I katastrofens efterliv

S

?

▲ Sarajevo tokom rata u Jugoslaviji. Fotografija: Wikimedia commons

U potrazi za povratkom kući, Sanjin Pejković vraća se u Bosnu, kako u stvarnosti tako i kroz književnost dijaspore. Tamo otkriva da je sve ostalo isto, a da se istovremeno sve promijenilo.

A ja stojim i gledam se kako postojim – Darko Rundek

Ovaj Rundekov stih, stih čovjeka koji je oduvijek bio u opoziciji, mi se neprestano vraća kada prelazim granice i ulazim u neki od labavo povezanih teritorijalnih dijelova onog svijeta koji je nekad sačinjavao Jugoslaviju.

Kao da me samo mjesto postavlja izvan mene samog. Tada i samo postojanje na neki način postaje vidljivo. Tijelo, predmet vlastitog pogleda.

U Sarajevu smo. Maj 2026.

M je odlučila učiti bosanski, jednu od jezičkih krhotina nastalih iz jezika koji sam nekada udisao, u koji sam bio usidren prije nego što sam znao šta je maternji jezik, prije nego što sam naučio hodati.

Ovdje sam ipak i iz drugih razloga, mada naravno pokušavam da joj budem što je moguće više biti, podrška. Pokušavam naime razumjeti šta se događa sa sjećanjem kada se tijelo vrati na mjesta koja je napustilo. Šta je to što nazivamo domom kada život koji ga je nekada sačinjavao, nestane? Tokom sedmica koje provodim ovdje, lutam između gradova, jezika, slika sjećanja, knjiga i filmova, u potrazi za nečim što ne uspijevam sasvim definirati. Možda povratkom kući. Možda dokazom da takav povratak ne postoji.

Kažem M da će uskoro moći dodati četiri nova jezika u svoj CV. Šala koja možda i nije baš šaljiva. Mnogi su životi ugašeni u pokušajima rascijepljivanja jednog jezika. Jezička fantazmagorija koja je prije više od trideset godina bezimene dječake natjerala u dim i maglu. U jutrima punim sumnje pitam se hoće li i kada njihovi potomci ponovo biti poslani u nove borbe.
Ja malo više kod kuće. Ona možda nešto manje. Kako se uopće mjeri pripadnost? Moj dom, slučajan vjetar, u zrak bačene kockice. Naš dom?

Sarajevo je bučan grad. Psi laju, konstantni gas i kočenje auta iz kojih dopire prodorna muzika. Komšije se dovikuju. Mačke se tuku, ganjaju, vrište. Ohabani kamioni polako prolaze mahalama sa snimljenim, izobličenim porukama o otkupu starih veš-mašina, bojlera, željeza. Djevojčica glasno govori da ide kod nane. „Baš lijepo, princezo“, dovikuje joj komšinica. Po kućama se buši. Čekića. Klima-uređaji teško krkljaju. Automobili rade u mjestu. Narodna muzika. Još pasa koji laju. Bezubi starac kaže da mu je doktor rekao da ima problema s tetivama. Žena u telefon bezbroj puta ponavlja: „Ko je to?“ Starac sada priča da porcija graha košta šest konvertibilnih maraka, otprilike trideset kruna. Ljudi koji pričaju viš za sebe nego za druge, a kao da ipak očekuju i vjeruju da će dobiti odgovor. Sunce se preda mnom raspada, dvojica muškaraca na krovu grade nešto nalik stakleniku. Mladić na motoru daje puni gas. Komšije na balkonu iznad roštiljaju. Meso „cvrči“. Švedsko fräser nekako nije dovoljno. Sprakar?

Sarajevo definitivno nije moj dom. Ali nije mi ni strano. Jedno od mjesta u kojem moji jezici ispunjavaju zrak oko mene. Melodije, pauze, psovke, način na koji se ljudi pozdravljaju.

U Sarajevu prečesto iznova mislim na Semezdina Mehmedinovića, koji između ostalog negdje piše da se čovjek nikada ne vraća kući nakon što ju je jednom napustio. Samo putuje nazad. Povratak je iluzija jer su se promijenili i mjesto i onaj koji se vraća.

Putovao sam nazad bezbroj puta. Svaki put sa zamišlju da ću pronaći nešto što će me tu čekati. Svaki put sa novo-starom spoznajom da nema ničega čemu se mogu vratiti.

No, posljednjih mjeseci u mom se životu manifestirao jedan drugi dom.

Njen mirišljavi vrat.

Nikada se ne sjećam tako jasno, skoro s nekom žustrinom, kao kada sam u Bosni. U Švedskoj su moja sjećanja poput prozračnih snova. Koprena potisnute magle koja me sprječava da stvari vidim onakvima kakve jesu. U Bosni su sjećanja vezana za upečatljivu čulnost iskustva. Fasade kuća, odsjaj sunčeve svjetlosti u prljavim prozorima, narandžasti plastični namještaj poput malih, prezimljenih vojnika na nečijem balkonu

Nema slojeva svakodnevice koji se miješaju u reminiscencije. Nema potrebe za pravljenjem ručka sinu nakon škole, slanja paketa poštom niti posebne potrebe za čitanje ili slanje poslovnih mejlova. Mehanizam pamćenja radi bez smetnji. U Švedskoj mi se zna desiti da mi slike stignu iščeznuti prije nego što se iz njih isklesa suština.

U Bosni ne živim nijedan drugi život osim onoga koji je preda mnom. Ružni grafiti, pukotine u asfaltu. Ezan koji polako razmotava večer. Duge sjene, lijeno ispružene preko travnjaka, tonu u gustu tamu koja brzo otima ostatak dana i iskustva koja s njim odlaze.

U Bosni se sjećam jasnije. U Švedskoj na apstraktniji način. U Bosni su tijela na ulici moja, dijalekt je moj, pjesme su moje. Nagrđeni, ali i meki jezik, koji me uljuljkuje, moj je.

Gledam pse lutalice i mislim na onu paščad o kojoj smo nekada brinuli, sve dok ih jednog dana nismo zatekli ustrijeljene pred našim kućama. Biti fizički prisutan u Bosni nekad je bolnije, teže podnošljivo. Možda ipak sjećanja ovdje postaju još nedostupnija nego tamo. Tek obrisi toplih ljudi za koje bismo voljeli da su ovdje, uz nas. Praznina koja bode oči. Neprestano prisjećanje, podjednako besmisleno koliko i iscrpljujuće.

I možda baš zato tako često ulazim u tuđa sjećanja. Ponajviše u Mehmedinovićeva i sjećanja Aleksandra Hemona. Njihovom se prozom služim kao nekom vrstom protetskog pamćenja; kroz njihove knjige, eseje i prizore iz sjećanja oblikujem i vlastite predodžbe. Njihovi su svjetovi gostoljubivi labirinti.

U svojoj novoj knjizi *Kuća za pisanje* Mehmedinović traga za domom. Je li to kuća koja se gradi kako bi se u njoj mogao posvetiti pisanju? Ili dom koji je nekada bio njegov, prije nego što mu je rat izbrisao ime s vrata? Pisac se konstantno kreće između nekad i sad. Neprestano između. Gordijski čvor. Nemoguća dijalektika. Otuda i neprestana putovanja. U Washington, Asheville, u zabačena mjesta američkih nedođija.

