▲ النزوح القسري لسكان قطاع غزة خلال الحرب على غزة 23-25.
اقرأ للكاتب السوري/الفلسطيني، والكاتب السابق في برنامج المدن الآمنة أحمد عزام، عن المنطق الشرير الذي يجعل خيارات إسرائيل تتضاءل يومًا بعد يوم.
بفعل الزمن، وهناك نوع آخر يشبه الخيمة التي تُنصب بسرعة لكنها لا تصمد أمام العواصف. إسبرطة كانت من النوع الثاني، وكذلك ”إسرائيل”. الأولى بنَت مجدها على القوة وحدها، حتى اكتشفت متأخرة أن العالم لا يُدار بالسيوف فقط، والثانية، رغم كل ما تدّعيه من حداثة وتقدم وبأنها القلعة الديمقراطية الوحيدة في الشرق الأوسط، تبدو عالقة في الدوامة نفسها: دولة لا ترى في نفسها إلا محاربًا، ولا في العالم من حولها إلا ساحة معركة. لكنها ليست وحدها في هذا الطريق، فقد سارت قبلاً مشاريع استيطانية عديدة على الدرب ذاته، وواجهت جميعها المصير نفسه، حين اكتشفت أن البندقية لا تستطيع حمل المشاريع الاستيطانية إلى الأبد.
حين أٌنشِئَت إسرائيل، لم تكن كغيرها من الدول التي ترسم حدودها، بل نشأت على أساس أن البقاء نفسه معركة دائمة. إنها ليست مجرد كيان سياسي، بل مشروع استيطاني لا يستطيع التوقف عند حدود معينة، لأن لحظة التوقف تعني بداية النهاية. وهنا تكمن المعضلة الكبرى: ماذا بعد؟ هل يمكن تحويل دولة تأسست على الحرب والتطهير العرقي إلى كيان عادي؟ هل يمكن لشعب جُبل على الخوف من الإبادة أن يتحرر من عقيدة الطوارئ؟ أم أن البقاء ذاته مرهون بالحفاظ على النزاع، حتى لو أصبح عبئًا؟
كل الإمبراطوريات الاستيطانية الكبرى حاولت أن تبني مشروعها على القوة المطلقة، لكنها اكتشفت متأخرة أن العنف، حين يتحول إلى غاية في ذاته، يصبح لعنة. فرنسا في الجزائر، بريطانيا في روديسيا، نظام الفصل العنصري في جنوب إفريقيا، كلها عاشت اللحظة ذاتها، حين تحولت من قوة لا تُقهر إلى مشروع مكلف لا يمكن الاستمرار فيه. ليس لأن جيوشها ضعفت، بل لأن المجتمع نفسه بدأ يتساءل: لماذا نحارب؟ وعندما يصبح السؤال مسموحًا، تكون النهاية أقرب مما يتخيل الجميع.
إن اليهود الذين عاشوا في فلسطين قبل عام 1948 كانوا جزءًا من النسيج المجتمعي الفلسطيني، وليسوا ممثلين عن مشروع استعماري. التحول الجوهري حدث مع موجات الهجرة المنظمة، ومن هنا فإن المقارنة مع الجزائر أو جنوب إفريقيا لا تتعلق بأصول الناس، بل بمنطق المشروع نفسه: السيطرة، الإحلال، ورفض التعايش.
