المخلّص الاقتصادي

▲ تعرض الفنانة البرازيلية كلارا إياني حاليًا عملها الفني ”المسيح” في قاعة كونستال سي. الصورة: كلارا إياني.

عندما اكتشفت البرازيل واحدًا من أكبر أحواض النفط البحرية في العالم عام 2006، استُقبل هذا الاكتشاف بوصفه خلاصًا وطنيًا. في معرض «Messiah»، تسأل الفنانة البرازيلية كلارا إياني: ماذا حلّ بذلك الوعد؟

مستعينًا بالرمزية الدينية، يتتبّع المعرض طفرة نفط ما قبل الملح في البرازيل وما أعقبها من اضطراب: تدخّل أجنبي، وانقلاب، وانهيار اقتصادي، وسياسات تقشّف، وتدمير بيئي. ويجمع المعرض بين عمل صوتي وفيلم ومطبوعات بتقنية الحفر الضوئي (الفوتوغرافور)، ويستمر حتى 15 نوفمبر بوصفه المعرض ما قبل الأخير في برنامج «الفضاءات المقدسة» الذي تتولى القيّمة مريم النزهي الإشراف عليه.

جلست هبة حبيب من «ليكتان» مع كلارا إياني للحديث عن كيفية بدء المشروع، وتقنية التصوير التي يقوم عليها، وعلاقتها بالدين، وكيف تغيّر عملها بالتوازي مع السياسة في البرازيل.

كيف بدأ هذا المشروع؟ وما أصله؟

هو تطوير لمشروع سابق، ضمن خط عمل أستخدم فيه الاستعارات الدينية للتفكير في العناصر السياسية والاقتصادية والشخصية في تجربتي مع التاريخ المعاصر للبرازيل.

ركّز مشروعي السابق «الطبيعة الثانية» (Second Nature) على فكرة سفر التكوين، وعلى كيفية ارتباط صورة الجنة الوفيرة بالمراحل الأولى من تشكّل البرازيل. فقد قام الاستعمار على دورات استخراجية متعاقبة، وكنت أرسم هذا التوازي.

في هذا المشروع أقيم ارتباطًا آخر. أستخدم استعارة المخلّص للتفكير في دورة اقتصادية أخرى: استخراج النفط في البرازيل. وهي ترتبط أيضًا بتاريخي الشخصي. ففي عام 2006 اكتُشف أحد أكبر أحواض النفط قبالة سواحل البرازيل، وهو العام الذي بدأت فيه دراسة الفن في الجامعة. كانت توقعات العائدات هائلة، وملأت البلاد بالتفاؤل. اعتقدنا أننا سنتحرر أخيرًا من التخلّف، ونخرج من وصف «العالم الثالث»، ونبلغ مرحلة جديدة من التنمية. كان ذلك سيصبح فداءنا وخلاصنا، أشبه بوعد.

لذلك أستخدم الاستعارة المسيانية للتأمل في الدورات الاقتصادية، والعناصر المضاربية، والنزعة الاستخراجية، أي فكرة أن نستخرج شيئًا كي نصل أخيرًا إلى مكان آخر.

وماذا عن المادة نفسها، أي النفط؟

نعم، الطبيعة المادية للنفط بُعد آخر من المشروع. فالنفط، وخصوصًا في طبقة ما قبل الملح، أعمق طبقة لدينا، تشكّل من أولى أشكال الحياة التي انضغطت وتحوّلت على مدى ملايين السنين. وبحرق النفط، نبعث شكلًا قديمًا من الحياة ليمنحنا الطاقة، ليُطعمنا. وهذا يرتبط عندي بفكرة أن ما كان ميتًا يعود إلى الحياة ليُبقينا أحياء، وبفكرة الخلاص. لكنه يقودنا أيضًا نحو الهلاك، نحو نهاية رؤيوية. فالاستعارة هي في الوقت نفسه بعثٌ لأسلافنا البعيدين جدًا، وشيء مرتبط بسقوطنا نحن.
حوض ما قبل الملح مرتبط بما هو أكثر من التفاؤل. ففي التاريخ القريب، هو مرتبط بالتدخل الدولي، والانقلاب في البرازيل. انظروا إلى ما حدث في فنزويلا: ليس الحوض نفسه، لكنها الحرب نفسها على الموارد. وفي اللحظة التي نواجه فيها الاستنزاف، يصبح الوصول إلى ما يسمى «الموارد»، أي الطاقة، أمرًا محوريًا. [الإقالة البرلمانية للرئيسة ديلما روسيف عام 2016 التي يعدّها كثيرون في اليسار البرازيلي انقلابًا، والدور الأمريكي في تحقيق «لافا جاتو» (غسيل السيارات) في قضية بتروبراس].