Mehmedinović piše prozu koja se često doima kao istovremeno krajnje bliska i neobično lebdeća. S lakoćom se kreće prostorom između konkretnog i neuhvatljivog, a njegovi eseji spajaju svakodnevne preciznosti i egzistencijalne krhkosti. Granice između dnevnika, poezije i romana rastvaraju se. Tekstovi kao da izrastaju iz asocijacija, prizora iz sjećanja i trenutaka. Umjesto velikih historijskih objašnjenja, pred čitaocem se pojavljuju ulica, fotografija, pokret tijela ili razgovor u kuhinji. Rat u Sarajevu gotovo je uvijek prisutan, ali rijetko kao neposredna pripovijest. Umjesto toga, izranja kroz neprestano njihanje sjećanja i sitne „poremećaje“ koji prodiru u svakodnevicu i pokreću mehanizam pamćenja.

Sveprisutni su i melanholija, gubitak i egzil, ali Mehmedinović ih uspijeva obuhvatiti bez sentimentalnosti. Ton je tih, posmatrački, gotovo dokumentaran u svojoj jasnoći. Tuga se ne dramatizira. Ona se registruje. Niz trenutnih snimaka umjesto zaokruženog narativa.

Mehmedinovićevi tekstovi destabiliziraju. Sjećanje neprestano izmiče upravo dok ga pisac pokušava dozvati pisanjem. Zato se fotografije, stare karte, izgubljeni predmeti i mjesta iznova vraćaju, gotovo kao objekti opsesije. Predmeti i misli koje klize, koji istovremeno čuvaju i iskrivljuju prošlost.

Nakon godina provedenih u Sjedinjenim Državama, i egzil postaje jedno od središnjih mjesta njegove perspektive. Sarajevo uvijek ostaje tu, kao neko sidro sopstvenog identiteta. Često je i sam jezik mjesto njegove pripadnosti.

Dok ga čitam, obuzima me neobičan mir. To su bilješke ispisane dok svijet nestaje.

Hemon piše iz istog rascjepa kao i Mehmedinović, ali njegov je pogled drugačiji. Dok Mehmedinović pokušava zadržati svijet koji izmiče, Hemon kao da polazi od toga da se raspad već dogodio. Njegovi se ljudi kreću kroz ostatke. Za sobom ostavljaju mrlje, mirise, fotografije i priče, kao da identitet nikada nije ni postojao nigdje drugo osim u tragovima koje tijelo, prolazeći kroz svijet, slučajno ostavlja za sobom.

Jedna od središnjih tema Hemonovih knjiga jesu različite granice koje se uspostavljaju između pojedinca i svijeta oko njega. U Pitanju Bruna Hemon opisuje kako njegova različita alter ega doživljavaju svijet kroz vlastito tijelo, kroz osjećaj da sama tjelesnost istovremeno pripada stvarnosti i ostaje od nje odvojena. Čovjek je dio svijeta, ali se s njim nikada ne može sasvim sjediniti. Uvijek postoji granica između vlastitog iskustva i načina na koji ga drugi mogu razumjeti.

Upravo se tu otvara jedno od najvažnijih Hemonovih pitanja. Može li jezik biti most između ljudi, način da vlastite misli i osjećaje prenesemo drugome? Ili među nama uvijek ostaje neka opna neprevodivosti, nešto što se ne može prenijeti iz jednog iskustva u drugo, zbog čega svaki čovjek, u svojoj srži, ipak ostaje sam?

Jezik kod Hemona je zato istovremeno i dom i problem. On sam počeo je pisati na engleskom nakon odlaska iz Sarajeva, a taj prelazak iz jednog jezika u drugi duboko je obilježio njegov stil. Engleski kod Hemona nikada ne djeluje sasvim samorazumljivo ni neutralno; prije je neka vrsta kreativnog laboratorija u kojem se jezik savija, izobličava i puni novim značenjima. Njegove rečenice često su guste, ritmične i neobične, kao odraz iskustva života između jezika. Novi jezik tako ne postaje samo sredstvo komunikacije nego i prostor u kojem se gradi novi identitet.

Često mislim na Jozefa Proneka, koji se pojavljuje u prve dvije Hemonove knjige, već spomenutom Pitanju Bruna i Nowhere Manu. Po dolasku u Ameriku Pronek u avionu ostavlja svoj umrljani šal, kao da taj komad odjeće nastavlja nositi život koji on više ne može živjeti. A onda se nastavlja znojiti, prosipati po sebi, hodati u prljavoj odjeći i pokazivati svoje smrdljive čarape. Tijelo nikada nije neutralno. Ono ne dopušta da egzil postane apstraktna ideja. Nosi historiju na sebi, a da je nikada ne može sasvim oprati, kao neprestani podsjetnik da je čovjek koji ga ispunjava obilježen, da njegov unutrašnji i vanjski egzil poprimaju opipljiv oblik upravo kroz nečistu odjeću.

Njegova prljavština nije samo fizička nego i egzistencijalna. Ona pokazuje da se egzil nikada ne događa samo izvan čovjeka nego i u njemu.

Tako i jezik postaje neka vrsta mrlje. Pronekov naglasak i njegova nesigurnost u engleskom odaju ga. Njegovo tijelo i glas uvijek ga iznova obilježavaju kao drugačijeg. U novom društvu nikada ne može postati sasvim nevidljiv. Kod Hemona emigrant zato nikada nije sasvim „čist“, niti je njegov identitet ikada dovršen. On je čovjek sazdan od ostataka. Od sjećanja, jezika, iskustava i gubitaka.

Ako Pitanje Bruna prije svega govori o raspadu svijeta, Nowhere Man govori o pokušaju da se živi nakon što se jedan takav raspad već preživio. Pronek je čovjek bez čvrstog središta. Pred nama se pojavljuje kroz različite perspektive, pripovjedače i verzije stvarnosti. Čitalac nikada ne dobija potpunu sliku o tome ko Pronek zapravo jeste, jer on postoji kroz priče koje drugi stvaraju o njemu. Sam naslov Nowhere Man sažima to stanje. Pronek je čovjek bez mjesta koje bi nedvosmisleno mogao nazvati svojim.

Jedan od najsnažnijih motiva u Nowhere Manu mogao bi se opisati kao „prisutnost odsutnosti“. Hemon se neprestano vraća onome što ostaje od ljudi nakon što nestanu, mirisu parfema koji se još zadržava u liftu nakon što je osoba izašla, paukovoj mreži iz koje je pauk iščezao, praznim sobama koje kao da još uvijek čuvaju tragove nekadašnjih života.

Ti ostaci dobijaju posebno značenje u odnosu na rat i raspad Jugoslavije. Razaranje jednog društva ne znači automatski nestanak svega, pa čak ni svih sistema vrijednosti. Kuće, predmeti i mjesta ostaju, ali njihovo se značenje mijenja. Dom može ostati bez svojih stanara, fotografija bez ljudi koji su na njoj, a jezik može nadživjeti zajednicu koja ga je stvorila i koja se u međuvremenu rasula. Kada Hemon ili Pronek gledaju fotografije Sarajeva, ne pokušavaju na njima pronaći samo druge ljude. Pokušavaju pronaći sebe.

Natrag na Sarajevske ulice. Sajam knjiga koji posjećujemo je pouzdana indigo kopija cijele države. Jednog dana izbija tuča. Drugog se ljudi svađaju i viču te dolazi hitna pomoć. Ljudi hodaju s besplatnom islamskom literaturom u jednoj ruci i besplatnim Biblijama u drugoj. Djeca se fotografišu s Mein Kampfom kao da je suvenir iz turističke prodavnice. Posjetioci se raspituju za reklamne postere s likom Jeffreyja Epsteina. Kasnije saznajemo da se krov Skenderije, gdje se održavao sajam knjiga, urušio upravo iznad mjesta na kojem smo stajali. Postoje zemlje u kojima apsurd djeluje kao izuzetak. Ovdje je on samorazumljiv dio neumoljivog mljevenja svakodnevice.

