Inför nyårsfirandet försöker han återta ett kulturarv som glidit honom ur händerna. Mellan folkdräkt, kärleksord och skuldkänslor berättar Zanyar Adami om exilens tystaste förlust: modersmålet.
Nyårsbordet är uppdukat, grytan puttrar, sötebrödet står framställt och min folkdräkt är gömd i teknikrummet. Jag har motvilligt gått med på att ordna en kurdisk afton för mina kollegor i samband med Newroz – det kurdiska nyåret. Nu ska jag representera Kurdistan, föra vidare min kultur och mitt språk, bli en förmedlare av generationers traditioner.
Jag har övat på matlagningen hemma, min mamma har instruerat mig, hjälpt mig att inhandla de sju ingredienserna som hör till Newroz. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag låtsas bära en kultur som jag sakta förlorat för varje decennium i Sverige. Mina axlar är tyngda av mina förmödrars arv. Mina föräldrar är gamla nu, de senaste åren har de inte orkat ordna med Newroz. Jag vet att traditionerna och kulturen dör med dem. De har gjort sitt för att ge mig ett arv som jag har slarvat bort.
Två år tidigare i Rom. Mina två tonårssöner sitter mitt emot mig med varsin pizza på en piazza. Då kommer frågan jag bävat inför: ”Varför har du inte lärt oss kurdiska, pappa?” Jag vet att det är ihåligt att skylla på deras motstånd som barn men påminner ändå om deras allra första brev till mig, skrivet med en 6-årings snirkliga, skakiga bokstäver på en lapp som en tyst skriftlig protest efter en högljudd muntlig. ”Snela papa, inte kurdiska kleder.”
Jag hade varit i Kurdistan och köpt fina folkdräkter till dem. Vi skulle fira Newroz och nu skulle jag minsann flexa min kurdiskhet, men sönerna vägrade vara rekvisita i mitt poserande. Lappen med de sköra bokstäverna blev början på slutet. När min son fyllde sju och bestämde sig för att sluta i det kurdiska fotbollslaget Newroz, som jag var tränare för, föll den sista pelaren på det bräckliga kurdiska bygget. Projektet att kurdifiera sönerna var över.
Zanyar Adami med sin far. Bild: privat.
När jag möter kurder på stan slänger jag in några kurdiska ord men barnens minimala ordförråd räcker inte länge innan jag blir avslöjad. Jag står svarslös inför frågan som så ofta följer: Varför pratar du inte kurdiska med dina barn? Jag vet vad som väntar, ett brandtal om vårt förtryckta språk och ansvaret att hålla det vid liv, skulden över att jag som är fri att tala vårt språk inte gör det.
Jag känner hur skammen kröker min rygg, jag vet att de har rätt och ändå kan jag inte förmå mig att börja tala kurdiska med barnen. Jag som kommer från en djupt politisk familj som varit beredd att dö för våra rättigheter, som flytt undan förföljelse, som har släktingar mördade och fängslade för att de är kurder. Jag som dyrkar ordkonsten och är en språknörd, hur kan jag misslyckas med en sådan enkel uppgift? Den kurdiska nationalsången förföljer mig. ”Ingen får säga att kurder är döda, kurder lever.” Men jag har dödat vårt språk och förvägrat mina barn deras kurdiska arv. Vilket svek.
Jag skulle ha teskedsmatat barnen med mitt modersmål, de orkade inte hela måltider, men som en enkel förrätt eller sockerstinn efterrätt. Jag skulle inte ha låtit mig nedslås av deras förvirrade uppsyn, frustration över att inte förstå, ilskan när jag insisterade. Jag skulle ha funnit mig i det stumma eller svenska gensvaret. Genetiken räcker inte, det finns inga språkådror som pumpar ord. Jag skulle mödosamt ha fyllt på deras ordförråd som nu ekar tomt. Det enda som förblir är mina kärleksord; gianakam, ba qorbant bm, dlakam. Mitt hjärta, min kära, jag dör för dig. Betygelser som duggat tätt, lätt som duggregn på deras hud.