منصة النفط خارج ريو دي جانيرو. الصورة: مارسيو سيت

جعلتِني أفكّر كم يشبه النفطُ الفكرةَ المسيحية عن دم المسيح: «خذوا جسدي، خذوا دمي، وستحيون إلى الأبد»، ومع ذلك فهو يدمّرنا أيضًا. هذا مثير للاهتمام جدًا. أتخيّل أن عملية بحثية طويلة سبقت المشروع. هل تحدّثينني عن عملية بحثك لهذا العمل، متناولةً الجوانب الدينية والتعقيد الاقتصادي معًا؟

السياسي، وتبدو فيه اللغة والمؤسسات والرموز المتاحة غير كافية. وأهتم بكيفية ظهور هذه الأفكار لا في المجال الديني بل في السياسة والاقتصاد. وبالطبع، بكيفية ارتباطها بفهمنا للمستقبل. وقد نُظر إلى اكتشاف الحوض وتبعاته بطريقة مماثلة، شبه مسيانية: شيء في المستقبل سيأتي لينقذنا في الحاضر.

لذلك حين بدأت البحث حول الحوض، تتبّعتُ تاريخه المادي، وسيرته إن صحّ التعبير، وكذلك الطرق التي كانت فيها صور الحوض وأصواته بحدّ ذاتها بنى تحتية للتنقيب والاستخراج والمضاربة. وبدأ العمل يتشكّل فعليًا حين عثرتُ على تقرير بيع الحوض، الذي خُصخص جزئيًا. أثارتني الصور الواردة في التقرير كثيرًا، وقادني ذلك إلى البحث في كيفية إنتاج هذه الصور. فهي تستخدم تقنية الموجات تحت الصوتية، وهي تقنية تصوير صوتي. تُرسل موجة عميقة جدًا عبر الأرض، وحين تصطدم بالنفط تنعكس عائدةً. ومن البيانات المجمّعة يمكن تكوين صورة.

بحثتُ في هذه التقنية، ثم ألّفتُ فيديو، وهو عمل في المعرض يحمل عنوان «المخلّص». أشتغل فيه على الصور والصوت معًا، وألّفتُ جوقة تستجيب لآلية هذه التقنية. هكذا بدأ المشروع.

إلى جانب الفيديو، لديّ سلسلة من المطبوعات، أفكّر فيها بوصفها بورتريه ذاتيًا في الاقتصاد السياسي. إنها سلسلة صور بالموجات فوق الصوتية أجريتُها على جسدي في الفترة نفسها. أنتجتُ صورًا تعكس إحداها الأخرى شكليًا، فتشكّل الجسد نفسه: صورتان أُنتجتا بتقنية صوتية، إحداهما للجسد الداخلي الشخصي والأخرى للجسد الخارجي. تربط هذه الصور بين البعدين، وتدفعني إلى التفكير في مستقبلنا العميق وماضينا العميق. حين نموت، سنتحوّل على الأرجح إلى نفط، جميعًا معًا، جسدًا واحدًا.

هذا جميل حقًا، ومخيف قليلًا أيضًا، جسد جماعي واحد يرتبط فيه كل شيء بكل شيء. أين يقع هذا الحوض تحديدًا؟

في البرازيل، موزّع على مواقع مختلفة قبالة الساحل. يقع تحت طبقة عميقة من الملح، ولهذا يُسمّى حوض ما قبل الملح النفطي.

هل تحدّثينني عن علاقتك بالدين، وكيف يدخل في العمل؟

لا أقول إنني متديّنة، فليست لدي ممارسة رسمية. لكنني نشأتُ في البرازيل، بلد شديد التديّن وتوفيقي جدًا. حضور الكاثوليكية قوي، لكنها نسخة خاصة منها، إلى جانب الأديان الأفرو-برازيلية وتقاليد السكان الأصليين، كلها ممتزجة معًا. وهذا يطبع الطريقة التي نتعاطى بها مع السياسة وننتج بها المعنى ثقافيًا.