Ja, i drugi sa mnom u ovom nesretnom prostoru, kao da smo nastavili živjeti u nečemu što bi se moglo nazvati odjekom nasilja. Nije to sam rat, nego način na koji predosjećaj raspada nastavlja živjeti u tijelu. Zagrobni život katastrofe.
Kada ti se zemlja jednom raspadne, vremenom postaneš poput onog paranoičnog luđaka koji luta ulicama bilo kojeg velegrada, s komadom papira u ruci, objavljujući propast. Ne zato što je armagedon nužno tu, nego zato što je propast jedino što poznaje. Crna rupa. Trenutak u kojem stvarnost sklizne u katastrofu.

Svi ti životi, milijarde udisaja pretvorenih u spoznaju o boli koju su svi predosjećali, a ipak zanemarivali, jer je svako bivao učahuren u vlastitu samodovoljnost. Raspad mjesta koja smo nekada poznavali i koja su se pred našim očima pretvarala u prah i pepeo.

Kičma sistema raspala se pred našim očima, a mi smo nastavili živjeti među njegovim ostacima. U zgradama podignutim u nekom drugom vremenu. Vremenu optimizma i svakodnevne bezbrižnosti. Te su zgrade morale biti izrešetane rafalima, morale su biti sravnjene sa zemljom u jednom novom poretku. Da nas više ne bi podsjećale na obećanja onog izgubljenog. Stari sistem vrijednosti morao je umrijeti nasilnom smrću, ali mi smo ipak ostali vezani za njega, jer niko nije mogao prerezati grkljan našim sjećanjima.

A meni je sve to bilo jučer.

Čitam Mehmedinovićevu knjigu Sarajevo Blues. Jedan od najljepših prikaza neprestane izloženosti ratu, ispripovijedan minimalistički, kao usput. U jednoj pjesmi Mehmedinovićeva supruga doziva njihovog sina: „Hajde, Harune, padaju granate.“ U toj kratkoj rečenici Mehmedinović sažima čitavu jednu promjenu stvarnosti, u kojoj su dozivanja naših majki iz mirnih osamdesetih — „Sanjine, hajde unutra, pada kiša“ — zamijenjena jednom drugom vrstom padavina.

Grad se materijalizira dvostruko. Pod mojim nogama i iza mojih kapaka.

Na Markalama smo, pijaci koja je tokom rata više puta granatirana, uz veliki broj civilnih žrtava. Kušamo jagode koje su, kako kaže prodavač, „k’o med“. Na Markalama, gdje su ljudska srca kucala izvan tijela, poput paradajza razasutih po ulici, kako Hemon na jednom mjestu piše u Nowhere Manu.

Jedna žena prodaje domaći kajmak. „Vi doslovno jedete iz moje ruke“, kaže ponosno, pružajući nam dva velika komada slatkog, blagog kajmaka. Kasirka se nasmije kada joj se izvinim što imam samo krupne novčanice. „Ma neka vam je to najveći problem.“
M se vratila s jednog od svojih časova bosanskog i, dok sjedimo u jednom od onih sarajevskih kafića teških od dima i ljudi, kakvih je grad prepun, pita me kako se kaže „där“. „Här“, ovdje, već zna. Kažem joj: tamo. A kao i toliko puta ranije, ni sam više ne uspijevam sasvim razlučiti tamo od ovdje. Možda sam toliko dugo živio između mjesta da su ovdje i tamo prestali opisivati geografiju.

Moj dom je dole u predgrađu, od centra prema zapadu – film

Jajce, juli 2026.

Ponekad se pitam je li ovdje uopće moguće disati, a da s udahom ne unesemo i ostatke svega što se dogodilo. Zrak iznad raspadnute Jugoslavije nije samo kisik. U njemu su i imena koja više niko ne izgovara, kuće kojih više nema i rečenice koje nikada nisu stigle biti dovršene. Hodamo kroz isti zrak kroz koji su hodali mrtvi.

Možda neki od nas upravo zato nastavljaju pisati. Ne da bismo spasili historiju. Historija nas ne treba. Nego da pokušamo razumjeti kako ona nastavlja živjeti u ljudskom nervnom sistemu. Pitanje koje se neminovno nameće, i koje je možda čak i provokativno, jeste zašto je čežnja za domom i pripadanjem toliko snažna. Otkud ta nužnost, ta težnja za cjelovitim identitetom?

Smještam li sebe u samo središte književnih svjetova Semezdina Mehmedinovića i Aleksandra Hemona zato što mi je tamo ugodno, zato što mi laska da sebe doživljavam kao glavnog junaka tuđih, tako dobro formuliranih misli? Je li to taština? Nagon? Lijenost? Ili nesposobnost da sam sebe odredim, nesigurnost pred traženjem riječi koje bi zaista mogle opisati stanje kojem se iz godine u godinu vraćam, a iz kojeg nikako ne uspijevam izaći?

Poput kuglice na ruletu sa svega nekoliko brojeva, kružim oko istih misli, ne pokušavajući čak ni zamisliti neki drugi način postojanja. Neizrecivost me svakog dana, svake godine, vuče natrag na isto mjesto, samo da bih se još jednom susreo s onim koji sam bio prije godinu, prije deset, prije dvadeset godina, koji stoji i zuri u ulicu koja se pred njegovim očima iznenada završava.

Je li sve ovo samo poza? Fascinacija vlastitom ulogom žrtve? Privilegija dokonog i taštog čovjeka koji nema prečeg posla nego vlastitu tugu iznositi na tržište osjećaja?

U zraku iznad raskomadane Jugoslavije još lebde duše ubijenih i kletve protjeranih. Nad rasparčanom jugoslavenskom kartom lebdimo i mi. Kao duhovi i kao posljedice. Hiljade mrtvih. Milioni protjeranih. Dječaci ispraćeni u rat uz muziku i aplauze vratili su se nijemi, ako su se uopće vratili.

Svaka pjesma koja dopire iz zvučnika pokreće asocijacije i sjećanja s kojima ne znam šta bih. Crvena jabuka vraća me u vrijeme kada sam učio harmoniju, od E-dura do gis-mola. Sve one Balaševićeve melodije. Bijelo dugme i „Pismo mlađem bratu“ uvijek iznova priziva Alana, njegov vojni rok. Kafić Amadeus u kojem sjedimo je nekad bio smješten par stotina metara dalje. Alan je tamo često visio.

„Balkan“ od Azre i mali Deno, kraj školske godine i naš nastup. „Krivo je more“, prvi solo koji sam naučio svirati, neposredno pred rat, kada sam prvi put uzeo gitaru u ruke i nekoliko sati kasnije ga znao odsvirati. Oliver Dragojević i „Oprosti mi, pape, sve te ružne riči“, i „moj život, pape, sliči na tvoj“.

Koliko sam zapravo daleko od svog oca? Pedeset metara, dvije hiljade svjetlosnih godina? Ili se obojica batrgamo u istoj močvari briga, stida i skučenosti?

Jajce je ringišpil koji me ne pušta.

Balkane, Balkane, Balkane moj, budi mi silan i dobro mi stoj – Azra

Prizren i Jajce, juli/avgust 2026

Po dvadeseti put tog dana se pomjeramo. Neki moraju ustati, drugi samo odmaknu stolice. Sjedimo na ulici. Veliki SUV mora proći. Napuhane gume škripe po kaldrmi.

Kaldrma. Nevjerovatna riječ.

