Romanzo passato inosservato in Svezia trova il suo pubblico in traduzione

Ninni Holmnqvist. Foto: Monika Mazzitelli

L’unità è uscito in Svezia qualche anno fa senza grande successo, ma è stato molto apprezzato all’estero. Monica Mazzitelli ha intervistato l’autrice del romanzo, Ninni Holmqvist, per parlare sia dell’opera che del suo lavoro di traduttrice.

Ninni Holmqvist non è particolarmente nota come scrittrice in Svezia, è più affermata come traduttrice – principalmente dal danese – con oltre 70 libri al suo attivo. Tuttavia, il suo romanzo distopico L’unità, pubblicato in Svezia nel 2008, è stato tradotto in oltre 12 lingue in tutto il mondo, tra cui negli Stati Uniti, dove Margaret Atwood ne ha scritto lo strillo di lancio per la copertina, ottenendo molta più attenzione rispetto al Paese d’origine. È possibile che il libro sia uscito troppo in anticipo sui tempi, in Svezia?

Il tuo romanzo L’unità è stato tradotto in una decina di paesi, tra cui l’Italia. Tra i primi, gli Stati Uniti, dove Margaret Atwood ha parlato con estremo calore del tuo romanzo offrendo un suo strillo per la copertina. Cosa senti di avere in comune con il suo lavoro letterario?

– Mi ha fatto molto piacere che volesse lanciare la versione in inglese, perché la apprezzo molto come scrittrice. Quando ho scritto L’unità, avevo letto da poco Il racconto dell’ancella, quindi lo avevo interiorizzato. Anche se sono due storie molto diverse, penso che ci sia una certa somiglianza nell’atmosfera, soprattutto nella situazione di vulnerabilità. Credo che il suo romanzo mi abbia dato una spinta, in un certo senso.

Di cosa parla il libro?

– La protagonista Dorrit è single e senza figli. Nella mia storia, si è considerati ”dispensabili” dalla società quando si raggiunge una certa età (50 anni per le donne e 60 per gli uomini), al contrario dei cittadini che portano valore alla società e sono per questo “utili” – quelli che vivono secondo il classico prototipo svedese della “famiglia Svensson”: lavoro tradizionale, villa, Volvo e cagnolino – e quelli che sono al contrario dispensabili: persone che non hanno una relazione stabile, un lavoro importante, dei figli, e nessuno che piangerebbe la loro morte. I “dispensabili” vengono spediti in una “struttura” (l’unità, appunto) per essere utilizzati tanto come cavie da laboratorio che come pezzi di ricambio per espianti. La suggestione di questa narrazione proviene dalla mia esperienza di vita: all’inizio di questo secolo, mi sono sentita esclusa dai contesti di socializzazione perché non avevo né partner né figli.

È un po’ strano che un romanzo che non è stato un best seller in Svezia sia stato invece così tradotto all’estero. Secondo te a cosa è dovuta questa particolarità?

– Devo dirti che quanto l’ho riletto, qualche mese fa, dopo non averlo più aperto per vent’anni, mi sono resa conto che c’erano molti aspetti che andavano in una direzione di pensiero nuova per la Svezia. Come io avessi in qualche modo predetto un certo tipo di futuro dal punto di vista socioeconomico, una deriva politica che ha a che fare con il valore attribuito agli esseri umani.

Oltre a scrivere libri tuoi, hai fatto molte traduzioni. A che quota sei arrivata?

– Ho superato le 70… Neanche io mi capacito che siano così tante!

Il tuo lavoro di traduzione ha influenzato in qualche modo la tua scrittura?

– Devo dire di sì, e in modo negativo: mi ha bloccata. Nei periodi in cui traduco, lavoro come minimo 30 ore a settimana, molto spesso 40, e quindi non mi rimane né tempo né energia per scrivere o leggere altri testi; ho bisogno di riposare sia gli occhi che la mente. Tra l’altro, se leggo un libro cartaceo vado in automatico in una sorta di ruolo di editor – cosa fastidiosissima – motivo per cui preferisco ascoltare audiolibri. Tradurre influisce anche sulla mia scrittura perché invece che andare avanti a comporre, sto lì a rimaneggiare il testo all’infinito, con il rischio di guastare tutto ciò che ho scritto in precedenza. Ma i periodi in cui non lavoro molto – magari solo dalle dieci alle venti ore a settimana – tradurre può avere invece un effetto positivo sulla mia scrittura, a qualche livello. Sono due lavori simili per molti aspetti perché – di fatto – tradurre è comunque un atto di scrittura, ma nella traduzione non ho bisogno di attivare la mia creatività allo stesso modo.


