▲ запорожские казаки XVII века lexander. Ригельман Александр Иванович 1847
Мiльйони росiйськомовних українцiв переходять на українську цими воєнними днями. Для них це стає питанням самоповаги. Але що таке українська мова? В цьому ессеї поет i перекладач Євген Волинський розповiдає заплутану iсторiю про те, як мова поширена на теренах сучасної України, була поцуплена московською елiтою, отримала назву ”русский” i була використана проти тих, хто її створив.
Коли в 70i/80i роки я ходив у радянську школу, було ”очевидно”, що українська це мова селюкiв, а культурнi люди у мiстi розмовляють лише росiйською. Дiти, що мали вдома україномовних батькiв, не хтiли розмовляти українською зi своїми ровiсниками (у Києвi), бо ”звичайнi” росiйськомовнi дiти могли дошкуляти сiльською мовою. Протягом столiть панувала така система, в якiй українцi Гоголь, Чехов та Достоєвський, євреї Бабель та Висоцький, грузин Маяковський та б. iн. здобували росiйськiй культурi свiтову славу. Тобто, тодi всi працювали на вуйка замiсть працювати на себе. Звичайнiй iмперiалiзм завжди постає, як очевиднiсть. Оця культурна ”очевиднiсть” продовжила своє iснування навiть тодi, коли настав ґейм овер совку. Мiльйони продовжили спiлкуватися росiйською в незалежнiй Українi, хiбащо Майдан та двi вiйни 2014 та 2022 року стали тим рядом поштовхiв, пiсля котрих спiлкування українською стало ознакою iндивiдуальної та полiтичної гiдностi.
Насправдi всi без виняткiв українцi володiють i росiйською, i українською. Але завдяки столiттям русiфiкацiї тих, в кого росiйська мова перша, а українська друга, стало набагато бiльше, нiж тих, в кого навпаки. Так що коли путiн патякає щось на кшалт ”захистити росiйськомовних”, з’являються мiльйони не бажаючих бути ”захищеними” i переходять на українську. Це стосується центральної, пiвденної та схiдної України. Захiдна ж не знала анi царату, нi совку аж до самого 1939 року i там користуються українською у щоденному побутi. Росiйською ж там володiють через те, що бiльш, нiж пiвстолiття прожили в радянському союзi i там, за залiзною завiсою, як усi користувалися росiйською в офiцiйних випадках, вчили Пушкина / Достоєвського у школi, але не бiльше того.
Протягом 30 рокiв Незалежности все ще росiйськомовнi мiльйони пiдсвiдомо українiзувалися. Я маю на увазi українську пiсню i українську музику, що почали зростати в цих ”росiйськомовних” районах. Мовою побуту залишалася росiйська, але мовою пiснi та душi все бiльш ставала українська. Козацька природа далася взнаки. Якщо не вiрете, послухайте легенд українського панка ”Воплi Вiдоплясова”, особливо альбоми 80х, 90х та 00х рокiв.
За царських часiв було ще гiрше. В 1864 роцi з’явився т.зв. Валуєвський циркуляр, в якому iмперський мiнiстр внутрiшнiх справ Петро Валуєв стверджував: ”малороссiйского наречiя отдельно от русского языка не существует”. I заборонив друк книг українською. За винятком ”розважальної лiтератури”, але й цей виняток було прибрано в 1876му. Таким чином тiльки у Львовi та Галичинi, що належали на той час Австрiї, була можливiсть видавати справжню українську лiтературу. Втiм, у тодiшнiй Австрiї українцiв спiткали iншi проблеми. Наприклад, один зi найгенiальнiших українцiв того часу Iван Франко, поет, вчений та громадський активiст, так i не був жодного разу обраний до австрiйського парляменту тому що… зубожiлi українськi селяни продавали свої голоси в буквальному сенсi за ковбасу. У тодiшнiй Австрiї корупцiя була поширена майже, як у сучаснiй Росiї, але корупцiонером не був Iван Франко.
Карл XII та Іван Мазепа. Gustaf Cederström 1880.
Пiсля революцiї та падiння царату в 1917му стало легше з мовою та лiтературою. Але не на довго. На початку 30х був органiзований Голодомор, який мав на метi знищити українського селянина, як основу нацiї. Пiсля того, як це було зроблено, в 1937/38му були розстрiлянi провiднi iнтелектуали та культурнi особистостi. Сталiнська репресивна машина була безжальна, але водночас жадiбна. Жахливий факт: драматург Микола Кулiш та режисер Лесь Курбас були зв’язанi спина до спини й застрiленi одною кулею в голови. Заощаджували кулi.