Kaldrma je idila, lijep švedski ljetni dan u Ystadu ili Strömstadu. Svježe okrečene kućice, kupine, lagana izmaglica nad vodom. Kaldrma je jedna od hiljada turcizama koji su ostali nakon odlaska Osmanlija. Pomalo tvrda riječ, ali s melodijom u tom debelom l koje se spotiče niz padinu, kroz sve te suglasnike, u zvuku koji kao da oponaša vječni odjek cipela i kopita po kamenu.

Konj natovaren smećem, s bisagama s obje strane leđa, muči se da održi ravnotežu. Kopita zapinju za kaldrmu, izlizanu stotinama zima i čizmama koje su preko nje marširale. Na putu uz gradske padine.

A sada drugačiji uslovi. Zaglavljeni automobili. Goleme sjene preko kamenja. Gume koje nisu stvorene za uske mahale. Pomjeramo se. Bez nervoze i bez žurbe. Ovdje se nikome ne žuri.

Na filmskom smo festivalu. Filmovi ne počinju na vrijeme, publika ne dolazi na vrijeme. Prijatelji stižu kad im se prohtije. Jedino je ezan tačan. Poziv na molitvu koji uvijek počinje iz centralnih gradskih džamija, a onda se, poput vihora, razlijeće nad gradom. Preko osunčanih zidova kuća i vinograda, preko društava po kafanama, preko pospanih predgrađa.
Ezan putuje dokle mu glas, pojačan zvučnicima, može dosegnuti, a onda odjednom utihne. Sve ponovo oživi.

Stotine filmova odgledanih u nekom od gradskih kina na otvorenom. S nebom u pozadini i molitvom kao komentarom čežnje za vječnošću, na platnu i izvan njega.

Gotovo pobožna sabranost dok 2011. gledam Nostalgia for the Light, film Patricija Guzmána o Čileancima koji tragaju za nestalim članovima svojih porodica, vjerovatno zakopanim u visoravnima Atacame, tamo gdje astronomi proučavaju svemir. Žene prevrću zrnca pijeska, traže kosti i zube. U blizini stoje golemi teleskopi, poput zalutalog, pijeskom prekrivenog oružja teleportiranog iz budućnosti. Tragaju za životom u najudaljenijim predgrađima svemira.

Imamov glas je tad presjekao Guzmánovu sporu liriku, koja se preplitala s rasplesanim, mekim turbofolkom koji je nekako pronašao put iz obližnjeg disko-kluba. Kao još jedan glas u noći. Mačka je jurila goluba, dok se on čas gegajući vrzmao unaokolo, čas uzlijetao prema platnu, kao da je htio sletjeti na neku drugu planetu. Pivo u mojoj ruci, poznat glas pored mene. Svjetovi izrezani i zalijepljeni jedni uz druge, pod budnom molitvom koja sve drži na okupu.

Prizren. Meka masa ljudi njiše se na suhoj vrućini. Niko ne krši prešutne dogovore. Niko se ne gura, niko ne požuruje da bi se provukao naprijed. Automobili trube samo kada su dio dugih, mnogobrojnih svadbenih kolona. Dijaspora je stigla, vrijeme je da se uzmu krediti kako bi se djeca bogato poudavala i poženila.

Ista kaldrma pod našim nogama. Isti uski, zavojiti, zagušljivi sokaci kojima su Osmanlije nekada prema Istanbulu odvozile zlato i dječake dorasle za vojsku.

Sedmicu ranije koračamo po gotovo istoj podlozi. Jajačka kaldrma, toliko nalik onoj u Prizrenu. Ovdje je pogubljen jedan bosanski kralj. Ludost? Ovdje smo trčali, bježali, približavali se jedni drugima. Spoticali se i padali. Ustajali. Ovdje sam učio kako se piše i formulira svijet. Jedan svijet.

Šuplji koraci u kosmosu moje prošlosti. Ljudi i voda. U orbiti, u potrazi za ravnotežom. Pred potopom koji dolazi, a koji smo odavno potisnuli. Pred potopom koji smo odavno potisnuli, ali koji se uvijek iznova vraća. Paralele se same nameću. I gotovo uvijek završavaju u samosažaljenju. Šta bi bilo da „našu“ kaldrmu nisu zamijenile neke druge podloge? Naši lebdeći koraci u jednom trenutku ukorijenjenosti. Naša težina ravnomjerno raspoređena po našoj kaldrmi, iako veći dio godine, sasvim doslovno, udišemo neki drugi zrak.

Gradove čine ljudi koji u njima preživljavaju. Jajce, u našim predodžbama, činimo mi koji tamo više nismo. Nepravedna, mučna spoznaja. Vjerovatno lažna. Ali potrebna nam je.

U prolazu susrećemo druge sjene. Mašemo im. U svakodnevici bez jasnih obrisa koja je neprestani pokušaj povratka. Želja da vrijeme vratimo na ono kako nikada nije bilo. Naše predodžbe teže su od same stvarnosti.

Ovaj grad je popis svih onih koji u njemu ne žive.

Navečer sjedimo na klimavim stolicama. Pet metara od mene član olimpijskog komiteta, čovjek kojeg često viđam na televiziji. Tri metra od njega istraživač koji vodi tehnički tim od stotinu i dvadeset ljudi iz gotovo isto toliko zemalja. Postojimo u životima jedni drugih kao da time potvrđujemo da smo stvarni. Živi dokazi da smo postojali i prije odlaska.

U Prizrenu gledam različite priče o dijaspori, susrećem ljude poput sebe, rođene na jednom mjestu, pomirene s tim da će umrijeti negdje drugdje. Kao tu i tamo po ulici košpice od lubenice, ispljunute usput. Iranski reditelj s adresom u Berlinu, kurdski reditelj u Parizu, Srbohrvati, Bosanci-Crnogorci, Slovenci-Kosovari, rasuti od Turske, preko Kambodže, sve do Sjedinjenih Država. Dijaspore liče jedna na drugu, bez obzira na to kako su nastale.

Napokon u većini. Nije važno jesmo li morali prijeći osamdeset ili osamsto kilometara. Bosna 1992, Kurdistan 2015. ili Meksiko 2002. Sada smo ovdje, prepoznajemo jedni u drugima iste nemoći. Osuđeni da se od čežnje raspadamo.
I tako gledamo filmove. Kao vlastite odraze jutrom poslije pijanstva. Nejasno, pomalo strano prepoznavanje. Filmovi kao nastavci tema koje smo prežvakavali prethodne večeri. Svjesno i nesvjesno mislim na pjesmu hrvatskog pjesnika Tina Ujevića.
Pobratimstvo lica u svemiru.

Pjesma o skrivenoj povezanosti, srodnosti među ljudima koji se ne poznaju, a dijele iste životne osjećaje.
U filmu Paikar reditelj traga za određenim odgovorima, zaobilaznim putem kroz vlastitu porodicu. Otac, strogi patrijarh i mudžahedinski borac iz rata između Afganistana i Sovjetskog Saveza ne nudi nikakve odgovore. Ipak, prikazan je s opraštajućom nježnošću.

Braća i sestre reditelja Dawooda Hilmandija rasuti su poput sjemena na vjetru. Jedan brat umire u Grčkoj, drugi živi u Švedskoj, sestra u Norveškoj. Roditelji su u Iranu. Gdje je život, gdje je dom?

Prepoznavanje tjera na suze. Na predstojećem vjenčanju neću moći okupiti svoju porodicu. Nisu nas uspjele okupiti ni sahrane majke i brata.