L'Unità di Ninni Holmqvist nelle edizioni nordamericana, italiana e svedese

È cambiato qualcosa nella tua scrittura a livello linguistico da quando traduci dal danese?

– Devo dire di sì, a volte mi rendo conto che quando scrivo i miei testi posso cadere in qualche danesismo – per usare un termine corrispondente all’anglicismo – come per esempio la struttura delle frasi. A volte, quando rileggo i miei manoscritti prima di inviarli all’editore, riconosco perfettamente i libri che stavo traducendo al tempo e ne riconosco le influenze. Piccole “coloriture” che devo correggere in fase di revisione.

Parlando di traduzioni, in che misura si tratta di un’operazione “automatica” di parole e frasi e in che misura è lavoro creativo?

– Direi prevalentemente creativo, solo una piccola percentuale avviene in automatico; il resto richiede una valutazione continua. La struttura della frase in danese è diversa e a volte bisogna modificare tutto per farla funzionare in svedese. E anche se a volte la traduzione va veloce, bisogna poi prendersi tempo per correggere il testo dall’inizio, sulla base dell’originale. Però è vero che a volte mi sento una specie di macchina da traduzione, soprattutto quando il volume di lavoro è così rilevante da non lasciarmi spazio per altro.

Quando traduci, ti chiedi “come posso rendere questa frase in svedese?” oppure “come avrebbe scritto l’autore/trice se fosse stato/a svedese?”

– Che bella domanda! Credo di pensare in entrambi i modi. A volte, quando non è chiaro cosa voglia dire esattamente l’autore, se il piano simbolico è preponderante o se ci sono molti giochi di parole, diventa una questione di quali sinonimi utilizzare. Devo ragionare nei termini di “cosa vuol dire l’autore con questo?”. A volte invece bisogna lavorare frase per frase e riflettere su “come suona questo in svedese?”. Nessuna traduzione può suonare come tale, è necessario che scorra con naturalezza. Io credo di lavorare con entrambi i tentacoli in azione. A volte descrivo la traduzione come una “relazione a tre” in cui devi essere fedele a entrambi i partner. Non puoi tradire nessuno dei due – il che è ovviamente impossibile. Da questo punto di vista, avere un editor è impagabile, ti aiuta a rendere tutto coerente.

Quanto usi l’intelligenza artificiale e in che modo, se lo fai?

– Non la uso. A parte cercare alcune parole o immagini su Google – per esempio capi di abbigliamento che non conosco – oppure consultare dizionari di sinonimi online, non uso mai l’intelligenza artificiale.

È passato molto tempo dall’ultima volta che hai scritto un romanzo.

– Lo so. Le traduzioni prendono sempre più spazio e tempo, e è difficile dire di no, anche per motivi economici. Quando scrivi un libro, non sai mai quanto ci guadagnerai, nonostante ci voglia molto più tempo a scrivere un romanzo che a tradurlo. Ho un progetto a cui ho iniziato a dedicarmi sei-sette anni fa, su qualcosa di molto personale e penoso a cui cerco di tornare di tanto in tanto. Ma è una gran fatica. Forse inizierò a giocare con qualche altra idea e a quel punto mi tornerà la voglia. A essere sincera, ci sono stati molti eventi dolorosi negli ultimi anni: prima la pandemia e poi la morte mia madre dopo alcuni anni di demenza. In quel periodo, non ho potuto né scrivere né tradurre e devo ammettere che non mi sono ancora ripresa del tutto. Ma c’è un processo in corso dentro di me e anche se l’idea di scrivere mi mette molta ansia, alla fine tornerò a farlo. Per il momento di accontento di avere sempre con me un quadernetto dove poter annotare i miei pensieri.

Monica Mazzitelli • 2025-10-11
Monica Mazzitelli è una regista e scrittrice femminista italo-svedese, autrice di articoli su temi culturali e sociali.