Iсторик-любитель путiн каже, що Україну вигадав Ленiн, а до того жодної України не було. Якщо звернутися до бiльш професiйних iсторикiв, вони можуть пiдтвердити, що Московiя змiнила iм’я на ”Россiя” лише у 1714му. Анi в Москвi, нi у Петербурзi (який був тiльки заснований в 1703му) не було в той час жодного унiверситету, щи будь-якого вищого освiтнъого закладу. Найближчi унiверситети чи то книгодрук були тодi в Києвi та Вiльнюсi. Мова, якою Iван Федорiв друкував книги у Львовi 16 ст., мова, якою писали Iван Мазепа в 17 ст. i Григорiй Сковорода у 18му, називалася ”руська”. Надовкруг Москви чи Петербурга мiсцевi користувалися здебiльшого угрофiнською, ”руськi” слова вони могли почути тiльки в Москвi у церквi. Назва ”Русь” i вiд неї ”руська” дуже стара, на вiдмiну вiд сучасної ”росiя”. Вона походить з тих часiв, коли вiкiнги Рюрiк та Олег, про який гадають, що вони походять з Руслагена, заснували державу зi столицями Київ та Новгород, яка й мала столiттями назву Русь.
В росiйськiй мовi легко знайти скандинавiзми, як то ”вал”, ”торг” iтд. В українськiй їх ще бiльше. ”Плюндрувати”, ”борг”. Я проводжу цi паралелi задля того, щоб зайвий раз довести те,що уся Схiдна Європа знає й так – назву ”Росiя” та ”Русь” московити поцупили i те, що в середнi вiки називалось ”руське”, сьогоднi можна читати, як ”українське”. За винятками, якщо йдеться про Бiлорусь, або Новгород.
Насправдi це двобiй двох концепцiй, що точиться протягом вiкiв. Вiзантийський двоголовий орел (в народному ротi ”курка”), що ототожнює авторитарну вертикаль влади iз двома головами нагорi – царем та патрiархом, в цих двох коїться, як то казали у Вiзантиї, ”симфонiя влад”. Друга концепцiя, назвемо її скандинавською, Вiче. Пряма демократiя, вперше впроваджена на Русi Рюрiком. В Новгородi вона була чинна аж до кiнця 15 столiття (коли була брутально пiдкорена двоголовою куркою), а в Українi протягом усього героїчного козацького 17го столiття тiльки пряма лицарська демократiя вважалася легiтимним джерелом влади.
Острів Зміїний
Цi дивовижнi часи закiнчилися в 1709му трагедiєю в Полтавi. Гетьман українського козацтва Iван Мазепа не змiг здобути незалежностi України в союзi з Карлом XII проти московитського царя Петра. Пiсля того, як вiзантийська двоголова курка знищила всi руськi свободи, Московiя змiнила iм’я на ”Росiя”. Багато тисяч козакiв та звичайних українцiв було вбито у рiзанинi в Батуринi (тодiшня Мазепова столиця), а Запорiзьку Сiч знищено разом з захисниками. Iм’я Мазепи пiддавалося анафемi у церквах, що були збудованi Мазепиним коштом. Все ж. Не зважаючи на незграбнi спроби викреслити iм’я Мазепи з iсторiї, сам Джордж Ґордон Байрон присвятив оду звитяжному гетьмановi.
Насправдi корiння ще глибше. Одна з типових рис українскої мови це фрикативне ”г”. Анi росiянин, нi поляк, нi турок не здатнi вимовити цей звук. Їм натомiсть користуються чехи та словаки i багато рокiв я гадав, що цей звук це спадщина Великої Моравiї (перша вiдома у Середньовiччi слов’янська наддержава), до якої входили i Чехiя, i Словакiя, i значна частина захiдної України. Але одного чудового дня в атенському метро я збагнув наскiльки корiння насправдi глибоке. ”Некст стейшн Сiнтагма” вимовив голос у гучномовцi iз тим самим фрикативним ”г”. Тобто гекання вийшло з античної Грецiї, боги тiльки знають коли. Авжеж, всi українцi знають легенду, як Атени купляли хлiб у скифiв.