Hilmandi sebe ne vidi kao dio života na Zapadu. Za njega tamo postoje tek gomile prljave odjeće koju nakon putovanja treba oprati i uslužne stjuardese koje su plaćene da mu se osmjehuju. Hm. Dijaspora kao ponižavajuće stanje tranzita. Zapad za njega nije dom, nego aerodromi, usluga, pranje veša i prljava odjeća. Odbija romantizirati život tamo.

U Into the Jaws of the Ogre vidim drugačiji prikaz života u dijaspori. Život nakon odlaska ne mora biti tako mračan. Rediteljičin brat Siavash sve je ono što ona nije. Njena poezija i određujući mrak, koji dolazi kao prirodan nastavak vječne čežnje za zamišljenim Iranom, sudaraju se s njegovim prilagodljivim pragmatizmom. Njemu je dobro u New Yorku, Iran mu ne nedostaje, ali ona mu ne dopušta da se tako osjeća.

Paikar je meditacija, potraga za smislom. Ogre je, naprotiv, strukturiran poput jazz-kompozicije. Usred filma počinju navirati nepredviđeni događaji. Prijatelji bivaju ubijeni, život ide dalje. Elegantne filmske sinkope, proizašle iz čudovišnosti života.

Dijaspora više ne slijedi scenarij koji se od nje očekuje. Siavash ne mora čeznuti za povratkom da bi njegovo pripadanje bilo legitimno. A upravo to može biti provokativno za onoga ko je od čežnje napravio identitet.

Balansiramo po neravnoj kaldrmi. Novi dan, novi automobili, isti topli zrak.

Sanjin Pejković • 2026-09-21
Sanjin Pejković je doktor filozofije u oblasti filmskih nauka, spisatelj i filmski savjetnik u regiji Västra Götaland.

Lyktan

S

?

▲ Sarajevo under kriget i Jugoslavien. Bild Wikimedia commons (beskuren)

I verkligheten och genom diasporalitteraturen återvänder Sanjin Pejković till Bosnien, på jakt efter en hemkomst. Väl där upptäcker han att allt är sig likt och att allt samtidigt förändrats.

A ja stojim i gledam se kako postojim – Darko Rundek
Och jag står där och ser mig själv existera

En rad ur en sång av Darko Rundek. En man som är och har alltid varit i opposition, alltid utanför.

En ständigt återkommande sångrad när jag trätt över gränser och klivit in i någon av de lösa stycken som en gång utgjorde Jugoslavien. Som om själva platsen placerar mig utanför mig själv. Existerandet synliggörs då. Kroppen, ett föremål för sin egen blick.

Sarajevo. Maj 2026.

M ska läsa bosniska, en av de språkstumparna som växt fram ur det språk jag en gång andades in, ankrades in i, innan jag visste vad ett modersmål var, innan jag lärde mig gå.

Jag är här med henne, men också av andra skäl. Jag försöker förstå vad som händer med minnet när kroppen återvänder till platser den lämnat. Vad är det vi kallar hem när platsen finns kvar men livet som en gång gjorde den till vårt har försvunnit? Under veckorna här rör jag mig mellan städer, språk, minnesbilder, böcker och filmer, på jakt efter något jag inte riktigt kan definiera. Kanske en hemkomst. Kanske beviset på att någon sådan inte finns.

Jag säger till M att hon inom en snar framtid kommer kunna lägga fyra nya språk på sitt CV. Ett skämt som kanske inte riktigt är ett skämt. Mångas liv släcktes för rätten att klyva ett språk. En språkfantasmagori som tvingade namnlösa pojkar ut i rök och dimma för trettioplus år sedan. Under tvivlande morgnar undrar jag om och när deras avkommor kommer att skickas ut igen.

Jag mer hemma. Hon kanske något mindre. Hur mäts ens tillhörighet? Mitt hem en slumpmässig vind, studsande tärningar. Vårt hem?

Sarajevo är en högljudd stad. Skällande hundar, gasande och bromsande bilar ur vilka det kommer skärande musik. Grannar som skrikande hälsar på varandra. Katter som slåss. Bilar som långsamt kör genom kvarteren med inspelade och distade meddelanden om gamla tvättmaskiner, varmvattenberedare och skrot som köps kontant. En liten flicka berättar högt att hon ska hälsa på sin nana. ”Vad fint, prinsessan”, ropar en granne tillbaka.

Det borras i hus runtomkring. Det hamras. AC-apparater låter tungt rosslande. Bilar står på tomgång. Folkmusik. Fler hundar som skäller. En tandlös gammal man säger att läkaren tyckte att han hade problem med senor. En kvinna upprepar ”vem är det” otaliga gånger i sin mobil. Den tandlösa gubben pratar nu om att en portion böngryta kostar 6 Konvertibla mark, ungefär trettio kronor. Människor verkar ännu lita på att deras röster kommer att besvaras. Solen bryts ner framför mig, två män bygger ett slags växthus på ett tak. En ung man på sin motorcykel gasar för fullt. Grannarna på balkongen ovan grillar. Köttet ”cvrči”. Fräser räcker liksom inte. Sprakar?

Sarajevo är definitivt inte mitt hem. Inte heller en främmande stad. Snarare en plats där mina språk fyller luften runt omkring. Melodierna, pauserna, svordomarna, sättet människor hälsar på varandra.

Jag tänker på författaren Semezdin Mehmedinović, som skriver att man aldrig återvänder hem efter att ha lämnat det. Man reser tillbaka. Återkomsten är en illusion eftersom både platsen och den som återvänder har förändrats.

Jag har rest tillbaka otaliga gånger. Varje gång med en föreställning om att hitta något som väntat på mig. Varje gång med insikten att det inte finns något att återvända till.

De senaste månaderna har ett annat hem manifesterat sig. Hennes doftande hals.

Jag minns aldrig lika tydligt som när jag befinner mig i Bosnien. I Sverige är mina hågkomster som skira drömmar. En hinna av en undertryckt dimma som fjärmar mig från att se saker för vad de är. I Bosnien är minnen knutna av erfarenheternas påfallande sinnlighet. Husfasader, solljusets avspegling i smutsiga fönster, orangea plastmöbler som små övervintrade soldater på någons balkong. Inga lager av vardagligheter, av att laga mat till sonen efter skolan, av att posta i väg ett paket eller behöva ta itu med ett jobbmejl. I Bosnien fungerar minnesmekaniken utan störningsmoment. I Sverige hinner en minnesbild dö ut innan essensen mejslats fram. Jag måste ju hinna med ettans spårvagn.

I Bosnien lever jag inga andra liv än det som finns framför mig. Ful graffitti, sprickor i asfalten. Ezan (moskébönen) som sakta vecklar ut kvällen. Långa skuggor, lättjefullt utsträckta över gräsmattor, sjunker ned i ett kompakt mörker som snabbt kidnappar den återstående dagen och erfarenheterna som följer med den. I Bosnien minns jag tydligare. I Sverige på ett mer abstrakt sätt. I Bosnien är kropparna på gatan mina, dialekten är mina, låtarna är mina, det förfulade men mjuka språket är invaggande mitt.

ag ser herrelösa hundar och tänker på hundarna vi tog hand om innan de en dag låg skjutna utanför våra hus. Den fysiska närvaron i Bosnien är mer smärtsam, ännu svårare att härda ut. Minnen blir kanske ännu mer otillgängliga här än där. Konturer av de varma människorna vi önskar fanns där med oss. Iögonfallande tomhet. Ett ständigt minnesgörande, lika betydelselöst som ansträngande.