اليوم، تكرر إسرائيل نفس الخطأ. منذ السابع من أكتوبر، تبنّت عقيدة جديدة: اضرب، دمر الحجر والبشر، ثم اضرب أكثر حتى تصمّ آذان العالم. ليس لأن العنف المفرط سيحل المشكلة، بل لأن العنف أصبح إدمانًا وجوديًا. لكنها لم تتعلم من أسلافها أن القوة العسكرية، مهما بلغت، لا يمكنها إلغاء حقيقة تاريخية: لا يمكن لجيش أن يقضي على فكرة، ولا يمكن لدولة أن تستمر إلى الأبد على حساب شعب آخر. والسؤال هنا ليس في قدرتها على القتل، بل في قدرتها على تقديم رؤية غير مبنية عليه. ويساعدها في رؤيتها تلك طبيعة المشروع الإسرائيلي نفسه؟
أولًا، إسرائيل تقوم على سردية أنها محاطة بأعداء يريدون إبادتها، وهذه السردية ليست مجرد دعاية سياسية، بل هي جزء من الهوية الإسرائيلية ذاتها. وأي محاولة لتغيير هذه العقيدة تعني زعزعة الأساس الذي تقوم عليه الدولة، وهذا أمر خطير بالنسبة لمن نشأوا على فكرة أن القوة المطلقة هي الوسيلة الوحيدة للبقاء.
ثانيًا، إسرائيل تعتمد على الدعم الغربي، لكن هذا الدعم ليس أبديًا، وهي تدرك ذلك. لذا، هي تحاول استغلال اللحظة الراهنة بأقصى قوة ممكنة، لأنها تعرف أن الزمن قد لا يكون في صالحها على المدى الطويل. هذا يفسر اندفاعها الشرس ضد كل محيطها بعد السابع من أكتوبر، وكأنها تحاول فرض واقع جديد قبل أن تتغير المعادلات الدولية. ويتضح لنا هنا لماذا كان سقوط النظام السوري مرعبًا لإسرائيل أكثر مما نتخيل، وأن مجرد استقرار سوريا هو كابوس يومي لتل أبيب.
ثالثًا، هناك عامل داخلي لا يمكن تجاهله: المجتمع الإسرائيلي نفسه أصبح أكثر تطرفًا وفاشية مع الوقت. الأيديولوجيا الصهيونية تحولت من فكرة دولة اليهود إلى فكرة دولة يهودية دينية متشددة، وهذا يجعلها غير قادرة حتى على إنتاج قيادات سياسية قادرة على مراجعة المسار. القيادات الإسرائيلية اليوم لا تفكر بحلول استراتيجية طويلة الأمد، بل تسعى فقط لتأجيل لحظة الانهيار بكل الوسائل الممكنة.
المنطق يقول إن الدول تتعلم من أخطائها وأخطاء غيرها، لكن إسرائيل تبدو كأنها ترفض ذلك بشكل غريزي. لماذا؟ لأن التعلم يتطلب الاعتراف بإمكانية الخطأ، وإسرائيل لا تستطيع أن تعترف بأن مشروعها نفسه يحمل بذور انهياره. عندما تنظر إسرائيل إلى المشاريع الاستيطانية التي سبقتها، لا ترى نهايتها، بل ترى فقط نجاحاتها المؤقتة. لم تتعلم من فرنسا في الجزائر، لأنها لا تعتقد أنها استعمار. لم تتعلم من جنوب إفريقيا، لأنها تعتقد أن نظامها الديمقراطي يختلف عن الأبارتهايد. ولم تتعلم من إسبرطة، لأنها لا ترى نفسها كدولة محاربين، بل كمجتمع ”متحضر” يدافع عن نفسه.
إسرائيل ليست غافلة عن النهاية المحتملة، لكنها عالقة في منظومة فكرية وسياسية تجعلها، بعبارة أخرى، غير قادرة على اختيار طريق آخر.