Щодо сучасної української, в неї є одна приваблива риса – флоу. Так само, як з англiйської чи французької, з української майже природньо виникає пiсня. Саме через те так легко перекладати на українську Пiаф або Моторхед, набагато легше, нiж на росiйську. Звiсно, можна створити флоу на росiйськiй, але на українськiй воно вже є. Тобто не тiльки козачими вусами купляє Леммi українську душу, але й ще флоу. Доречi, щодо Леммi. Як почалася оця остання вiйна, українська мова стала ”bad motherfucker” для росiйських вух. Бо на практицi легалiзувала лайку. Українська лайка, так само як росiйська, була пiд жорстким табу i саме через те набула такої варiятивности й соковитости. I тут українськi моряки, що вiдправляють росiйський вiйськовий корабель нахуй публiчно у мегафон!.. i трясця прокотилася усiм українським мовним полем. Пiсля цього українська, так само як шведська, чи будь-яка iнша європейська мова, лається за потребою без того, щоб справдi думати про статевi органи. В той час, як росiйська все ще дбає про свою вербальну цноту!
Прiрва стала раптом завелика. Прiрва помiж реальним життям, де лаються щодня, та блюзнiрською лiнгвiстичною бажаною реальнiстю. Така прiрва це абсолютний окей для московитської iмперiї але не може такого бути в демократичнiй волелюбнiй Українi.
Шкода, що для цього нам українцям, знадобилась вiйна. Але велика радiсть нарештi позбавитись мовної незайманости.
Євген Волинський • 2022-04-08 Євген Волинський - український поет та перекладач, перекладає класичну та сучасну лiтературу з та на українську, росiйську та шведську. Мешкає у Швецiї з 1989 року.
Alyona Verbanova • 2024-04-08
Vi bad den ukrainska författaren Alyona Verbanova skriva om upplevelsen av att komma till Sverige efter att ha flytt undan den ryska invasionen. Här berättar hon om utmaningarna och det varma mottagandet.
Бiльше →
Євген Волинський • 2023-11-07
Збираєшся відвідати Україну? У своєму ессеї про війну, пацифізм та Оззі поет Євген Волинський дає більш менш практичні поради щодо подорожі твого життя.
Бiльше →
▲ Zaporoger, ukrainska kosacker från 1600-talet. Bild: Alexander Rigelman 1847
Miljoner rysktalande ukrainare går över till ukrainska under dessa krigsdagar. För dem har det blivit en fråga om självrespekt. Men vad är egentligen ukrainska? I en essä berättar poeten Eugene Wolynsky den komplicerade historien om hur språket som talades i det som idag är Ukraina plockades upp av den moskovitiska eliten, fick namnet ”ryska” och kom att användas mot dem som en gång skapat det.
När jag gick i skolan på 70- och 80-talet var det uppenbart att ukrainska är bondlurkarnas språk och i staden pratar de kultiverade människorna ryska. Barn med ukrainsktalande föräldrar pratade ogärna ukrainska med sina kompisar, åtminstone i Kyiv, och rysktalande barn hånade ofta landsbygdens tal. Under alla århundraden fanns ett system där ukrainare som Gogol, Tjechov och Dostojevskij, judar som Babel och Vysotskij, georgiern Majakovskij med mera och flera gjorde den ryska kulturen berömd. Man jobbade åt onkel istället för att jobba åt sig själv. En helt vanlig kulturimperialism, den uppstår alltid som en självklarhet. Den här kulturella självklarheten levde kvar även när det blev game over för Sovjet. Miljoner fortsatt att prata ryska i det självständiga Ukraina. Först med Majdan och två krig, 2014 och 2022, blev ukrainskt tal till ett verkligt tecken på individuell och politisk värdighet.
Egentligen kan samtliga ukrainare både ryska och ukrainska. Bara på grund av århundraden av russifiering är det långt fler som har ryska som förstaspråk och ukrainska som andra – och inte tvärtom. Så när Putin babblar om att ”försvara rysktalande” är det miljoner som inte vill bli försvarade och går över till ukrainska. Det här gäller centrala, södra och östra Ukraina. Västukraina var inte en del av Tsarryssland, inte heller av Sovjet förrän 1939, och där är det ukrainska som pratas till vardags. Ryska kan man där enbart då man blev en del av Sovjet i över ett halvt sekel. Och där bakom järnridån var man som alla andra, det vill säga man pratade ryska i officiella sammanhang, pluggade Pusjkin och Dostojevskij i skolan, men inget mer än det.
Under 30 år av självständighet har så miljoner rysktalande varit på väg att bli ukrainare undermedvetet. Med det menar jag att ukrainsk sång och ukrainsk musik börjat växa mer och mer i just de rysktalande områdena. Vardagsspråket där förblev ryska men sångens och själens språk ersattes steg för steg med ukrainska. Den ukrainska kosacknaturen hörde oundvikligt av sig. Tror ni inte på mig, lyssna på på ukrainska punklegenden ”Vopli Vidopliassova” särskilt 80-, 90- och 00-talsalbumen.