Jag vill ge barnen allt det vackra med Kurdistan men det känns som en lögn att utelämna det fruktansvärda. Min tid i Kurdistan var sällan vacker, det var en dyster tillvaro kantad av krigets fasor och flyktens frenesi. Kurdistan är blodjord, det är smärtkropp, det är traumatankar. Allt det jag försökt skydda mina barn ifrån nästlar sig in i språket. Såren i mig talar kurdiska, tryggheten svenska. Bombernas dån tystade mitt språk. Paranoian följde med på planet till Sverige. Regimerna som försökt förinta mitt folk har lyckats med mitt språk. Jag inser att jag nedvärderat kurdiskan så som förtryckarna har gjort. Vad ska barnen med språket till? De har ingen kontakt med sina kurdiska släktingar. Mina föräldrar pratar svenska med dem. De kommer inte annat än turista i Kurdistan. Om det hade varit spanska eller något annat världsspråk hade de åtminstone haft nytta av det.
Bild: Rebaz Geo, Pexels.com
När bomberna återigen faller över Iran, denna gång israeliska och amerikanska, väcks ett hopp om frihet och återvändo. Men jag vet att återvändandet är en återkommande dagdröm som aldrig kommer att infrias. Fyra decennier har långsamt suddat ut mina kurdiska konturer, raderat allt till bara en kärna i hjärtat. Synligt är jag fortfarande kurdisk men sinnligt är jag försvenskad. Det var sju år sedan jag var i Kurdistan. Med sinnen som sällan förnimmer dofter, smaker, språk, människor, atmosfärer är jag utlämnad till mina minnen.
Utan nya minnen blir det rundgång, samma scener i en film jag sett och för länge sedan är mätt på. En nostalgisk tragedi jag inte orkar återbesöka. Det svenska har infiltrerat varje vrå, jag kan inte värja mig eller förmå kurdiskan att bevara sin klarhet. Tiden förvisar min kurdiska historia till en gammal saga som eventuellt överlever min död. Kanske kommer barnbarnen att berätta om mig som den sista kurden i vår släkt, han som kom som den första till Sverige. Han som bröt sekler av fullbordade kurdiska årsringar. Han som ryckte upp det gamla kurdiska trädet med värkande rötter och planterade ett nytt släktträd på svensk mark.
Kollegorna sitter runt middagsbordet och jag berättar högröstat det som viskats till mig som i en allvarsam lek, där jag inte är säker på att jag hört rätt. Jag berättar sagan om smeden Kawa som dräpte kungen med ormar på sina axlar och tände en segereld. Pekar ut de sju ingredienserna som börjar på ”s” med hjälp av fusklappen jag gömt under bordet, osäker på om jag förväxlat dem. När middagen är avklarad smyger jag in i teknikrummet där min kurdiska folkdräkt väntar.
Jag knyter fumligt banden på de pösiga byxorna, virar den svarta sjalen runt midjan och knäpper kavajen. Jag går ut med den lilla purpurfärgade paljettduken i handen och sätter på en danslåt av BIJI som dundrar fram genom högtalarna. Kollegorna håller hand med mig och jag lär dem halparke; vänster höger, vänster höger. Osäkerheten skingras till den svenskkurdiska musiken, ett rus tar över och jag solodansar med ett lyckoleende på läpparna omringad av jublande kollegor. Vänster, höger, vänster, höger. Nästföljande kväll är det tre tusen unga kurder som dansar till samma låt på BIJI:s Newrozkonsert. Jag leder dansen med min paljettsjal och blickar ut över tusentals nyplanterade svenskkurdiska träd som svävar fram och ropar ”Ingen får säga att kurder är döda. Kurder lever.”
———————
Svensk-kurdiska artisten BIJI:
Zanyar Adami • 2026-06-04 Zanyar Adami är författare, föreläsare och filmregissör.
Emöke Andersson Lipcsey • 2026-06-17
Språket formar hur vi förstår världen och i och med ai-boomen är en handfull teknikföretag på väg att helt dominera vår språkliga och kulturella infrastruktur. Läs Emöke Andersson Lipcseys tredje essä i hennes serie om artificiell intelligens.
Läs mer →
Vera Stremkovskaya • 2026-05-11
I en rättssal i Belarus frågade advokaten var de fyrtio flaskorna konjak hade tagit vägen. En helt berättigad fråga, som kostade Vera Stremkovskaja hennes bil, pengar och till sist drev henne från landet.
Läs mer →
Hêlan Çiya • 2026-04-26
Modersmålet är inte bara en fristad eller ett hem, utan kan också bli en börda i exil. Fristadsförfattaren Hêlan Çiya skriver om hur språket påverkar hennes liv och skrivande i Sverige.
Läs mer →
