regime protetto garantito dallo stato svedese per ragioni politiche, oppure le liriche della poetessa afghana Maryam Ahmadi, che scrive poesie in dari – una variante del persiano – sulle gigantesche statue del Buddha che sono state fatte saltare in aria qualche anno fa dal regime afghano. Non conoscevo Maryam, ma quando mi è stato chiesto se volessi occuparmi di tradurre le sue opere ho accettato perché ritenevo che fossero importanti. Ma naturalmente è difficile guadagnarsi da vivere con le traduzioni; quindi non può che essere un’attività secondaria per me.

Perché ritieni che sia così importante occuparsi di letteratura persiana?

– Penso che la conoscenza della letteratura persiana in Svezia sia insufficiente, quindi per me è importante contribuire a colmare queste lacune. Inoltre, il nostro gruppo etnico manca di punti di aggregazione. Questo si spiega col fatto che molte delle persone che vivono nella diaspora si siano espressi pubblicamente su questioni politiche e quindi non possono tornare in Iran per il momento. A maggior ragione ora che il movimento Women Life Freedom ha portato molte persone a prendere più marcatamente posizione, manifestando apertamente e facendosi presenti ovunque con i propri nomi e cognomi. Non poter tornare in Iran rende molto più difficile mantenere un rapporto con la lingua madre. Per questo credo che ci sia bisogno di un gruppo che crei un contesto culturale, e questo passa anche attraverso la traduzione collettiva e la messa in evidenza degli autori più rilevanti. Altrimenti, la nostra unica narrazione popolare condivisa finisce per diventare la vulgata negativa sull’Iran che viene dai media. C’è troppa poca conoscenza della letteratura persiana moderna, i libri pubblicati in Svezia sono pochissimi. È soprattutto la letteratura persiana ”classica” a essere messa in risalto, purtroppo anche da parte degli stessi iraniani. Si rimane bloccati nel passato. C’è molto lavoro da fare.
È anche importante sottolineare che quando si parla di “letteratura persiana”, il concetto è più ampio. Esistono testi in svedese o in altre lingue sull’Iran, per non parlare della varietà di lingue parlate nel Paese. Dopo la rivoluzione c’è stata un’emigrazione di massa e quindi va compreso che la letteratura persiana non sia più solo quella scritta in persiano, ma che esista anche in altre lingue. Ho pensato che fosse interessante richiamare l’attenzione su questo aspetto: noi che siamo cresciuti all’estero abbiamo un bilinguismo che possiamo usare sia come lettori che come scrittori.

Monica Mazzitelli • 2024-03-14
Monica Mazzitelli è una regista e scrittrice femminista italo-svedese, autrice di articoli su temi culturali e sociali.


Kollektiv kamp för relation till språket

Roza Ghaleh Dar och nätverket Simorgh på Röda Sten Konsthall. Bild: Röda Sten Konsthall

När exiliranier engagerar sig i den feministiska kampen i Iran blir det samtidigt svårare att åka tillbaka till hemlandet. Monica Mazzitelli har träffat Roza Ghaleh Dar från nätverket Simorgh, som arbetar med att skapa ett sammanhang för persisk litteratur i Sverige.

Jag fick träffa dig under eventet Bī-dār, på Röda Sten Konsthall i Göteborg, där du och andra kvinnor som går under namnet Simorgh gjorde en live läsning performance. Kan du berätta mer om det?

– Vi blev inbjudna till eventet av filmaren Azad Larki och poeten Siri Berzelius för att tillsammans med kompositören Arvid Kraft utforska personliga och kollektiva minnen av händelser från den iranska revolutionen 1979 och den pågående feministiska kampen i Iran idag. Titeln Bī-dār är ett persiskt ord med dubbla betydelser. ”بیدار” Står för medveten eller upplyst, och “بی دار”innebär att göra sig fri från snaran som dras åt kring folkets kamp av makten i Iran. Demonstranter använder ordet på murar och husfasader i Iran och uppmanar folket att vakna och delta i kampen för frihet. Intressant nog liknar bī-dār också ordet ”di-var” som betyder vägg på persiska. Att trotsa den här väggen, gränsdragningarna som makthavarna vill resa bland folket är en pågående kamp var vi än befinner oss. Men i Iran lever civilsamhället ett helt annat slags liv bakom sina husväggar än vad makten vill att de ska göra, och det finns en stark vilja att avtäcka eller krossa denna mur som hela tiden håller tillbaka livet.

Hur blev kollektivet Simorgh till, hur arbetar ni?

