Athaimsiú na Gaeilge i rith an dianghlasála

Darragh agus Mark. Grianghraf: Ben Lennon

Tá úsáid na Gaeilge ag laghdú sna Gaeltachta, ach tá sí ag fás i gceantair uirbeacha agus i measc diaspora mhuintir na hÉireann. Do Lyktan, déanann Ben Lennon machnamh ar a mhian athcheangal a dhéanamh leis an Gaeilge, fonn atá aige mar an gcéanna le go leor dá chomhthírigh thar lear.

Mark: “An meas tú an fiú cúpla amhrán Gaeilge a fhoghlaim i gceart?”
Mé féin: “Céard chuige a ndéanfadh muid sin?”
Mark: “Ba chóir dúinn é a dhéanamh. Bheadh tairbhe ann.”
Darragh: “Is dócha go bhfuil an ceart agat.”
Mé féin: “Maith go leor”.

Comhrá é seo a bhí agam le beirt seanchara ó Bhaile Átha Cliath agus muid amuigh ag siúl i Londain, áit a bhí faoi dhianghlasáil ag an am agus a bhfuil cónaí ar an triúr againn anois.

I mo thaithí féin agus i dtaithí na ndaoine eile ar labhair mé leo ar an ábhar seo, tá an caidreamh le hÉireann ceangailte leis an teanga agus leis an imirce. Tá cónaí ar dhuine i ngach seisir a rugadh in Éirinn thar lear, an uimhir is airde san OECD. Tá taithí ar leith ag aosaigh óga na hÉireann ar an imirce. Go deimhin tá an imirce ina chuid de chultúr na hÉireann leis na céadta bliain. Gnáthchuid den saol atá ann do dhaoine as gach cearn den tír agus gach aicme den tsochaí.

An difear idir mo thaithí féin agus an taithí atá ag an gcuid is mó de mo chuid cairde ná gur fhreastail mé ar bhunscoil lán-Ghaelach. Ní fhreastlaíonn ach thart ar 10 faoin gcéad de scoláirí bunscoile na hÉireann ar ghaelscoileanna. Tá an uimhir sin níos lú arís i mBaile Átha Cliath. Caithfidh gach duine staidéar a dhéanamh ar an nGaeilge go dtí go gcríochnaíonn siad ar an meánscoil ach níl inti ach ábhar amháin i measc seacht nó ocht n-ábhar agus tá roinnt mhaith daoine ann a bhfuil dearcadh diúltach acu i leith na Gaeilge agus a déarfadh go múintear go dona í ar scoil. Mise an t-aon duine amháin i measc cúigear is daichead imo bhliain mhéanscoile a bhí in ann Gaeilge a labhairt go líofa, mar sin ní raibh orm riamh obair bhaile a dhéanamh agus bhraith mé mar chara ag mo mhúinteoirí seachas scoláire.

Nuair a chríochnaigh mé ar scoil d’éirigh mé as mo chuid Gaeilge a úsáid go hiomlán. Níor smaoinigh mé riamh air i ndáiríre. D’fhoghlaim mé Fraincis agus d’aistrigh mé go Páras. D’aistrigh mé ansin go Londain. Ina dhiaidh sin d’asitrigh mé go Stócólm agus chuaigh mé ag obair i mbeár trí Shualainnis uafásach lag. Bhain mé an-sásamh as a bheith sáite sna cultúir úra seo agus níor smaoinigh mé mórán ar mo chultúr féin. Níor labhair mé Gaeilge ach le cairde os comhair stráinséirí, ar an gcóras iompar poiblí den chuid is mó. Chuala mo cháilin Sasanach mé á labhairt don chéad uair riamh thart ar sé mhí tar éis dúinn tosnú ag siúil amach lena chéile agus muid ar Mheitreo Londan le mo pháirtí tí, agus bhí mearbhaill uirthi.


Lily. Grianghraf: Ben Lennon

Tá caidreamh den chinneál céanna ag Lily, cara liom ón ollscoil, leis an nGaeilge ach tá difríochtaí eadrainn ón taobh seo chomh maith. D’fhás Lily aníos i gceantar Gaeltachta, ceantar ina bhfuil an Ghaeilge fós mar phríomhtheanga, nó ar chomhchéim leis an mBéarla. Tá cónaí ar thart ar 2% de dhaonra na hÉireann sa Ghaeltacht. Fuair Lily a cuid scolaíochta go hiomlán trí Ghaeilge, labhraíonn clann a hathar Gaeilge lena chéile agus b’aoibhinn léi an oilteacht a bhain sé amach ar an nGaeilge faoin am a raibh sí ocht mbliana déag d’aois. Nuair a d’aistrigh sí go Baile Átha Cliath don ollscoil bhí náire uirthi faoin teanga. Agus mé ag foghlaim Fraincise, bhí Lily ag foghlaim Spáinnise. Tá an bheirt againn ar aon intinn go raibh muid den tuairim ag an am go raibh rud éigin seanaimseartha faoin nGaeilge, agus narbh fhiú tabhairt fúithi inár saolta úra fásta. Bhraith muid go raibh an teanga fite fuaite leis an óige agus bhí muid gafa ag iarraidh bheith saolta. Shíl muid go bhféadfadh muid filleadh ar ais ag an teanga am ar bith. Shíl muid an tráth sin nach n-éalodh an aimsir.