أعتقد أننا بلغنا الآن حدًّا من حدود الخيال في اللغة السياسية التي نستخدمها لوصف الواقع والتأمل فيه. فالاستعارات السياسية المعتادة لا تساعدنا على رؤية طرق أخرى لقراءة الواقع وتخيّله ولا على رعايتها. ولهذا أشتغل على الاستعارات الدينية. وأرى أن المسيانية وشخصية المخلّص أداتان مفيدتان للتفكير اليوم. فنحن نواجه انهيارًا هائلًا، أزمة اقتصادية وبيئية وشخصية. وبينما نواجه «نهاية العالم»، يصبح تخيّل ما سيأتي بعدها تمرينًا على الخيال، ويساعدنا استحضار هذه الاستعارات على استيعاب ذلك.

هذا عميق جدًا. هذا مجرد انطباع من خارج السياق، لكن مقارنةً بدول أخرى، هل تقولين إن هناك تفاؤلًا سياسيًا أكبر في البرازيل الآن، مع زعيم يساري يقود تقريبًا حركة عدم انحياز جديدة؟ هناك سلبية سياسية كبيرة في أماكن أخرى. ربما هذا حاضر في ذهني لأنني كنتُ أغطي الجمعية العامة للأمم المتحدة لعملي الآخر، وكان ذلك نسمة هواء نقي بعد كل الخطابات. هل يدخل ذلك في تفكيرك، وما الأجواء في البرازيل الآن؟

البرازيل بلد تطبعه تناقضات عميقة وصعوبات كثيرة، لكنه أيضًا مكان تنشأ فيه إمكانات توليدية كثيرة. وهو قوي في هذا التفاوت. القادة الذين تشيرين إليهم يمثّلون شيئًا غائبًا إلى حدّ كبير عن الساحة العالمية اليوم، ولذلك يثيرون انطباعًا إيجابيًا، ونعم، البرازيل لديها إمكانات للتفاؤل.

لكن لدينا أيضًا قوى رجعية جدًا داخل النسيج الاجتماعي نفسه. لقد عشنا تجربة بولسونارو، وكل الديناميكيات الكامنة تلك ما زالت موجودة. نحن على أبواب انتخابات تتمثّل فيها هذه القوى تمثيلًا كبيرًا. وللتلخيص، الإمكانات تأتي من تكويننا التاريخي: التنوع، وتقنيات العيش، والممارسات الاجتماعية، والأديان. هذا المزيج يتيح إمكانات لإعادة ابتكار طرق العمل قد لا تتوافر في أماكن أخرى، حتى لو بقي الجانب الرجعي قويًا. [بولسونارو، الذي خسر انتخابات 2022، أُدين لاحقًا بالتآمر لتنفيذ انقلاب. اقتحم أنصاره مبانٍ حكومية في برازيليا في 8 يناير 2023، وفي سبتمبر 2025 حُكم عليه بالسجن 27 عامًا وثلاثة أشهر، ليكون أول رئيس برازيلي سابق يُدان بمحاولة انقلاب.]

بالتأكيد. الآن، كيف جاء التعاون مع كونستهال سي؟ وبما أن معرضك هو ما قبل الأخير، كيف يندرج عملك في هذه القيّمة الفنية والموضوع العام للفضاءات المقدسة؟

من المنظور المؤسسي، من الأفضل التحدث إلى القيّمة، لكن يمكنني أن أعطي رأيي. التقيتُها قبل سنوات حين كنتُ أعمل أصلًا على موضوعات مركزية في ممارستي: الدورات الاقتصادية، والبنية التحتية للاقتصاد، وكيف ترتبط بالتواريخ الصغرى الشخصية. وفي الآونة الأخيرة اشتغلتُ على الاستعارات الدينية. وحين أطلقت برنامجًا في كونستهال سي حول الفضاءات المقدسة، دعتني إليه. أجرينا حديثًا طويلًا حول الأفكار الأولية والمسوّدات، وتشكّل المشروع شيئًا فشيئًا.


في معرض المسيح، تستخدم كلارا إياني الرموز الدينية لتوضيح العواقب الاقتصادية والسياسية والبيئية لاستخراج النفط في البرازيل. الصورة: كلارا إياني.

