La palabra sueca “flerspråkig”, plurilingüe, puede parecer neutral. Pero a menudo se utiliza de otra manera. Carlos Rojas, que investiga cómo se entienden los problemas escolares, escribe sobre cómo se ha desarrollado un discurso en clave en el que ya no se trata de la capacidad lingüística.
En Suecia es más común burlarse de la manera de hablar de alguien que impresionarse por el hecho de haber aprendido un idioma tan difícil como el sueco. O por el hecho de que alguien domine más idiomas que uno mismo. Un ejemplo de lo normalizado y aceptado que está esto es que una de las burlas nacionales de toda la vida se dirija al modo de hablar de la reina Silvia. Lo que no saben quiénes se burlan de ella – o al menos la mayoría de estos torpes – es que habla siete idiomas. Lo más probable es que poquísimas de las personas que alguna vez se han burlado de ella tengan un registro lingüístico comparable al suyo.
¿Cómo hemos llegado hasta este punto? Seguro que hay lingüistas o historiadores capaces de explicar cómo desarrollamos este fetiche por la pronunciación, tan típico de Suecia y del sueco. Alguien que pueda aclararnos cómo hemos llegado al extremo de que, al contratar empleados, haya quienes prefieran a una persona que solo habla sueco pero sin acento extranjero antes que a otra que habla cuatro idiomas, incluido el sueco, si se percibe con “demasiado” acento. Yo, por mi parte, investigo temas relacionados con la educación, no con la lengua, pero también desde ahí encuentro algunas pistas que puedo compartir.
Uno de mis enfoques consiste en analizar cómo entienden los docentes y otros profesionales de la escuela los problemas que llevan a que uno de cada seis alumnos complete la educación secundaria obligatoria sueca sin obtener notas suficientes para pasar a secundaria superior. Uno de los factores a los que más señalan estos profesionales es el sueco, o la falta de dominio del sueco. Esto se atribuye al plurilingüismo, “flerspråkighet” – el de los alumnos y el de sus padres. “Flerspråkig” se ha convertido en una palabra clave para referirse a estudiantes de familias inmigradas. Muchas veces se utiliza incluso al hablar de alumnos que ni siquiera hablan otra lengua que el sueco en casa o que, si lo hacen, tienen en el sueco su lengua claramente dominante.
Este uso del término flerspråkig es una de las razones por las que saber varias lenguas ha pasado a percibirse como algo negativo. Porque históricamente ha tenido connotaciones negativas ser inmigrante o tener ascendencia inmigrante. En particular, como bien sabemos, cuando esa ascendencia procede de ciertas regiones del mundo. En consecuencia, el conocimiento de determinados idiomas se problematiza más que el de otros en las escuelas. Flerspråkig funciona así como un eufemismo: un concepto que sustituye a otro en un intento de suavizar la carga negativa que este ha adquirido. No quieres decir “alumnos inmigrantes” o “extranjeros”, pero en la práctica lo estás diciendo igualmente, con todas las connotaciones negativas que el concepto ha acumulado a lo largo de nuestra historia.
Pero ¿es siempre negativa la percepción de quienes son plurilingües en las escuelas? Depende de a qué nos refiramos. Es probable que muchos profesores consideren un regalo el saber idiomas. Sin embargo, por ejemplo, en la última investigación que he llevado a cabo entrevisté a 45 docentes y otros profesionales de diferentes escuelas, y solo sacan el tema cuando se trata de situaciones problemáticas o negativas – como notas bajas o relaciones complicadas con las familias. Muy pocas veces se habla de alguien como flerspråkig en un contexto positivo.