I gcás Lily tharla sé díreach nuair a chríochnaigh sí ar an ollscoil agus d’aistrigh go Nua Eabhrac. Tar éis di imeacht ó Éirinn thuig sí den chéad uair go bfhéadfaí go gcaillfeadh sí léargas ar leith ar an saol gan an Ghaeilge. Ghlac sí páirt i gciorcal comhrá i bhfoirgneamh ollmhór oifigí díreach in aice le Time Square. Bhí seisear Gael-Mheiriceánaigh sa ghrúpa a bhí ar scor agus nach raibh cónaí ar dhuine ar bith acu riamh in Éirinn ach a raibh máistreacht faighte acu ar an teanga. Bhí siad uilig tógtha go geanúil le duine a bhí óg agus a rugadh in Éirinn.

Dhiúltaigh mé féin freastail ar ghrúpaí mar sin pé áit a raibh mé. Bhí an meon agam fós go raibh an Ghaeilge seanaimseartha agus nach mbeadh suim agam dul thar lear agus cairde a dhéanamh le hÉireannaigh eile den chuid is mó. B’shin a rinne mé ar aon nós, ach cairde a bhí agam cheana féin ó Bhaile Átha Cliath a bhí iontu agus Béarla a labhair muid lena chéile. Táim ocht mbliana is fiche anois agus is dócha gur thosaigh an t-athrú mí an Mhárta seo caite ag tús dianghlasála Londan. Agus tuilleadh ama agam i m’aonar bheartaigh mé an Ghaeilge a fhoghlaim athuair. Dar ndóigh faoin am seo bhí deireadh tagtha leis na ciorcail chomhrá ar an láthair agus fós sílim gur uafásach an smaoineamh páirt a ghlacadh i gciorcal comhrá ar line.


Do dhaoine eile nár fhreastail ar scoileanna lán-Ghaeilge agus nach raibh líofacht acu riamh cosúil liom féin agus le Lily, tá deis dul i ngleic leis an teanga tríd an amhránaíocht. Dúirt Darragh agus Mark go mbeadh an iomarca iarrachta agus ama i gceist le dul agus cumas comhrá a bhaint amach athuair, cé gur mhaith leo a leithéid a dhéanamh. Bhí Mark den tuairim gur mó seans go ndéanfadh sé amhrán trí Ghaeilge tar éis oíche a chaitheamh i dteach tabhairne seachas dul i mbun comhrá.

Thoiligh Lily bualadh go rialta liom i rith an tsamhraidh agus Gaeilge amháin a labhairt liom agus ba dheas uaithi sin a dhéanamh, cé gur dóigh liom go raibh sí sásta a leithéid a dhéanamh de bharr truath a bheith aici dom. Bhí mise ar bís agus bhí Lily iontach foighneach. Tar éis dúinn bualadh le chéile den chéad uair agus dhá uair a chloig a chaitheamh taobh amuigh de theach tabhairne in Highbury ar oíche fhuar, bhraith mé gliondrach agus go raibh mé ag smaoineamh ar bhealach a bhí éagsúil ach a raibh aithne agam air ag an am céanna.

An rud is deacra faoin togra seo ná bhieth ag smaoineamh cén fiúntas a bhaineann leis, agus seans i ngan fhios dom féin gurbh é seo an fáth a raibh moill orm filleadh ar an nGaeilge. Toisc nach labhraítear go forleathan í, is ar mhaithe leis an teanga a fhoghlaim a leanfaidh mé orm á foghlaim. Cinnte go bhféadfainn feabhas a chur ar mo chud Fraincise nó ar mo chuid Sualainnise in ionad an Ghaeilge a fhoghlaim, le go mbeinn in ann na teangacha sin a úsáid ó lá go lá, breathnú ar scannáin agus comhrá a dhéanamh le cairde. I gcás na Gaeilge, sa chás is fear bheinn in ann leabhair a léamh agus comhrá a dhéanamh leis an mbeagán daoine a bhfuil teaghmháil agam leo fós agus a mbeadh suim acu a leithéid a dhéanamh. Níl sé ar intinn agam mo shaol a chaitheamh i Londain agus mar sin is dócha go mbeadh ciall áirithe ón taobh sin díriú ar líofacht a bhaint amach sa Fhriancis in ionad díriú ar an nGaeilge.