Under Sovjettiden var alla ukrainska städer förutom Lviv i väst rysktalande. Talade man ukrainska i Kiev uppfattades man som bondlurk. På tsartiden var det ännu värre. 1864 kom det officiella ”Valuevs cirkulär” där imperiets inrikesminister Petr Valuev påstod att den ”lillryska dialekten” (så kallades ukrainska i tsarriket) inte existerar separat från det ryska språket. Därmed förbjöds det mesta boktryckeriet på ukrainska. Undantag gjordes för vau-de-villes och underhållning, men lite senare förbjöds även det. Endast i Lviv och Galicien som då tillhörde Österrike kunde man trycka riktig ukrainsk litteratur. Fast i dåtidens Österrike hade ukrainare andra problem. Till exempel lyckades en av 1800-talets mest brighta ukrainare, Ivan Franko, vetenskapsman, aktivist och folkkär poet, aldrig bli vald som politiker eftersom urfattiga ukrainska bönder bokstavligt talat sålde sina röster för korv. I dåtidens Österrike var korruptionen nästan lika utbred som i dagens Ryssland – och korrupt var Franko inte.
Ivan Mazepa och Karl XII efter Poltava. Gustaf Cederström 1880.
Efter den ryska revolutionen minskade kontrollen över språk och litteratur. Fast på bara en kort stund. I början av 30-talet organiserades Holodomor, en konstgjord svält på de bördiga ukrainska markerna. Dess mål var att utplåna den ukrainska bonden som nationens bas. När det var gjort arkebuserades den ukrainska kulturens intellektuella grädda under åren 1937-38. Stalins repressiva maskin var skoningslös men samtidigt snål. Fruktansvärd fakta: dramatikern Mykola Kulish och regissören Les Kurbas blev bundna rygg mot rygg och sköts med en och samma kula i huvuden. Man sparade kulor.
Hobbyhistorikern Putin påstår att Ukraina uppfanns av Lenin och att det innan dess inte fanns något Ukraina alls. Om man vänder sig till mer professionella historiker kan de berätta att Moskovien fick byta namn till Rossija, (det som kallas Ryssland på dagens svenska) så sent som 1714. Både Moskva och Sankt Petersburg (som grundades först 1703) saknade vid denna tidpunkt universitet. Det, och boktryckeri på ryska, fanns då bara i Kiev och Vilnius. Det språk som boktryckaren Ivan Fedorov tryckte böcker på i 1500-talets Lviv, och som den högutbildade kosackledaren Ivan Mazepa och filosofen Hryhory Skovoroda skrev på under 1600- och 1700-talet hette då ryska. I byarna runt Moskva och St Petersburg pratade folk däremot någon sorts ugrofinska. ”Ryska” kunde man i Moskva mest höra i kyrkan. Benämning ”rus” och därmed ”rysk” är däremot till skillnad från dagens ”Ryssland” mycket gammal. Den härstammar från vikingatiden då vikingarna Rurik och Helge, som tros ha kommit från Roslagen, grundade riket i Novgorod och Kiev och kallade det för Gårdarike eller Roslandet. Senare fick det kallas Rus eller – mer skandinaviserat – Ryssland.
Man kan lätt spåra skandinavismer i det ryska språket, där hittar man ”vall” och ”torg” med mera. I ukrainskan är skandinavismerna ännu fler, där finns ”borg” och till och med ”plundra”. Jag drar de här parallellerna för att ännu en onödig gång bevisa det som hela Östeuropa redan vet – namnen ”Ryssland” och ”Rus” har moskoviterna stulit och de medeltida saker som kallas ”ryska” skulle lika gärna kunna läsas som ”ukrainska”. Med undantag för de fall då det handlar om Belarus eller Novgorod.
Det är två koncept som slåss genom århundraden. Det ena är det bysantinska konceptet med den tvåhövdade örnen (i både rysk och ukrainsk folkmun kallad ”kycklingen”) som står för den auktoritära maktens vertikal toppad av två huvuden – tsaren och patriarken. De två har ”makternas symfoni” som det hette i Bysans. Det andra konceptet, som vi kan kalla för skandinaviskt, är tinget, den direktdemokrati som Rurik introducerade. I Novgorod klarade den sig ända fram till slutet av 1400-talet (då den kuvades brutalt av den moskovitiska tvåhövdade kycklingen). I Ukraina var det under hela det heroiska kossackiska 1600-talet enbart krigarnas direkta demokrati som ansågs legitim.