– Jag längtade efter att kunna skapa ett kollektiv tillsammans med andra personer som hade en iransk bakgrund. Efter en skrivarkurs med fokus på persiska som jag ledde på Nordens Folkhögskola Biskops Arnö blev det möjligt. Tillsammans med kursdeltagarna bildade vi Simorgh. Vi är en bred grupp med poeter, manusförfattare, bibliotekarier, forskare, programmerare, lärare, konstnärer, översättare med mera i olika åldrar, vilket öppnar upp för tvärkonstnärliga praktiker. Vår önskan är både att kartlägga och lyfta litterära röster som har svårt att höras på den svenska litteraturscenen genom läsningar, performances och publikationer. De flesta av oss skriver dessutom själva, och vill gärna kunna bli lästa av varandra, på olika språk.

Kan du berätta lite om din bakgrund?

– Jag är född i Iran men jag bodde i Frankrike först och sen flyttade vi till Sverige när jag var sex. Jag förstod persiska innan jag kom till Sverige men jag talade inte språket. Det kom efter flytten, då vi umgicks med släktingar och bekanta. Modersmålsundervisning i skolan var också avgörande för mig, då vi inte fick besöka Iran på många år eftersom vi var politiska flyktingar. Det var först när jag var 20 som vi kunde åka tillbaka för första gången. Efter det, blev min kontakt med Iran mycket mer direkt. Sen valde jag att studera litteratur på universitetet: Jag utbildade mig i filologi och litteratur i Valencia i Spanien först och sen åkte jag till Frankrike där jag tog min master i litteratur.


Protester i Iran efter Mahsa Jina Aminis död

Vilken ingång hade du till översättning?

– En stor inspirationskälla för mig var poeten och översättaren Shahrouz Rashid, som jag också kände väldigt väl. Han bodde i exil i Berlin utan att någonsin kunna åka tillbaka till Iran. Han kunde allt om litteratur, speciellt persisk litteratur, och han skrev på persiska, trots svårigheterna av att skriva i exil. Jag tyckte mycket om hans texter och kände behovet av att översätta dem.

I vilka sammanhang brukar du översätta?

– Det har varit främst för den litterära tidskriften Karavan där jag också är med i redaktionen. Karavan är en slags portal för utomeuropeisk litteratur som inte har översatts tidigare till svenska. Det passar den typen av författarskap jag jobbar med, som ofta är ganska osynlig i övrigt. För mig är översättning ett personligt projekt: Jag har främst översatt poeter som jag känner personligen, som till exempel Shahrouz Rashid som jag nämnde tidigare, eller poeten Azita Ghahreman som också är med i vårt kollektiv Simorgh. För mig är det väldigt viktigt att ha en personlig ingången till en text, att kunna ha en dialog med författaren eller att jag har en relation till texten sedan innan. Men jag har också översatt fristadsförfattare, och dikter av den afghanska poeten Maryam Ahmadi som skriver på dari – en variant av persiska – dikter som kretsade kring de buddhastatyer som sprängdes i Afghanistan. Jag kände inte henne men jag tyckte att det var viktigt så jag tackade ja när jag blev tillfrågad. Men det är såklart svårt att leva på översättning, det blir en sidoaktivitet.

Varför känns det så viktigt för dig att arbeta med persisk litteratur?

– Jag tycker att det inte finns tillräcklig kunskap om persisk litteratur i Sverige, så det är viktigt för mig att bidra för att fylla på dessa luckor. Dessutom känns det som att vi som folkgrupp saknar en knytpunkt på något sätt, vilket kan vara tungt då många inom diasporan har uttalat sig öppet politiskt och därför har svårt att åka tillbaka till Iran just nu, framför allt efter Kvinna Liv Frihet-rörelsen är det många som har flyttat fram sina positioner, demonstrerat mycket och varit med överallt offentligt med sina namn. Då blir det ju mycket svårare att behålla sin relation till språket. Därför känner jag att vi behöver en grupp som kan skapa ett sammanhang, också genom att översätta tillsammans och uppmärksamma de författarskap som skulle kunna vara aktuella. Annars blir det bara de negativa berättelser om Iran som kommer från media som blir vårt folknarrativ. Det finns för litet kunskap om modern persisk litteratur, ytterst få böcker bli publicerade i Sverige. Det är mest den ”klassiska” persiska litteratur som lyfts upp, tyvärr även från iranier. Man fastnar i det förflutna. Där finns det mycket arbete att göra.
Sen är det viktigt att poängtera att när man pratar om persisk litteratur så är konceptet bredare. Det finns texter på svenska eller andra språk som handlar om Iran – för att inte nämna den mångfald av språk som talas i landet. Efter revolutionen ägde en massutvandring rum, så man skulle kunna säga att den persiska litteratur inte längre enbart skrivs på persiska utan den finns i andra språk också. Jag tyckte det var väldigt intressant att uppmärksamma det. Vi som är uppväxta utomlands har en tvåspråkighet som vi kan använda oss av när vi läser och när vi arbetar.

Monica Mazzitelli • 2024-03-14
Monica Mazzitelli är en italiensk-svensk regissör och författare, samt kultur- och samhällsskribent med fokus på feministiska frågor