An méid sin ráite, is dócha gur léir anois dom go bhfuil seans ann go bhfuil mé tagtha ag pointe ar féidir liom gníomhú fós, agus nach mbeidh mé fós ag an bpointe seo sula i bhfad. Tá sé mar rún Athbhliana agam leabhair Gaeilge a léamh den chéad uair le deich mbliana anuas, agus seans chomh maith go bhfoghlaimeoidh mé na hamhráin sin le mo chairde ar mhaithe leis an gcraic. Cé gur tháinig athrú meoin orm féin agus ar Lily ag amanta éagsúla inár saolta, is dócha gur tháinig an t-athrú sin toisc dúinn bheith ag fás aníos. Tuigeann muid anois go n-éalóidh an aimsir agus go bhfuil an baol ann go dtiocfaidh tráth a mbeidh sé ródhéanach an líofacht a athaimsiú.

Ben Lennon • 2021-03-24
Tá Ben Lennon ina fichidí déanacha, as Baile Átha Cliath agus tá sé i bhfad níos compordaí ag scríobh faoi athrú aeráide ná a bheith ag scríobh faoi é féin. Tá sé ina chónaí i Londain faoi láthair.


Att återupptäcka iriskan under lockdown i London

Darragh och Mark. Foto: Ben Lennon

Allt förre talar iriska i språkets traditionella områden på Irlands västkust, men i Dublin och i den irländska diasporan ökar användandet. Ben Lennon skriver för lyktan om sin önskan att återfinna det irländska språket, en längtan han delar med många landsmän utomlands.

Mark: ”Vad säger du, om vi skulle ta och lära oss några sånger på iriska? Allvarligt”
Jag: ”Varför?”
Mark: ”Alltså bara, du vet, vi kunde göra det. Det vore en bra grej att göra.”
Darragh: ”Ja, visst. Vi borde nog det.”
Jag: ”Visst, okej då.”

Det här är en konversation jag hade nyligen med två vänner som jag känt sen vi var barn i Dublin, medan vi promenerade genom ett nedstängt London, där vi alla bor.

För mig, och för dem som jag pratat om det med, så är vår relation till Irland både knuten till språket och till det faktum att vi bor utomlands. En av sex personer som är födda i Irland bor inte där, vilket är den högsta siffran inom OECD. Det är särskilt vanligt bland unga vuxna. Emigration har varit en del av irländsk kultur i hundratals år och är något helt normaliserat för människor från alla delar av ön och ur olika samhällsklasser, om än av olika anledningar.

Min erfarenhet skiljer sig från de flesta av mina vänners genom att att min skolundervisning från fyra till tolv års ålder var helt och hållet på iriska. Bara omkring tio procent av eleverna går i sådana skolor, som kallas gaelscoileanna på irländska. I Dublin är det ännu mer ovanligt. Alla irländska elever måste visserligen studera iriska tills de lämnar motsvarigheten till gymnasiet, men det är ett av vanligtvis nio ämnen, ofta är undervisningen bristfällig och det är allmänt illa omtyckt, åtminstone så länge som det är obligatoriskt. Jag var den enda i min high school-klass på 45 elever som talade det flytande, så jag behövde aldrig göra iriskläxorna och jag var mer en vän till lärarna än deras elev.

När jag slutade i skolan upphörde jag att använda iriskan nästan helt. Det var något jag aldrig riktigt reflekterade över. Jag lärde mig franska och flyttade till Paris. Sen flyttade jag till London. Senare flyttade jag till Stockholm och jobbade på en bar och pratade fruktansvärd svenska. Jag älskade att låta mig uppslukas av de nya kulturerna och jag tänkte inte så mycket på den jag kom ifrån själv. De enda gångerna jag använde iriskan var för att prata med vänner om främlingar framför ögonen på dem, ofta på lokaltrafiken. Min engelska flickvän hörde mig prata iriska för första gången ungefär sex månader in i vårt förhållande när vi tog tunnelbanan tillsammans med min irländske rumskamrat, och hon blev förbryllad.