Ormön, känd från kriget i Ukraina 2022. Foto: Ukrainska regeringen.
Denna ljuva tid tog slut efter tragedin i Poltava 1709. Ukrainas kosackiska Hetman Ivan Mazepa misslyckades med att vinna självständighet åt Ukraina i allians med Karl XII mot den moskovitiska tsaren Peter I. Efter att den bysantinska kycklingen besegrat allehanda frihetssträvanden bytte Moskovien namn till Ryssland. Många tusen kosacker och vanliga ukrainare slaktades vid blodbadet i Baturyn (Mazepas dåvarande huvudstad) och kosackfästet Sich eliminerades med sina försvarare. Mazepas namn bannlystes av prästerna i de kyrkor som byggts under Mazepas styre. Men trots alla klumpiga försöka att stryka hans namn ur historien skrev senare självaste George Gordon Byron en hyllning till den tappre Hetman Mazepa.
Egentligen är rötterna ännu djupare. Ukrainskans mest karaktäristiska drag är det frikativa ljudet ”g/h”. Det är mer tonande än ett svenskt ”h”, lite som ett tjeckiskt och slovakiskt ”h”, men varken en ryss, en polack eller en turk är kapabel att uttala det. I många år tänkte jag att det var från Stora Moravien (medeltidens första kända större slaviska statsmakt på 800-talet) som Ukraina, Slovakien och Tjeckien ärvde ett så egendomligt ljud. Men en vacker dag i tunnelbanan i Aten insåg jag hur djupa rötterna verkligen är. ”Next station Syntagma” sa rösten i högtalaren, just med ett ukrainskt frikativt ”g”. Ljudet fick vi alltså från det antika Grekland, bara gudarna vet när. Nåväl, alla ukrainare kan legenden om att Aten köpte bröd av skyterna.
När det gäller dagens ukrainska så har den också ett underbart drag – flow. Precis som engelska eller franska blir ukrainska nästan av naturen till en sång. Därför är det så lätt att översätta Piaf eller Motörhead till ukrainska, men inte alls lika lätt till ryska. För visst kan man bygga flow på ryska, men på ukrainska finns det redan där. Så det var inte bara kossack-mustasch som Lemmy köpte ukrainskt själ med, utan också sitt flow. Och på tal om Lemmy. Hela ukrainskan har efter det senaste kriget börjat bli lite ”bad motherfucker” i ryska öron. Eftersom man i praktiken legaliserat svordomar. För precis som i ryskan var svordomar tidigare hårt tabubelagda i ukrainskan, och det var dessa tabun som gjorde dem så mustiga och varierande.
Sen skickade ukrainska sjömän på Ormön en offentlig hälsning till den ryska båten att knulla sig själv … och hela det ukrainska språkfältet skakades om. Sedan dess kan man i ukrainskan, liksom i svenska och flera andra europeiska språk, svära vid behov och utan att verkligen tänka på könsorgan. Medan ryskan fortfarande är mån om sin verbala oskuld. Diskrepansen blev för stor helt enkelt! Diskrepansen mellan det verkliga livet där man svär varje dag och den hycklande lingvistiska önskerealiteten. Sådana diskrepanser är helt okej i det moskovitiska imperiet men kan inte överleva i det demokratiska frisinnade Ukraina. Synd att vi, ukrainare, behövde kriget för det! Men ändå glädjande att vår språkliga möhinna till slut är borta.
Eugene Wolynsky • 2022-04-08 Eugene Wolynsky är ukrainsk poet och översättare som översätter klassisk och modern litteratur till och från ukrainska, ryska och svenska. Bosatt i Sverige sedan 1989.
Kasia Syty • 2024-04-23
Agri Ismaïls debutroman Hyper skärskådar privat- och världsekonomins betydelse för enskilda familjer. Kasia Syty har pratat med författaren om vad pengar egentligen betyder, om att översätta sig själv, och om att leva ett hypermångkulturellt liv.
Läs mer →
Vera Stremkovskaya • 2024-04-12
En magnifik Buddhastaty på ett museum sätter tiden, rummet och språken i gungning. Läs Vera Stremkovskaya i Lyktan.
Läs mer →
Alyona Verbanova • 2024-04-08
Vi bad den ukrainska författaren Alyona Verbanova skriva om upplevelsen av att komma till Sverige efter att ha flytt undan den ryska invasionen. Här berättar hon om utmaningarna och det varma mottagandet.
Läs mer →