كان ذلك مجزيًا جدًا بالنسبة لي، لأن الفنانين نادرًا ما تتاح لهم فرصة تطوير عمل بهذا التعاون الطويل مع قيّمة. طوّرناه شكليًا ومفاهيميًا جنبًا إلى جنب. أنا لا أعيش في ستوكهولم، لذا تابعتُ بقية البرنامج من بعيد فقط، لكن عملي يرتبط مباشرة ببحث أنجزته هي سابقًا حول ربط الاقتصاد بالمقدّس. وبما أننا قرب نهاية دورة البرنامج في كونستهال سي، أرى أن من المناسب أن تُختم بـ«المخلّص»، وهو مفهوم مرتبط بالبعث والولادة من جديد والتحوّل. هناك صدى رمزي ذو معنى هنا.

هذا منطقي تمامًا. من أين يأتي اهتمامك بالاقتصاد؟ هل لديك خلفية شخصية في الاقتصاد، أم هو اهتمام فكري؟

كنتُ دائمًا شديدة الاهتمام بالاقتصاد السياسي ومنجذبة إلى السياسة. وقد كان فهم السياسة والاقتصاد بوصفهما مترابطين محوريًا في حياتي وعملي منذ وقت مبكر جدًا. منذ البداية حاولتُ أن أربط الديناميكيات السياسية والاقتصادية الكبرى بالتواريخ الصغرى الشخصية: كيف تتجسّد القوى المجرّدة، وتصطدم بالاحتكاك، أو تُقاوَم وتُعاد إنتاجها، خصوصًا عبر الفن.

ولأنني أعمل أساسًا مع المؤسسات، أتفحّص أيضًا كيف نعيد نحن أنفسنا إنتاج هذه الديناميكيات ونقاومها في ممارستنا. نحن نعيد إنتاجها دائمًا إلى حدّ ما، لكن يمكننا أيضًا أن نخلق احتكاكًا. يهمّني ذلك في ممارستي المؤسسية وفي المضمون الموضوعي لعملي معًا. هذه الديناميكيات بنيوية في حياتنا. لدينا قدرة على الفعل، لكن جزءًا كبيرًا من وجودنا تشكّله هذه الديناميكيات وتعبره.

في عملك، هل تفضّلين مقاومة هذه القوى أم توثيقها فحسب؟

سؤال جيد. لسنوات طويلة كان عملي تأمّليًا في المقام الأول، أعلّق وأراقب. لكن بعد صعود اليمين المتطرف، غيّرتُ مقاربتي. كان الأمر لافتًا: لم يكن الناس يحملون هذه الآراء بصمت، بل كانوا ينادون صراحةً بمزيد من الاستغلال والعنف. أدركتُ أن الوصف والنقد وحدهما لا يكفيان. صرتُ أكثر التزامًا بالمقاومة، بتخيّل إمكانات بديلة ورعايتها وإنتاج احتكاك فعلي. ما زلتُ أحتفظ بالنقد، لكنني أحاول بنشاط أن أنتج توترًا.

كيف تغيّر عملك من عهد بولسونارو إلى اليوم؟ هل تغيّرت النبرة، أم الاستراتيجية فقط؟

ليست النبرة بالضرورة، فقد كانت لعملي دائمًا نبرة مميّزة. لكنني أعدتُ معايرة بعض الاستراتيجيات: تجاوزتُ التعليق لأدمج الخيال وطرقًا أخرى لحضانة أفكار جديدة.

كما أن العيش في البرازيل طوال تلك الفترة غيّر العمل ماديًا. كانت المؤسسات تُغلق وتتآكل، وهذا يؤثر شكليًا في طريقة الإنتاج. كيف يمكن للمرء أن ينتج بلا بنية تحتية؟ عليك أن تعيد التفكير في الاستراتيجيات والمواد والموقع. لكن التأمل في الظروف المادية للإنتاج كان دائمًا جزءًا من عملي، ويصبح موضوعًا للتأمل وقيدًا توليديًا في آن واحد.

ما الذي تأملين أن يخرج به الزوّار حين يتفاعلون مع عملك؟

ليس لدينا تحكّم كامل في ذلك، لكن هناك نوايا واضحة وراء العمل. أحاول أن أشتغل على أبعاد وترددات مختلفة: فكرية ونظرية وتاريخية، وكذلك حسّية وعاطفية.