Lily. Foto: Ben Lennon

Lily, en vän från universitetet, har en delvis liknande men också annorlunda relation till iriskan. Hon växte upp i en gaeltacht, en av de delar av landet där iriska fortfarande är det huvudsakliga språket, eller åtminstone likvärdigt med engelskan. Ungefär 2 procent av befolkningen bor i sådana områdena, som man hittar på landsbygden på västkusten. Lilys skolgång var uteslutande på iriska, i hennes fars familj pratade man det sinsemellan och hon älskade känslan av hur väl hon behärskade språket när hon var 18 år. Men när hon flyttade till Dublin för att börja på universitetet började hon att skämmas över det. Medan jag lärde mig franska lärde sig Lily spanska. Vi såg iriskan som något baksträvande, något som inte var eftersträvansvärt i våra nya vuxna liv. Eftersom vi lärt oss det som barn hängde det ihop med barndomen och vi var för upptagna med att bli världsvana för att ägna oss åt det. Och vi trodde alltid att vi hur som helst skulle kunna återvända till det när vi ville. På den tiden var tiden evig.

För Lily hände det alldeles efter att hon lämnat universitetet och flyttat till New York. Det var första gången hon lämnade Irland och hon blev medveten om risken för att förlora det speciella sätt att tänka på världen som språket utgjorde. Hon gick med i en ciorcal comhrá, en konversationscirkel, där främlingar träffades, ofta på en pub, och pratade iriska. Det finns antagligen hundratals av dem, i Irland och ännu fler runt om i världen. Lilys hölls i en jättelikt kontorsbyggnad alldeles i närheten av Times Square och bestod av sex irländsk-amerikanska pensionärer som aldrig hade bott i Irland men som behärskade språket fullständigt. Hon beskrev deras intresse av henne, någon som var både ung och faktiskt från Irland, som trevlig men också som aningen besatt.

Själv hade jag vägrat att gå på den sortens tillställningar var jag än bodde. Jag såg det fortfarande som bakåtsträvande och jag gillade inte tanken på att flytta någonstans och ändå mest umgås med irländare. Naturligtvis gjorde jag det ändå, men det var med vänner som jag träffat i Dublin, och vi talade engelska med varandra.


Jag är 28 år nu och förändringen började antagligen i mars, när London började att stängas ner. När jag fick mer tid för mig själv bestämde jag mig för att jag skulle lära mig iriska. Typiskt nog var det här också en tidpunkt då alla konversationscirklar slutade att träffas i verkliga livet, och tanken på att gå på en online är fortfarande skrämmande.

För andra som inte fick sin undervisning på irländska och aldrig talade språket flytande, till skillnad från mig och Lily, kan irländsk musik fungera som ett slags substitut. Darragh och Mark, mina barndomskompisar från Dublin, sa att även om de skulle vilja så skulle det vara en för stor ansträngning att lägga den tid som skulle behövas för att nå tillbaka till en nivå där de kunde föra samtal på iriska. Mark påpekade också att det var större chans att han skulle hamna i en situation där han sjöng på iriska än pratade det, och det skulle sannolikt vara efter en kväll på puben.

Mest av medkänsla, tror jag, gick Lily med på att träffa mig i London med jämna mellanrum och bara prata iriska. Jag njuter av det och Lily är mycket tålmodig. Efter första gången vi sågs, i två timmar en kall kväll utanför en pub i Highbury, kände jag en mild upprymdhet och känslan av att tänka på ett annorlunda men bekant sätt.

Den svåraste biten med det här, och kanske en undermedveten anledning till att jag sköt upp mitt återvändande till iriskan, är frågan vad meningen med det egentligen är. Eftersom språket talas av så få finns det ingen egentlig anledning att lära sig det, annat än för dess egen skull. Istället kunde jag förbättra min franska eller svenska så att jag kunde använda dem i vardagen, se filmer och tala med vänner. Med iriskan kan det på sin höjd vara för att läsa böcker eller att prata med de mycket få människor som jag fortfarande har kontakt med och som möjligen skulle kunna vara intresserade av samma sak. Jag planerar inte att stanna i London för alltid och därför skulle det finnas praktiska fördelar med att bli helt flytande i franska, på ett sätt som det inte finns med iriskan.

Men det som jag fått klart för mig, tror jag, är att jag antagligen fortfarande kan göra något åt det, och att det ögonblicket snart kommer att vara förbi. Mitt nyårslöfte är att läsa en bok på iriska för första gången på tio år och kanske även lära mig de där sångerna tillsammans med mina vänner. Jag tror att det som förändrade både min och Lilys attityd, om än vid olika tidpunkter, var att vi blev vuxna och insåg att tiden kunde ta slut. Det skulle faktiskt kunna komma till en punkt där vi inte längre skulle kunna välja att bli flytande på språket igen.

Ben Lennon • 2021-03-24
Ben Lennon är en skribent från Dublin som är mycket mer bekväm med att skriva om klimatförändringarna än om sig själv. Han bor för närvarande i London.