حين كانت فرنسا تحتل الجزائر، كان الفرنسي العادي مقتنعًا بأن الجزائر جزء لا يتجزأ من فرنسا، لكن مع الوقت، أصبح الاحتلال مكلفًا لدرجة أن السؤال لم يعد ”كيف نبقى؟” بل ”لماذا نبقى؟” وحين سُمح بهذا السؤال، بدأ المشروع بالانهيار من الداخل قبل أن تسقطه مقاومة الخارج. إسرائيل، مثل فرنسا في الجزائر، تحتاج إلى إبقاء مجتمعها مقتنعًا بأن كل انسحاب هو انتحار، وكل تساهل يعني زوالها. لهذا، هي تعيد إنتاج الخوف بلا توقف، سواء عبر سياسات الترهيب، أو عبر اختراع أعداء جدد كلما اختفى الأعداء القدامى. لكنها، مثل أي مشروع استيطاني آخر، ستواجه يومًا اللحظة التي يبدأ فيها السؤال المحظور بالتسلل إلى عقول الإسرائيليين: هل يستحق الأمر كل هذا العنف؟
إسبرطة لم تسقط لأن جيشها كان ضعيفًا، بل لأنها لم تستطع أن تقدم لمواطنيها أي شيء سوى الحرب. وعندما ظهرت قوى أخرى أكثر قدرة على إدارة الحياة، لم يكن لدى الإسبرطيين ما يدافعون عنه سوى ماضٍ لم يعد يعني أحدًا. المشاريع الاستيطانية لا تنهار فجأة، بل تتآكل ببطء من الداخل. كما سقطت جنوب إفريقيا عندما لم يعد الفصل العنصري مستدامًا، وكما سقطت فرنسا في الجزائر عندما أصبح الاحتلال عبئًا، ستجد إسرائيل نفسها أمام معضلة لا حل لها: هي لا تستطيع الاستمرار بدون العنف، لكنها أيضًا لا تستطيع البقاء بالعنف وحده. ويمكننا اعتبار أن المشروع الصهيوني المنفلت من عدالة المنطق والفطرة البشرية اليوم هو في المرحلة قبل الأخيرة من السقوط.
إسرائيل اليوم ليست دولة عادية، بل كيان يعيش بحالة طوارئ دائمة، ويعرف أن رفع حالة الطوارئ يعني الاعتراف بأن هناك خطأ ما في أساس الفكرة. ومثل إسبرطة، التي ظنت أن الحرب ستُبقيها للأبد، ستكتشف إسرائيل يومًا أن العالم لا يسير وفق منطقها، وأن القوة التي بنتها بعناية ونوايا متوحشة، تصبح في النهاية أثقل من أن تُحمل.
أحمد عزام • 2025-05-28 أحمد عزام كاتب سوري فلسطيني يعيش في السويد وكان كاتب مدينة الملاذ في جوثنبرغ 2020ـ2022.
أحمد عزام • 2024-09-11
تتحول أمسية من غوتنبرغ إلى صورة للمدينة التي رحبت به، هكذا عندما يظهر كاتب الملاذ السابق أحمد عزام لأول مرة في ليكتان باللغتين العربية والسويدية
اقرأ أكثر →
هبة حبيب • 2023-05-31
يمكن لعالم الإنترنت أن يُشعِرك بأنك مؤدّي باستمرار، ولكن قد يتحول أدائك إلى شعر مذهل. اجتمعت هبة حبيب مع الشاعرة المبدعة المشهورة آية كانبر لمناقشة كيفية تأثر اللغة بالعالم الرقمي ولماذا لا يزال الشعر مهمًا لجيلها.
اقرأ أكثر →
Lärdomen från Sparta som Israel vägrar ta till sig
▲ Människor tvingade på flykt under kriget i Gaza. Bild: Jaber Jehad Badwan (Wikimedia Commons)
Läs den syrisk-palestinske tidigare fristadsförfattaren Ahmad Azzam om den onda logik som gör Israels valmöjligheter allt färre.
Det finns civilisationer som liknar träd – deras rötter sträcker sig djupt ner i jorden, och med tiden växer de sig starkare. Och så finns det civilisationer som liknar tält – snabbt resta men oförmögna att stå emot stormarna. Sparta tillhörde den senare typen, och det gör även det israeliska projektet. Den ena byggde sitt rykte på ren styrka, bara för att sent inse att världen inte styrs enbart med svärd. Den andra, trots alla påståenden om modernitet, framsteg och demokrati i Mellanöstern, verkar fast i samma återvändsgränd: en stat som inte ser sig själv som något annat än en krigare, och världen som en oändlig slagfält. Men det israeliska projektet är inte ensamt på denna väg. Många koloniala projekt har vandrat samma stig – och mött samma öde: insikten att våldets arrogans inte kan bära ett imperium för evigt.