Och kanske är det därför jag så ofta går in i andras minnen. Framför allt Mehmedinovićs och Aleksandar Hemons. Jag använder deras prosa som ett slags protesminnen; genom deras böcker, essäer och minnesbilder framställer jag också mina egna föreställningar. Deras världar är inbjudande labyrinter.

I sin nya bok Kuća za pisanje letar Mehmedinović efter ett hem. Är det huset som byggs så att han ska kunna ägna sig åt skrivandet? Är det ett hem han ägt innan kriget suddade ut hans namn från hemmets dörr? Han pendlar mellan då- och nutid. Ständigt emellan. Gordisk knut. Omöjlig dialektik. Därav ständiga resor. Till Washington, Asheville, till små hålor i de amerikanska ödemarkerna.

Mehmedinović skriver en prosa som ofta känns både extremt nära och märkligt svävande. Han rör sig obehindrat i gränslandet mellan det konkreta och det flyktiga och essäerna blir till en kombination av vardaglig precision och existentiell skörhet.

Gränserna mellan dagbok, poesi och roman löses upp. Texterna växer liksom fram genom associationer, minnesbilder och ögonblick. I stället för stora historiska förklaringar möter läsaren en gata, ett fotografi, en kroppsrörelse eller ett samtal i köket. Kriget i Sarajevo är nästan alltid närvarande, men sällan som direkt skildring. Det träder i stället fram genom minnets ständiga pendlande och genom små ”störningar” som präglar vardagen och aktiverar minnesmaskineriet.

Jag ser melankoli, förlust och exil, men han lyckas rama in dem utan att vara sentimental. Tonen är lågmäld, observerande och nästan dokumentär i sin klarhet. Sorgen dramatiseras inte, den registreras. En serie ögonblicksbilder snarare än ett sammanhängande narrativ. Mehmedinovićs texter destabiliserar. Minnet håller ständigt på att glida undan samtidigt som författaren försöker skriva fram det. Fotografier, gamla kartor, förlorade föremål och platser återkommer därför nästan som objekt av besatthet. Föremål och glidande tankar som både bevarar och förvränger det förflutna.

Efter hans år i USA blir också exilen ett centralt perspektiv. Sarajevo finns alltid kvar som ett slags identitetsankare. Ofta är hans språk också hans tillhörighet. När jag läser honom blir jag märkligt lugn. Det är anteckningar skrivna medan världen håller på att försvinna.

Hemon skriver från samma spricka som Mehmedinović, men hans blick är annorlunda. Där Mehmedinović försöker hålla kvar världen medan den glider undan, verkar Hemon nästan utgå från att sammanbrottet redan har ägt rum. Hans människor rör sig genom resterna. De lämnar efter sig fläckar, dofter, fotografier och berättelser som om identiteten aldrig funnits någon annanstans än i de spår kroppen råkar avsätta i världen.

Ett av de centrala teman i Hemons böcker är diverse gränser som upprättas mellan individen och omvärlden. I Frågan om Bruno beskriver Hemon hur hans olika alter egon upplever världen genom sin kropp, genom känslan av att den både tillhör verkligheten och samtidigt är avskild från den. Människan är en del av världen, men kan aldrig helt förenas med den. Det finns alltid en gräns mellan den egna erfarenheten och andra människors förståelse av den. Här uppstår en av Hemons viktigaste frågor. Kan språket fungera som en bro mellan människor, som ett sätt att överföra våra tankar och känslor till andra, eller finns det alltid en hinna av oöversättbarhet som gör att varje människa i grunden förblir ensam?

Språket blir därför både ett hem och ett problem hos Hemon. Själv började han skriva på engelska efter att ha emigrerat från Sarajevo, och denna språkliga förflyttning präglar hans stil. Engelskan hos Hemon känns aldrig helt självklar eller neutral, utan snarare som ett kreativt laboratorium där språket böjs, förvrids och laddas med nya betydelser. Hans meningar är ofta täta, rytmiska och ovanliga, vilket speglar erfarenheten av att befinna sig mellan språk. Det nya språket blir inte bara ett verktyg för kommunikation utan också ett sätt att skapa en ny identitet.

Jag tänker ofta på Jozef Pronek som avtecknas i hans två första böcker, den redan nämnda Frågan om Bruno och Nowhere Man.

Han lämnar sin fläckiga sjal på flygplanet när han kommer till Amerika, som om själva plagget fortsätter bära ett liv han inte längre kan leva. Sedan fortsätter han att svettas, spilla, gå omkring i smutsiga kläder och visa upp sina stinkande strumpor. Kroppen är aldrig neutral. Den vägrar låta exilen bli en abstrakt idé. Den bär historien utan att kunna tvätta bort den, som en ständig påminnelse om att han är ”märkt”, att hans inre och yttre exil får verkliga uttryck genom orena kläder. Hans smutsighet är inte bara fysisk utan existentiell. Den visar att exilen aldrig bara sker utanför människan, utan också inom henne.

På samma sätt blir språket en sorts fläck. Proneks accent och hans osäkerhet i engelskan visar att hans kropp och hans röst alltid markerar honom som annorlunda. Han kan inte bli helt osynlig i sitt nya samhälle. Hos Hemon är emigranten därför aldrig en helt ”ren” eller färdig identitet. Han är en människa av rester: av minnen, språk, erfarenheter och förluster.

Om Frågan om Bruno framför allt handlar om världens sönderfall, handlar Nowhere Man om försöket att leva efter att ha genomlevt ett. Pronek är en människa utan en stabil kärna. Han framställs genom olika perspektiv, berättare och versioner av verkligheten. Läsaren får aldrig en fullständig bild av vem Pronek egentligen är, eftersom han existerar genom de berättelser andra människor skapar om honom. Titeln Nowhere Man sammanfattar detta tillstånd. Pronek är en människa utan en självklar plats, utan ett centrum.

Ett av de starkaste motiven i Nowhere Man är det som kan beskrivas som ”närvaron av frånvaro”. Hemon återkommer gång på gång till saker som finns kvar efter att människor har försvunnit, parfymen som fortfarande finns kvar i en hiss efter att personen har lämnat den, en spindelväv där spindeln inte längre finns, tomma rum som fortfarande verkar bära spår av tidigare liv.

Dessa rester får en särskild betydelse i relation till kriget och Jugoslaviens sammanbrott. När ett samhälle förstörs försvinner inte allt omedelbart. Hus, föremål och platser finns kvar, men deras betydelse har förändrats. Ett hem kan finnas kvar utan sina invånare, ett fotografi kan finnas kvar utan människorna på bilden, och ett språk kan finnas kvar efter att den gemenskap som skapade det har splittrats. När Hemon eller Pronek tittar på bilder från Sarajevo försöker de inte bara hitta andra människor. De försöker hitta sig själva.

Ut på gatorna igen. Bokmässan vi besöker är som hela landet i miniatyr. En dag bryter ett slagsmål ut. Nästa dag skriks det så högt att någon kollapsar och ambulansen måste tillkallas. Människor går omkring med gratis islamisk litteratur i ena handen och gratis biblar i den andra. Barn fotograferar sig med Mein Kampf som vore den en souvenir från en turistbutik. Besökare frågar om en reklamaffisch föreställande Jeffrey Epstein. Senare får vi veta att taket till Skenderija, där bokmässan höll till, rasade in, precis ovanför där vi stod. Det finns länder där absurditeten känns som ett undantag. Här är den en självklar del av vardagens eviga malande.

Jag, och andra med mig i detta olyckliga utrymme som kallas för ett land, verkar ha fortsatt leva i något man skulle kunna kalla för våldets efterklang. Det är inte kriget i sig, utan hur föreställningen om sammanbrottet fortsätter leva i kroppen. Katastrofens efterliv.