Nunca nadie saca a relucir que un nivel bajo de sueco podría deberse a la forma en que la escuela enseña esta asignatura. Es una propuesta tan cargada que incluso ahora, mientras escribo estas líneas, me sorprendo haciendo una pausa y dudando si formularla. No suele preocuparme que alguien discrepe de mí si estoy convencido de que algo es cierto. Y estoy convencido de que el bajo nivel de sueco que presentan hoy muchos estudiantes se debe, en mucho, a déficits en la enseñanza de la lengua en las escuelas. Esto, a su vez, responde a múltiples factores y no es necesariamente culpa del profesorado de lengua. Pero tampoco es culpa del plurilingüismo.
Hace un tiempo escribí en otro texto aquí en Lyktan que todas las personas que intentamos transmitir nuestro idioma a nuestros hijos compartimos, en realidad, la experiencia de lo difícil – casi imposible – que resulta que lleguen a hablarlo con la misma fluidez que nosotros. El sueco “gana”, por así decirlo, como ocurre en todas las sociedades con una lengua oficial dominante.
Esta reflexión aborda el misterio de cómo ha llegado a considerarse algo negativo saber idiomas. Y no solo en la escuela. En solicitudes de empleo hay personas que cambian su nombre o evitan mencionar todos los idiomas que dominan, dependiendo de cuáles sean. Como comenté antes, a veces se tienen más probabilidades de conseguir un puesto si se habla únicamente sueco sin acento que si se dominan cuatro idiomas, aun siendo uno de ellos el sueco, si se percibe que no es la lengua materna.
¿Qué ocurriría con el mercado laboral – y con Suecia en general – si de repente formalizáramos que dominar otra lengua además del inglés y el sueco constituye un mérito? ¿Sería razonable exigir el dominio de al menos tres idiomas para altos cargos? ¿O para determinados cargos en el sector público? Sinceramente, sería más justo: cualquiera puede aprender una lengua más, pero no todo el mundo puede llegar a hablar sin acento una lengua aprendida de mayor. Pero claro, entonces pasaría a ser una ventaja haber inmigrado a Suecia y tener “de regalo” un tercer idioma. No sería justo… ¿o? Tal vez ahí radica el quid de la cuestión. ¿Podría ser esta una de las razones por las que se fomenta la idea del plurilingüismo como algo negativo, como un problema que conviene evitar?
¿O se trata simplemente de esquivar los problemas reales? Como, por ejemplo, la falta de condiciones y de capacidad del sistema educativo para ofrecer una educación adecuada a todo el alumnado. Los problemas de Suecia – sean educativos, laborales u otros – tienen poco que ver con la migración o con la diversidad lingüística de la población. A mi juicio, el gran problema es precisamente que nosotros – la ciudadanía – no ponemos el foco en los verdaderos desafíos: que quienes tienen responsabilidades públicas se desmarcan de ellas en lugar de comprometerse con los retos sociales y buscar soluciones.
Hoy por hoy, se ignora el conocimiento disponible, llegando incluso a desoír los resultados de las propias comisiones gubernamentales, en las que investigadores subrayan que no hay nada negativo en ser plurilingüe. Sin embargo, posturas contrarias, a menudo basadas en graves carencias de conocimiento, terminan adoptándose también en las escuelas. Todas y todos – políticos, docentes, tú, yo – podemos desarrollar más humildad, más curiosidad y más conocimiento, e interesarnos por lo que realmente importa y lo que puede marcar la diferencia. Dejar de hablar lenguas no va a solucionar ninguno de los problemas de nuestra sociedad, ni tampoco los de la escuela. Pero tal vez algún que otro problema sí se solucionaría si dejáramos de hablar tonterías.
Carlos Rojas • 2026-04-15 Carlos Rojas es sociologo y esta haciendo un doctorado en la Universidad de Estocolmo, donde investiga el impacto de los procesos sociales en las escuelas.
Loretta Villalobos • 2025-11-26
No solo es un proyecto musical, sino un experimento lingüístico y espiritual en 13 idiomas diferentes. Loretto Villalobos escribe sobre LUX de Rosalía y observa cómo el multilingüismo ha sido una parte natural de su expresión musical en toda su carrera artística.