Förbisedd i original men hyllad i översättning

Ninni Holmnqvist. Foto: Monika Mazzitelli

Enhet gavs ut i Sverige utan att göra större avtryck, men i översättning har romanen blivit mycket mer uppmärksammad. Monica Mazzitelli har pratat med Ninni Holmqvist om varför det blev så, och om att vara både översättare och författare.

Författaren Ninni Holmqvist är inte särskilt känd i Sverige. Översättaren – främst från danska och med över 70 böcker på sin meritlista – är mer uppmärksammad. Men hennes egen dystopiska roman Enhet, som publicerades i Sverige 2008, har faktiskt översatts till över 12 språk världen över. Bland annat till engelska i USA, där Margaret Atwood bidrog med ett lanseringscitat som prydde omslaget, och där boken uppmärksammades betydligt mer än i hemlandet. Var det kanske för tidigt för Sverige att ta emot en sådan berättelse då?

Författaren Ninni Holmqvist är inte särskilt känd i Sverige. Översättaren – främst från danska och med över 70 böcker på sin meritlista – är mer uppmärksammad. Men hennes egen dystopiska roman Enhet, som publicerades i Sverige 2008, har faktiskt översatts till över 12 språk världen över. Bland annat till engelska i USA, där Margaret Atwood bidrog med ett lanseringscitat som prydde omslaget, och där boken uppmärksammades betydligt mer än i hemlandet. Var det kanske för tidigt för Sverige att ta emot en sådan berättelse då?

Din roman Enhet har blivit översatt till ett dussintal språk, nu senast italienska. Margaret Atwood talade lovord om din roman, och hennes text lades till på omslaget till den nordamerikanska versionen. Känner du att ditt verk har något gemensamt med hennes?

– Det var väldigt smickrande för mig att hon ville lansera den engelska versionen eftersom jag verkligen uppskattar henne som författare. När jag skrev Enhet så hade jag ganska nyligen läst Tjänarinnans berättelse, så jag hade den någonstans i mig. Trots att det är två väldigt olika berättelser, så tror jag att det kanske kan finnas en likhet i stämningen, framförallt utsattheten. Jag tror att hennes roman gav mig en knuff i ryggen på något vis.

Vad handlar boken om?

– Huvudkaraktären Dorrit är ensamstående och barnlös. I min berättelse så blir man betraktad som umbärlig i samhället när man uppnått en viss ålder (50 år för kvinnor och 60 år för män) Till skillnad från de personer som är behövda av samhället: de som lever Svenssonliv, producerar barn och har viktiga yrken, de som har nära anhöriga som sörjer om man går bort. Är man inte en sådan person så hamnar man på en enheten för att användas som organdonator. Idén är kopplat till min personliga erfarenhet. Fortfarande i början av det här seklet upplevde jag att man inte räknades riktigt om man inte hade familj, barn, man, fru.

Jag tycker att det är ganska underligt att en bok som inte har sålt så bra i sitt hemland kunde bli en succé utomlands. Varför det gick så tror du?

– När jag läste om min bok själv för ett och ett halvt år sedan, efter att jag inte hade läst den på över 20 år, tänkte jag att det finns ett nyttotänkande som blir starkare och starkare i politiken och i samhället. Det handlar om hur vi värderar varandra. Kanske lite som om jag på något sätt hade förutspått en viss typ av framtid ur ett socioekonomiskt perspektiv, en politisk drift som har att göra med det värde som tillskrivs människor.

Utöver dina egna böcker har du gjort väldigt många översättningar… hur många?

– Någonstans kring 70… Jag blir lika chockad själv varje gång. Men så är det.

Har ditt översättningsarbete påverkat ditt sätt att skriva på något sätt?

– Rent generellt, så måste jag säga att det har påverkat mig på ett lite tråkigt sätt, eftersom det har blockerar mitt eget författarskap. När jag översätter så blir det minst 30 men ofta 40 timmar i veckan och då finns det varken tid eller ork att skriva eller läsa någon annan text, jag behöver vila både ögonen och hjärnan. Jag går in i någon slags redaktörsroll när jag läser, vilket är väldigt störande. Därför föredrar jag att lyssna på ljudböcker istället. Det påverkar också mitt skrivande eftersom jag sitter och petar i formuleringar hellre än att gå vidare, med risk för att jag snarast förstör vad jag skrev tidigare. Men de perioder då jag inte översätter lika mycket – kanske bara tio till tjugo timmar i veckan – då kan det snarare befrukta mitt författarskap på något vis. Det är två jobb som på många sätt liknar varandra för man sitter ju de facto och skriver när man översätter, men när jag översätter kan jag vila från det där att hitta på.