När ens land fallit sönder en gång, blir man till slut som den där paranoida dåren som vandrar genom vilken storstad som helst, med ett papper i handen och förkunnar undergången. Inte därför att han har rätt, utan därför att undergången är det enda han känner till. Ett svart hål. Ögonblicket då verkligheten glider över i katastrofen.

Alla dessa liv, miljarder andetag som förvandlats till insikten om en smärta som alla förutsåg men förbisedde, eftersom var och en levde inkapslad i kokonger av självtillräcklighet. Sammanbrottet av de platser vi en gång kände, och som inför våra ögon förvandlades till stoft och aska.

Systemets ryggrad föll sönder inför våra ögon, men vi fortsatte att leva bland resterna. I byggnader uppförda i en annan tid. En tid av optimism och vardaglig bekymmerslöshet. Dessa byggnader var tvungna att genomborras av gevärssalvor, tvungna att jämnas med marken i ett nytt paradigm. För att de inte längre skulle påminna oss om löften om det förlorade. Det gamla värdesystemet måste dö en våldsam död, men vi förblev ändå bundna till det, därför att ingen kunde skära halsen av våra minnen.

Och för mig var allt detta bara i går.

Jag läser Mehmedinovićs bok Sarajevo Blues. En av de finaste skildringarna av krigets ständiga utsatthet, berättad med minimalism, skriven till synes i förbifarten. I en dikt ropar Mehmedinovićs fru på deras gemensamma son: Harun, kom in, granater faller (Hajde Harune, padaju granate). I den lilla meningen sammanfattar Mehmedinović en förändrad tillvaro, där rop från våra mammor under fredens 80-tal (Sanjin, kom in, regnet faller) ersatts av ett annat regn.

Staden materialiseras dubbelt. Under mina fötter och bakom mina ögonlock. Vi är på Markale, en marknad som under kriget beskjutits några gånger med många civila som offer. Vi smakar jordgubbar som är ”som honung” enligt försäljaren. På Markale, där människohjärtan slog utanför deras kroppar, som tomater på gatan, som Hemon skriver på ett ställe i boken Nowhere man. En kvinna säljer hemgjord kajmak. ”Ni äter bokstavligen ur min hand”, säger hon stolt medan hon sträcker ut två stora bitar av den söta och milda kajmaken. En kassörska ler när jag ber om ursäkt för att jag bara har stora sedlar. ”Ma neka vam je to najveći problem.” Må det vara ditt största problem.

M kommer från en av sina bosniska lektioner och en förmiddag, när vi sitter i en av de typiskt rök- och människonertyngda barerna som det kryllar av i Sarajevo, frågar hon mig hur man säger ”där”. ”Här”, ovdje, kan hon redan. Jag svarar ”tamo”. Och som så många gånger tidigare kan jag sällan skilja mellan tamo och ovdje. Kanske har jag levt så länge mellan platser att rumsadverbial slutat beskriva geografi.

Moj dom je dole u predgrađu, od centra prema zapadu – film
Mitt hem är där nere i förorten, från centrum mot väster.

Jajce, juli 2026.

Ibland undrar jag om det över huvud taget går att andas här utan att samtidigt andas in resterna av allt som hänt. Luften ovanför det sönderfallna Jugoslavien är inte bara syre. Den består också av namn som ingen längre uttalar, hus som inte längre står kvar och meningar som aldrig hann sägas färdigt. Vi går genom samma luft som de döda gjorde. Det är kanske därför vissa av oss fortsätter skriva. Inte för att rädda historien. Historien behöver oss inte. Utan för att försöka förstå hur den fortsätter leva i människors nervsystem.

En fråga som ofrånkomligen uppstår och som kanske till och med är provocerande, är varför längtan efter ett hem och efter tillhörighet är så stark. Varför denna nödvändighet, strävan efter en enhetlig identitet?

Placerar jag mig själv i Semezdin Mehmedinovićs och Aleksandar Hemons författarskap som en centralgestalt därför att det känns behagligt, därför att det smickrar mig att få uppleva mig själv som huvudpersonen i någon annans välformulerade tankar? Är det fåfänga? En drift? Lättja? Eller är det en oförmåga att definiera mig själv, en osäkerhet inför att hitta de ord som verkligen skulle kunna beskriva den situation jag varje år återvänder till, men aldrig lyckas ta mig ur?

Som kulan i ett rouletthjul med bara ett fåtal nummer kretsar jag kring samma tankar, utan att ens försöka föreställa mig ett annat sätt att existera. En återvändsgränd av språklöshet lockar mig tillbaka varje dag, varje år, bara för att jag ännu en gång ska möta den jag var för ett år sedan, för tio år sedan, för tjugo år sedan. Stående och stirrande mot en gata som plötsligt tar slut framför mina ögon.

Är allt detta bara en pose? En fascination inför mitt eget offerskap? Ett privilegium för en sysslolös och fåfäng människa som inte har något viktigare för sig än att bjuda ut sin egen sorg på känslornas marknad?

I luften över det sönderstyckade Jugoslavien svävar fortfarande själarna efter mördade och förbannelserna från dem som drevs bort. Över den sönderfallna jugoslaviska kartan svävar vi. Som spöken och som konsekvenser. Tusentals döda. Miljoner fördrivna. Pojkar som skickades ut till krig under musik och applåder och kom tillbaka tysta, om de kom tillbaka alls.

Varje låt i högtalarna väcker associationer och minnen som jag inte vet vad jag ska göra med. Crvena jabuka får mig att minnas när jag lärde mig harmonilära, från E-dur till giss-moll. Allt det där med Balašević. Bijelo Dugme ”Pismo mlađem bratu”, ett brev till ens yngre bror, väcker ständigt minnet av Alan, hans militärtjänst. Kaféet Amadeus där vi sitter låg ett par hundra meter bort och där brukade Alan hänga. ”Balkan” av Azra och lille Deno, skolavslutningen och vårt framträdande. ”Krivo je more”, första solot jag lärde mig spela, precis före kriget, när jag för första gången tog en gitarr i händerna och några timmar senare kunde spela det. Oliver Dragojević och ”Oprosti mi, pape sve te ružne riči”, förlåt mig pappa alla de där fula orden, och ”mitt liv, pappa, liknar ditt liv”. Hur långt ifrån min far är jag egentligen? Femtio meter, två tusen ljusår, eller befinner vi oss i samma träsk av bekymmer, skam och trångsynthet?

Jajce är en karusell som inte låter mig hoppa av.

Balkane, Balkane, Balkane moj, budi mi silan i dobro mi stoj – Azra
Balkan, min Balkan, må du vara stark och stå dig väl

Prizren och Jajce, juli/augusti 2026

För tjugonde gången den dagen flyttar vi på oss. Vissa måste ställa sig upp, andra flyttar bara på sina stolar. Vi sitter ute på gatan. Den stora SUV:en måste förbi. Uppumpade däck som skorrar mot kullerstenar. Kaldrma, ett otroligt ord. Kullersten är idyllen, en skön svensk sommardag i Ystad eller Strömstad. Nymålade stugor, björnbär, lätt dis över vattnet. Kaldrma är ett av många tusen turkismer som stannat kvar efter att osmanerna lämnat. Ett något hårt ord, med en melodi i l-et som snubblar sig hela den sluttande vägen genom konsonanterna, i ett läte som härmar skornas och hovarnas förevigade ekon över stenarna.

En häst lastad med sopor, med en packsadel på varsin sida om ryggen, kämpar för att hålla sig stadig. Hovarna fastnar i den av hundratals vintrar och marscherande stövlar utslitna men släta kaldrman. På väg uppför stadens kullar.

