▲ Satellitbild av fängelset Eiraeiro, där det rapporterats att bland andra Dawit Isaak suttit fängslad.
Den 23 september var det 23 år sedan Dawit Isaak och andra journalister på privata tidningar greps av regimen i Eritrea. Men steget till diktatur var inte omedelbart. Ghirmay Yohannes skriver om de osäkra åren i Eritrea efter millennieskiftet.
Det var under de första månaderna av 2003, i mars. Det var vinter i Filfil Solomona-området. Bönderna på höglandet åker ner till dessa områden, som de kallar Nordsjön, under vintern för att odla och skörda, och det var en bra skörd det året.
De håller sitt folk och boskap där, och när vintern är över går de tillbaka upp till sina byar. Men runt 2002 skulle detta område känt som Nordsjön omvandlas till ett turistmål och en strikt order utfärdades som sa att ingen bonde fick åka ner och odla i området, något som orsakade många klagomål och bitterhet. De bönder som tidigare varit rädda för order packade ihop först, andra försökte strunta i regeringens befallningar och bråkade, de drev sina djur och lät dem beta. Många straffades och blev slagna.
Medan han vallade sina två kor och sorgset mediterade sa en far som stod mig nära och litade på mig.
– Min son, det finns ett talesätt … Vi är man och kvinna låt oss inte gråta, gör inte ditt imperium till ett turkiskt imperium, gör inte din koloni till en turkisk koloni.
Den turkiska kolonialismen var värst. Jag minns att de gick ledsna därifrån. ”Hyenan flögs in till området med helikopter, de tog med tigern, vi såg gasellen …” De falska rykten som spreds fick mitt huvud att snurra och jag började undra om det ändå var sant att det var en turistort.
Det fanns anledningar att tro det. När jag klättrade upp på höjderna i området såg jag husen i området. De var inte den typ av hus som användes av lokalbefolkningen, utan de hade strukturen och funktionen hos höglandets hus.
Jag tänkte för mig själv: ”Så det här betyder att ryktet om att området ska bli en turistort är sant. Det betyder att de bygger en park och ett hotell för turister. Men varför bygger de på en så låglänt plats? Det här område är mycket varmt – särskilt under höglandsvintrarna. Det är faktiskt alltid väldigt varmt. Vem kommer att stå ut med att bo där? Om de bygger alla nödvändiga faciliteter kan eritreaner från utlandet komma dit. De kan komma, men vi som bor här har inga pengar, vi har inga möjligheter, vi har inte lust, av många olika anledningar. Men okej, turisterna kanske inte hatar det. Så alla stackars ungdomar som samlats här kommer att få krossa stenar på klipporna och bli tillsagda att arbeta på vägen som går genom området, fylla igen hålorna och fixa och reparera allt. Särskilt i ett fattigt land är de fattiga de rikas skydd och lösen …” Jag tolkade, analyserade och knorrade över det som skulle komma.
När jag gick ner och upp för vägen till Filfil Solomona såg jag husen på långt håll, de hus som jag kallade hotell. ”Men vad de verkar små … Vilken struktur och funktion har de? Faktum är att pengar har blivit till en religion för Shaabia-regeringen. De måste ordna festivaler och leta efter sätt att spendera sina pengar på dessa utländska eritreaner.” Jag pratade och skrattade för mig själv.
Under min tredje månad, när jag bosatte mig vid sidan av Solomona Road, började aningar om min egen dumhet att dyka upp.
Det var början av juni, timmarna hade gått och solen hade gått ner. Trupperna som var stationerade vid vägkanterna från botten av Solomona till toppen av Filfil tvingades att lämna sina positioner. Men jag förstod inte varför kontoren där vi jobbade fick vara kvar på platsen.
En Land Cruiser, en besökare på platsen, började röra sig upp och ner som en otålig hund. Dess hastighet och bristen på synliga kännetecken fångade min uppmärksamhet. Vädret var fint så min vän och jag stod en bit från vägen och njöt av den friska luften.