Lee mas →
Loretta Villalobos • 2025-03-21
Por primera vez, una obra del dramaturgo español Juan Mayorga se representa en un escenario sueco. Loretto Villalobos se reunió con él para conversar sobre la obra y el potencial político del teatro.
Lee mas →
Carlos Rojas • 2024-01-17
El hablar tu idioma en casa te complica la integración? O depende de con quien decides casarte? Carlos Rojas escribe sobre los intentos de medir el grado de integración de los ciudadanos, y las extrañas lógicas que trascienden en ellas.
Lee mas →
Ordet ”flerspråkighet” kan verka som en neutral beskrivning, men ofta används det på ett annat sätt. Skolforskaren Carlos Rojas skriver om hur ett kodspråk utvecklats där ordet inte längre handlar om språkkunskaper.
I Sverige gör vi oss hellre lustiga över hur folk låter när de talar svenska, än blir imponerade över att någon lärt sig ett så pass svårt språk och talar fler språk än vad jag gör. Ett tydligt exempel på hur djupt rotat och accepterat det här är rör Drottning Silvia. Det har varit fritt fram att härma hennes svenska. Vad de som härmar henne sällan vet om är att hon kan hela sju språk. Och nästan säkert har mycket få av dem som härmat henne ett sådant språkregister.
Hur blev det så här? Det finns säkert språkvetare som kan svara på varför vi blev sådana uttalsfetischister att vi hellre anställer någon som bara pratar ett språk utan några uttalsvariationer än någon som pratar fyra, om inte svenskan låter perfekt. Själv forskar jag om skolan, inte om språk. Men en av de saker min forskning handlar om är vilka problem lärare och annan personal på skolan anser som de allvarligaste, vad de menar gör att var sjätte elev som slutar årskurs nio inte har tillräckligt många godkända betyg för att komma in på gymnasiet.
En av sakerna skolans anställda pekar på är språket; att elevernas svenska inte är tillräckligt bra – på grund av flerspråkighet – och att föräldrarnas svenska inte är tillräckligt bra – på grund av flerspråkighet – vilket försvårar kommunikation och annat. ”Flerspråkiga elever” har blivit ett kodord för elever från migrerade familjer. ”Andraspråkselever” är ett annat begrepp som kommer allt mer. Båda begreppen används för elever som jag många gånger ser inte talar ett annat språk än svenska hemma. När de som är födda i Sverige trots allt gör det, har de definitivt svenska som sitt starkaste språk.
Att ”flerspråkiga elever” blivit ett begrepp som kommit till för att skolpersonal vill undvika att säga ”invandrarelever”, är en anledning till att flerspråkighet blivit negativt laddat. För det har alltid setts negativt att vara migrerad, eller ha migrationsbakgrund. Särskilt, som alla vet, från vissa delar av världen. Och flerspråkigheten på vissa språk är förstås extra problematisk i skolans ögon. Flerspråkig har blivit en så kallad eufemism, ett begrepp som sätts in för att tala om något annat, för att skönmåla något som man egentligen tycker är fult. För att inte säga ”invandrarelever”, men göra det ändå. Och vi vet vid det här laget att vi med ”invandrarelever” ofta menar elever som inte alls har invandrat, utan är födda här men har föräldrar som invandrat – eller migrerat, om vi ska undvika att använda ett begrepp från förra århundradet.
Men menar verkligen skolorna alltid illa när de säger ”flerspråkiga”? Sannolikt är det många som tycker att det är en gåva att kunna många språk. Men i exempelvis min senaste forskning, där jag intervjuat 45 anställda på olika skolor, kommer det i princip bara upp när det handlar om något negativt eller problematiskt – som låga betyg, dålig attityd eller krångliga kontakter med vårdnadshavare. Flerspråkighet eller flerspråkiga nämns ytterst sällan i något positivt sammanhang.