När Israel grundades, skedde det inte som andra nationer som definierar sina gränser och sedan stabiliseras. Det föddes ur en ständig kamp om överlevnad. Det är inte enbart ett politiskt projekt – det är ett bosättarprojekt som inte kan stanna upp. För ett stopp skulle innebära början på slutet. Och här uppstår den centrala frågan: vad händer sedan? Kan en stat som föddes ur krig och etnisk rensning bli en ”vanlig” nation? Kan ett folk, präglat av rädslan för utplåning, frigöra sig från undantagstillståndets ideologi? Eller är själva överlevnaden beroende av fortsatt konflikt – även om den blivit en börda?
Alla stora bosättarimperier försökte bygga sina projekt på absolut makt. Men till slut insåg de att våld, när det blir ett självändamål, förvandlas till en förbannelse. Frankrike i Algeriet, Storbritannien i Rhodesia, apartheidregimen i Sydafrika – alla genomgick samma fas: de gick från att vara oövervinneliga till att bli tunga, ohållbara bördor. Inte för att deras arméer försvagades, utan för att samhällena själva började ställa frågan: varför krigar vi? Och när den frågan tillåts ställas, är slutet närmare än man tror.
De judar som levde i Palestina före 1948 var en del av det palestinska samhällsväven, inte representanter för en kolonial strategi. Det avgörande skiftet kom med de organiserade migrationerna och på så vis ligger jämförelsen med Algeriet eller Sydafrika inte i folkets ursprung – utan i projektets logik: kontroll, ersättning och vägran till samexistens.
Idag upprepar Israels nuvarande ledarskap samma misstag. Sedan den 7 oktober har landet antagit en ny doktrin: slå, förgör sten och människa, slå igen tills världens öron förlorar sin förmåga att höra. Inte för att våldet löser något, utan för att våldet har blivit en existentiell drog. Men Israel har inte lärt sig av sina föregångare att militär styrka, hur stor den än är, inte kan utplåna historiska sanningar. En armé kan inte döda en idé. Och en stat kan inte leva för evigt på bekostnad av andra folk. Och frågan här handlar inte om Israels förmåga att döda, utan om dess förmåga att formulera en vision som inte bygger på det.
Vad som förstärker detta är själva karaktären av det israeliska projektet:
För det första bygger Israel på en berättelse om att vara omringad av fiender som vill förinta det. Denna berättelse är inte bara politisk propaganda, utan en del av den israeliska identiteten. Att ifrågasätta denna dogm är att underminera statens själva grund – något otänkbart för ett samhälle uppfostrat i tron att absolut makt är den enda vägen till överlevnad.
För det andra är Israel beroende av västerländskt stöd – men detta stöd är inte evigt, och det vet man mycket väl. Därför försöker man maximalt utnyttja det nuvarande ögonblicket, i visshet om att tiden kanske inte är på dess sida på lång sikt. Det är därför man efter 7
oktober agerar så våldsamt mot hela sin omgivning – som om man vill tvinga fram en ny verklighet innan spelreglerna förändras. I detta mönster blir Gaza det mest brutala exemplet – ett belägrat territorium där varje bomb inte bara är en attack, utan en bekräftelse på ett tillstånd som inte klarar av fred.
För det tredje kan man inte ignorera den inre utvecklingen: det israeliska samhället har blivit allt mer extremt och fascistiskt. Den sionistiska ideologin har gått från en idé om ”judarnas stat” till ett religiöst fundamentalistiskt projekt – vilket omöjliggör framväxten av politiska ledare med strategisk framtidsvision. Dagens israeliska ledarskap syftar inte till långsiktig lösning, utan enbart till att fördröja kollapsen med alla medel.