Nu ändrade förutsättningar. Strandade bilar. Väldiga skuggor över stenar. Däck som inte lämpar sig för stadens gränder. Vi flyttar på oss. Utan nervositet eller brådska. Ingen här har bråttom. Vi är på en filmfestival. Filmerna börjar inte i tid, publiken kommer inte i tid. Vännerna kommer när de behagar. Det enda som är i tid är ezan. Bönen som alltid börjar i städernas centralmoskéer för att sedan, som en virvelvind, flyga ut över staden. Över soliga husväggar och vingårdar, över sällskapen i kafana, över de sömniga förorterna. När ljudet har nått dit Allahs högtalare riktats, dör det plötsligt ut. Allt vaknar till liv igen.

Hundratals sedda filmer på någon av stadens utomhusbiografer. Med himlen som bakgrund, med bönen som en kommentar till evighetslängtan på och utanför duken.

Andakten i att 2011 se Nostalgia for the Light, Patricio Guzmáns film om chilenare som söker efter sina försvunna familjemedlemmar, förmodligen begravda i Atacamas högland, där astronomer studerar rymden. Kvinnor vänder på sandkorn, letar ben och tänder. Nära står gigantiska teleskop som förrymda och sandiga vapen, teleporterade från framtiden. Letar liv i de mest avlägsna universumsförorterna. Imamens röst skär igenom Guzmáns långsamma lyrik, som i stunden vävs ihop med dansant och lent turbofolk som letat sig fram från en närstående diskoklubb. Som en annan röst i natten. En katt som jagar en duva som ömsom vaggar runt och ömsom flyger mot duken, som ville den landa på en annan planet. En öl i min hand, en välbekant röst bredvid mig. Urklippta och inklistrade världar under en vakande bön som håller allting samman.

Prizren. Mjuk människomassa som vajar i den torra värmen. Ingen bryter mot de tysta överenskommelserna. Ingen knuffas, skyndar på för att komma förbi. Bilar tutar bara när de ingår i de långa och många bröllopskolonnerna. Diasporan är här, det är dags att ta lån för att kunna gifta avkomman rikt. Samma kaldrma under våra fötter. Samma smala, cirklande, luftlösa gränder där osmanerna fraktade guld och militärdugliga pojkar till Istanbul.

En vecka tidigare trampar vi på likadant underlag. Jajces kullerstenar, så lika dem i Prizren. Här avrättades en bosnisk kung. En dumdristighet? Här sprang vi, flydde, närmade oss varandra. Snubblade och föll. Reste oss. Lärde mig stava till världen. En värld. Ihåliga steg i mitt förflutnas kosmos. Människor och vatten. I omlopp, på jakt efter balans. Inför en stundande syndaflod som vi för länge sedan förträngt men som väcks till liv i en parallellitet som nästan alltid börjar och slutar i självömkan. Vad hade hänt om ”våra” kullerstenar inte ersatts med andra slags underlag? Våra svävande steg i en stunds förankring. Vår vikt jämnt fördelad över vår kaldrma, även om vi rent faktiskt andas in en annan luft större delen av året.

Städer utgörs av människor som överlever där. Jajce utgörs i våra föreställningar av oss som inte längre bor där. En orättvis, beklämmande insikt. Förmodligen falsk. Men vi behöver den. För att överleva någon annanstans.

I förbigående möter vi andra skuggor. Vinkar till dem. I en konturlös vardag som är ett ständigt försök till återkomst. En önskan om att backa tiden till hur det en gång inte varit. Våra föreställningar väger tyngre än den faktiska verkligheten.
Den här staden är en förteckning över alla som inte bor här. Vi sitter på ojämna stolar om kvällarna. Fem meter från mig en medlem av den olympiska kommittén, en man som ofta syns i tv. Tre meter från honom en forskare som har ett tekniskt team med hundratjugo människor från nästan lika många länder. Vi finns i varandras liv som för att validera varandras existenser. Levande bevis på att man funnits före flykten.

I Prizren ser jag olika diasporiska skildringar, träffar människor som jag, födda på ett ställe men räknar med att dö någon annanstans. Lite varstans utspottade melonkärnor. Iransk regissör med adress i Berlin, kurdisk regissör i Paris, serbokroater, bosnienmontenegriner, slovensk-kosovarer, utspridda från Turkiet, via Kambodja till USA. Diasporaförgreningar ser likadana ut, oberoende av anledningen.

Äntligen verkar vi vara i majoritet. Det spelar ingen roll om vi fått vandra åtta eller åttio mil. I Bosnien 1992, Kurdistan 2015 eller Mexiko 2002. Vi är här nu, fångna av likheter i våra tillkortakommanden som helt beror på att vi är dömda till att längta oss sönder.

Så vi tittar på filmer. Som spegelbilder efter en bakfyllemorgon. Vag och ovan igenkänning. Filmer som fortsättningar på teman som idisslades kvällen innan. Jag tänker medvetet och omedvetet på en dikt av den kroatiske poeten Tin Ujević. Pobratimstvo lica u svemiru, ansiktenas samhörighet i universum. Dikten handlar om den dolda gemenskapen och själsfrändskapen mellan människor som inte känner varandra men ändå delar samma liv och känslor.

I filmen Paikar letar regissören efter vissa svar och tar omvägar via sin familj för att försöka besvara dem. Pappa, en hård patriark och mujahedinsoldat under kriget mellan Afghanistan och Sovjetunionen, erbjuder inga svar, men skildras med en förlåtande ömhet. Regissören Dawood Hilmandis syskon är spridda som en sådd i vinden. En bror dör i Grekland, den andra bor i Sverige, en syster bor i Norge. Föräldrarna är i Iran. Var är livet, hemmet? Igenkänningen gör att jag snyftar till. Inför det stundande bröllopet kommer jag inte kunna samla min familj. Inte heller har min mammas och min brors begravningar kunnat samla oss.

Hilmandi ser sig inte som en del av livet i väst. Enligt honom finns där bara högar av smutsiga kläder som måste tvättas efter resor och serviceinriktade flygvärdinnor som tar betalt för att le mot honom. Hm, diaspora som förnedrande transporttillstånd. Väst är för honom inte hem utan flygplatser, service, tvätt och smutsiga kläder. Det finns en vägran att romantisera livet där.

Men i Into the Jaws of the Ogre ser jag en annan skildring av diasporalivet. Efterlivet behöver inte vara så mörkt. Regissörens bror Siavash är allt hon inte är. Hennes poesi och ett determinerande mörker, som följer som en naturlig fortsättning på den eviga längtan efter ett föreställt Iran, krockar med hans flexibla pragmatism. Han trivs i New York, saknar inte Iran, men hon låter honom inte känna så.

Paikar är en meditation, ett sökande efter en mening. Ogre är snarare uppbyggd som en jazzlåt. Mitt i filmen flödar oväntade händelser in. Vänner dödas, livet fortsätter. Eleganta filmiska synkoper, sprungna ur livets vidunderlighet.
Diasporan fungerar inte längre enligt diasporans förväntade manus. Siavash behöver inte längta tillbaka för att vara legitim. Och just det kan vara provocerande för den som har gjort längtan till en identitet.

Vi balanserar på den ojämna kaldrman. Ny dag, nya bilar, samma varma luft.

Sanjin Pejković • 2026-09-21
Sanjin Pejković är filosofie doktor i filmvetenskap, skribent och filmkonsulent i Västra Götalandsregionen.

Život nakon katastrofe

Čitajte više

I katastrofens efterliv

Läs mer