Att en låg nivå på svenska språket, när det är fallet, snarare kunde bero på svenskundervisningen i skolan, kommer aldrig på tal. Det är så pass laddat att ens påstå det att jag saktade ner och tvekade när jag knappade fram de här raderna. Jag brukar inte vara så orolig för vad folk ska tycka, om jag vet att det är sant. Och jag vet att en stor del av bristerna i språket beror på svenskundervisningen i skolan. Sedan finns det många orsaker, och det är inte nödvändigtvis svensklärarnas fel. Men inte heller flerspråkighetens fel. Jag skrev i en tidigare text här i Lyktan att alla vi som försökt föra vidare ett annat språk än svenska till våra barn, snarare delar erfarenheten av hur omöjligt det är att få barnen att tala det lika flytande som vi gör. Hur svenskan tar över, så som är fallet i alla samhällen med ett dominerande språk.
I inledningen skrev jag att det är intressant att det blivit något negativt att kunna flera språk i Sverige. Det gäller inte bara i skolan. I jobbansökningar ändrar folk sina namn och undviker att nämna språk som de kan, beroende på vilka dessa är. Och det är som sagt mer attraktivt på en arbetsintervju med en person som talar svenska med så kallat perfekt uttal, även om den inte kan något annat språk, än det är att anställa någon som talar fyra språk, om det hörs att svenskan inte är modersmålet.
Men vad skulle hända på arbetsmarknaden, och med Sverige om vi plötsligt gjorde det till ett plus att kunna fler språk än svenska och engelska? Kanske chefspositioner alltid skulle kräva minst trespråkighet? Eller tjänster i offentlig sektor? I ärlighetens namn skulle det också vara mer rättvist – alla kan lära sig ett ytterligare språk, men alla kan inte lära sig att tala svenska med perfekt uttal.
Men det är klart, då skulle det plötsligt vara en fördel att ha migrerat till Sverige och ha fler språk gratis. Det skulle ju inte vara rättvist… eller? Kanske är det där skon klämmer? Är det därför vi behöver upprätthålla idén om flerspråkighet som något dåligt, som ett problem, som något att undvika?
Eller är det kanske för att undvika att se de riktiga problemen, som skolors bristande förutsättningar att undervisa alla elever så att de lär sig det som de ska? Sveriges problem har inte med migration eller flerspråkighet att göra. Det stora problemet är att vi – folket – inte har ögonen på de verkliga problemen: att de som har ansvaret för problemen skyller ifrån sig istället för att ta tag i dem. Regeringar viftar bort långa statliga utredningar de själva beställt, där forskare säger att det inte är något problem att vara flerspråkig. Och den positionen tas efter av folk i våra skolor. Alla – politiker, lärare, du, jag – kan bli mer ödmjuka, kunskapssökande och intresserade av vad som verkligen är viktigt. Vad som verkligen gör skillnad. Att sluta snacka fler språk kommer inte vara någon lösning på något av samhällets problem, särskilt inte skolans. Men kanske vore det en lösning att sluta snacka skit.
Carlos Rojas • 2026-04-15 Carlos Rojas är sociolog och doktorand på Stockholms universitet, där han forskar på hur det som händer i samhället påverkar det som händer i skolan.
Vera Stremkovskaya • 2026-05-11
I en rättssal i Belarus frågade advokaten var de fyrtio flaskorna konjak hade tagit vägen. En helt berättigad fråga, som kostade Vera Stremkovskaja hennes bil, pengar och till sist drev henne från landet.
Läs mer →
Hêlan Çiya • 2026-04-26
Modersmålet är inte bara en fristad eller ett hem, utan kan också bli en börda i exil. Fristadsförfattaren Hêlan Çiya skriver om hur språket påverkar hennes liv och skrivande i Sverige.
Läs mer →
Pranto Palash • 2026-03-31
Språkkampen föregick kampen för självständighet. Fristadsförfattaren Pranto Palash skriver om hur striden för rätten till ett modersmål på sikt ledde fram till ett självständigt Bangladesh.
Läs mer →