Den otåliga Land Cruisern kom tillbaka igen och jag sa: ”Där är den!” Jag såg på den när den passerade, följd av en annan bil. Bilen hade en förare och en person i baksätet. Några minuter senare passerade en annan bil som drog till sig min uppmärksamhet. ”Det är något jag inte förstår!” tänkte jag misstänksamt, men innan jag hann tänka klart passerade ytterligare en bil. Och när jag följde den med ögonen rusade en till bil förbi oss.
Jag såg bilarnas hastighet och det kändes som om de var på väg för att göra affärer. Med några minuters mellanrum passerade nya billaster med människor. En man som satt ensam i baksätet i en av bilarna vände på huvudet och tittade på oss. Det fanns inget att göra men det gjorde ett starkt intryck på mig.
Det började bli mörkt och det, i kombination med bilarnas hastighet, gjorde det omöjligt att säga vilka personerna var. När jag pratade för mig själv märkte min kamrat att jag inte var med honom själsligt, och blev missnöjd.
– Du förstår, eller hur? Du förstår mig va? Du hör mig, eller hur?
Jag svarade ja ungefär nittio gånger under en timmes samtal, eftersom han hade för vana att prata och samtidigt röra mig med sin hand. Sen fortsatte han:
– Hör du mig, du hör, eller hur?
Han störde mig. Jag var fast mellan två saker som behövde min uppmärksamhet och min kamrat gick vidare till beröring och tog andan ur mig. Jag sa ja för att behaga honom. Men han var den typ av person som kräver ögonkontakt när han märkte att de förbipasserande bilarna stal min uppmärksamhet. och det började reta mig.
– Åh, låt dem vara vilka de vill, de är inte viktiga! Lyssna bara på mig! Du förstår, eller hur?
Han började dra mig i axlarna.
– Nej! Det det här är något! sa jag och tänkte förvirrat.
– Du ser ut som om du aldrig har sett en bil! Det här är cheferna vi känner – de kanske har ett möte på övervåningen, sa han.
– Jag tror inte det! Jag luktar mig till något obehagligt. Jag gillar inte den här situationen”, fortsatte jag tveksamt.
– Lämna dem ifred och låt dem veta det själva, lyssna bara på mig, sa han otåligt och började pratade med mig om ledigheten han fått av sina överordnade.
Enmansbilar fortsatte att rusa förbi. Men han brydde sig inte. Vad förstod han att jag lyssnade med hela örat vart jag än gick.
Platsen, som ryktades bli ett turistmål och där lokala bönder vräkts, blev en mänsklig avskrädeshög. De människor som kämpat för den eritreanska revolutionen, de som genomförde revolutionen, sitter fängslade där nu tillsammans med andra fattiga människor.
Eritrea, som äter sina barn! Låt dem få frid, stackars människor!
Ghirmay Yohannes • 2024-10-03 Ghirmay Yohannes är journalist, poet, författare och filmskapare från Eritrea.
Rizah Sheqiri • 2025-02-07
I en debattartikel för Lyktan undrar poeten och läraren Rizah Sheqiri vem som, medvetet eller omedvetet, för samhället in i mörka tider genom att skära i utbildningen?
Läs mer →
Emöke Andersson Lipcsey • 2025-01-20
Är Deus ex machina, teaterns gudomliga ingripande, något människan av naturen förväntar sig, och hur påverkar det vår syn på AI? Läs den ungerska författaren Emöke Andersson Lipcseys uppföljning på sin essä om maskininlärning.
Läs mer →
Konstantin Zarubin • 2024-12-20
Lyktan bad den ryske författaren Konstantin Zarubin att skriva om självcensur bland ryssar i väst. Vi fick tillbaka en genomarbetad definition av censur, och en känga åt oss själva!
Läs mer →