Logiken säger att stater lär sig av sina egna och andras misstag – men Israel verkar instinktivt vägra. Varför? För att lärande kräver erkännande av möjligheten till fel. Och Israel kan inte erkänna att dess projekt bär fröet till sin egen undergång. När Israel tittar på tidigare bosättarprojekt ser det inte slutet – utan de tillfälliga framgångarna. Det har inte lärt sig något av Frankrike i Algeriet – för det anser inte sig vara en kolonialmakt. Det ser inte parallellen till Sydafrika – för det tror sig vara en demokratisk stat. Det ser inte sig självt som Sparta – utan som ett ”civiliserat” samhälle som försvarar sig självt.
”Med andra ord: Israel är inte omedvetet om den möjliga slutpunkten för det sionistiska projektet – men det är fångat i en ideologisk struktur som förhindrar andra vägar.”
När Frankrike ockuperade Algeriet trodde den genomsnittlige fransmannen att Algeriet var en del av Frankrike. Men till slut blev ockupationen så kostsam att frågan inte längre var ”hur stannar vi?” utan ”varför stannar vi?” Och när den frågan tilläts ställas började projektet att falla – inifrån, innan det föll av motståndet utifrån. Israel, likt Frankrike i Algeriet, måste övertyga sin befolkning om att varje tillbakadragande är självmord, varje kompromiss är utplåning. Därför reproducerar det ständigt rädslan – genom skrämselpolitik eller genom att uppfinna nya fiender när de gamla försvinner. Men likt alla bosättarprojekt kommer dagen då den förbjudna frågan börjar krypa in i det israeliska medvetandet: är allt detta våld verkligen värt det?
Sparta föll inte för att dess armé var svag – utan för att det inte kunde erbjuda sina medborgare något annat än krig. När andra krafter visade sig bättre på att organisera livet, hade spartanerna inget kvar att försvara – bara ett förflutet som ingen längre brydde sig om. Bosättarprojekt kollapsar inte plötsligt – de urholkas inifrån. Så föll apartheidregimen när rasåtskillnaden inte längre gick att upprätthålla. Så föll Frankrike i Algeriet när ockupationen blev en börda. Och så kommer Israel att stå inför sitt olösliga dilemma: det kan inte existera utan våld – men det kan inte heller överleva med våld allena.
Israel är inte en ”normal” stat. Det är en entitet som lever i konstant undantagstillstånd – och vet att upphävandet av detta skulle vara ett erkännande av ett grundläggande fel i idébygget. Och likt Sparta, som trodde att kriget skulle bära det för evigt, kommer Israel en dag att upptäcka att världen inte fungerar enligt dess logik. Och den makt man så omsorgsfullt byggt, driven av våldsam vilja, riskerar till slut att bli för tung att bära.
Ahmad Azzam • 2025-05-28 Ahmed Azzam är en syrisk-palestinsk författare som bor i Sverige och var fristadsförfattare i Göteborg 2020-2022.
Monica Mazzitelli • 2025-05-06
De delar kärleken till latin och språkhistoria. Läs Monica Mazzitellis samtal med Karin Westin Tikkanen om hur latinet blev ett världsspråk och om hur det utvecklats genom århundradena.
Läs mer →
Vera Stremkovskaya • 2025-04-29
När en kråka helt oväntat störtar in i henne under en promenad kastas Vera Stremkovskaya tillbaka i tiden, till en vinterdag i Kaliningrad, och till sitt första möte med döden.
Läs mer →
Maarit Jaakkola • 2025-04-07
Sverigefinnarnas känslohistoria är en berättelse om förtryck och skam. Åtminstone om man ska tro det nya verket Finnkampen, med undertitel "Sverigefinnarnas illustrerade historia". Men det finns många fler nyanser av sverigefinskhet än så.
Läs mer →