Ninni Holmqvists Enhet i nordamerikansk, svensk och italiensk upplaga.

Har det hänt någonting språkmässigt med ditt författarskap i och med att du översätter från danska?

– Ja, det måste jag säga. Ibland blir jag medveten om att när jag skriver mina egna texter så kan jag falla i någon danism – för att använda ett ord som ska motsvara anglicism – som till exempel dansk meningsbyggnad. Ibland när jag har läst mitt manus innan jag ska skicka det till förläggaren har jag kunnat minnas vilka böcker jag hade översatt samtidigt och känt igen vissa influenser, som en liten avfärgning som man behöver jämna ut i manuset.

När det gäller att översätta, hur många procent skulle du säga är något slags automatisk översättning av ord och meningar och hur mycket är kreativt arbete?

– Jag skulle säga att det kreativa absolut överväger, det är kanske bara en procent som går på automatik, resten kräver en massa övervägande hela tiden. Meningsbyggnaden är annorlunda och ibland måste man vända om allting för att det ska funka på svenska. Och även om det ibland kan gå väldigt fort att översätta, så går sista skedet långsamt då jag även kontrolläser originaltexten från början. Men visst kan jag ibland känna mig som något slags översättarmaskin. Men det är när jag jobbar mycket och inte gör någonting annat.

När du översätter, tänker du ”hur ska jag tolka det här språket till svenska?” eller tänker du ”hur skulle författaren ha skrivit det här om hen hade varit svensk?”

– Vilken skön fråga! Jag tror att jag tänker både och på något vis. Ibland när det är inte så tydligt exakt vad författaren vill säga, om det är mycket symbolik och ordlekar, då blir det fråga om vilka synonymer ska jag välja. Jag måste tänka ”vad vill författaren med det här?” Ibland måste man jobba mening för mening och fundera ”hur låter detta på svenska?” Det ska helst inte låta ”översatt”, det ska ju kännas som svenska, så jag tror att jag jobbar med båda tentaklerna igång. Ibland brukar jag beskriva översättande som att ha en relation med två personer och man ska vara trogen mot båda. Man får inte vara otrogen mot någon av dem, vilket ju egentligen är omöjligt. Det är skönt att man har en redaktör sen, så att det blir enhetlig.

Hur mycket använder du av dig av AI och på vilket sätt, om du gör det?

– Jag gör inte det, jag bara googlar mig fram till vissa ord. Ibland kan jag bildgoogla om det gäller ett klädesplagg som jag inte känner till, och det finns bra möjligheter till att hitta fler synonymer online. Men jag använder aldrig AI.

Nu var det väldigt länge sedan du skrev en ny roman.

– Jag vet. Översättandet har tagit mer och mer plats och tid och det blir svårt att tacka nej. Men det är en ekonomisk fråga också. När man skriver en bok så vet man inte vad det kan ge och det tar mycket längre tid att skriva en bok än att översätta. Jag har ett projekt som jag började skriva på 2018 eller 2019, om något väldigt personligt och smärtsamt som jag försöker återvända till då och då. Men det är svårt. Jag kanske ska börja leka med någonting annat så kommer lusten tillbaka. I sanningens namn, så har en hel del hänt de senaste åren: först pandemin och i den vändan dog min mamma, efter att hon hade varit sjuk i demens i några år. Under den tiden gick det inte att skriva eller översätta alls. Jag måste erkänna att jag inte riktigt hämtat mig från allt detta. Men det pågår en process i mig och trots att jag får så mycket ångest am att skriva, så kommer jag att göra det, så småningom. Just nu ser jag bara till att jag har med mig anteckningsblock så att jag kan skriva ner tankar.

Monica Mazzitelli • 2025-10-11
Monica Mazzitelli är en italiensk-svensk regissör och författare, samt kultur- och samhällsskribent med fokus på feministiska frågor