هنا أحاول أن أصل الأبعاد التاريخية بالبعد الاستعاري والتأملي. أريد أن يتأثر المشاهدون وجدانيًا مع بقائهم محفَّزين فكريًا، وأن يُدفعوا إلى التفكير النقدي في النفط. وهذا يعني عندي التأمل في الأحداث الأخيرة في البرازيل، والانسدادات السياسية التي نواجهها، وإلى أين نتجه، وكيف نتعامل مع ما يسمى «الموارد».

هبة حبيب • 2026-10-02
هبة حبيب صحافية وكاتبة ومترجمة مستقلة عملت مراسلة في الواشنطن بوست والتلفزيون المصري.


En ekonomisk messias

▲ Den brasilianska konstnären Clara Ianni är aktuell med utställningen Messiah på Konsthall C. Bild: Clara Ianni.

När Brasilien 2006 upptäckte ett av världens största oljefält till havs sågs fyndet som nationens frälsning. Men vad blev det av det löftet? Det utforskar den brasilianska konstnären Clara Ianni i utställningen Messiah.

Genom att använda religiösa allegorier följer Messiah den brasilianska oljeboomen kring de så kallade pre-salt-fyndigheterna och den instabilitet som följde på det i Latinamerika: utländsk intervention, en statskupp, ekonomisk kollaps, åtstramningar och miljöförstöring. Utställningen består av ett ljudverk, en film och djuptryck och är den näst sista utställningen i programmet Sacred Spaces, som är curerat av Mariam El Nozahy.

Lyktans Heba Habib träffade Clara Ianni för att prata om bakgrunden till verket, hennes förhållande till religionen och hur hennes konstnärskap förändrats i takt med Brasiliens politiska utveckling.

Hur började det här projektet? Hur föddes idén?

– Mitt tidigare projekt, Second Nature, kretsade kring skapelseberättelsen och hur bilden av den prunkande trädgården hänger samman med det tidiga Brasiliens framväxt. Koloniseringen drevs på av återkommande exploateringscykler och jag drog den parallellen.

– I det här projektet gör jag en annan koppling. Jag använder Messias som metafor för ännu en ekonomisk cykel: exploateringen av Brasiliens olja. Det hänger också samman med min egen historia. 2006 upptäcktes ett av de största oljefälten utanför Brasiliens kust, det var samma år som jag började på universitetet. Prognoserna för intäkterna var enorma och landet fylldes av optimism. Vi trodde att vi äntligen skulle kunna frigöra oss från vår efterblivenhet, ta oss ur rollen som ett ”tredje världen-land” och nå en ny utvecklingsnivå. Det skulle bli vår vår frälsning, det var som ett löfte.

– Så jag använder den messianska metaforen för att förstå de ekonomiska cyklerna, de spekulativa inslagen och extraktivismen, idén om att utvinna något för att till slut kunna nå någon annanstans.

Och vad betyder själva materialet, oljan, för projektet?

– Oljans materiella natur tillför ytterligare en dimension. Oljan, särskilt de som ligger under saltlagret, som är det djupaste oljelager vi har, bildades av de tidigaste formerna av liv, som pressats samman under miljontals år. Genom att bränna olja återuppväcker vi en tidig form av liv för att få energi ur den. För att ge oss ”föda”. För mig knyter det an till föreställningen om något dött som blir levande igen och till idén om frälsning. Men det leder också mot undergången, mot ett apokalyptiskt slut. Metaforen handlar både om återuppståndelsen av vårt mycket gamla ursprung och om något som hänger samman med vår egen undergång.

– Pre-salt-fyndigheten är förknippad med mer än optimism. I samtidshistorien är den också kopplad till internationella ingripanden. Titta på vad som hände i Venezuela: det är inte samma fyndighet, men det handlar om samma kamp om naturresurser, När vi börjar göra slut på de så kallade resurserna blir tillgången till dem livsviktiga. Och till kuppen i Brasilien. (Clara Ianni syftar på när Dilma Rousseff avsattes, något som många i den brasilianska vänstern anser var en kupp, och på USAs roll i korruptionsutredningarna mot det statliga oljebolaget Petrobras. Reds. anm.)


Oljeplattform utanför Rio de Janeiro. Bild: Marcio Sette href="https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en">CC BY-SA 3.0t Beskuren

Du fick mig just att tänka på hur mycket oljan liknar den kristna föreställningen om Kristi blod: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv,” samtidigt som oljan också förstör oss. Det är väldigt intressant. Jag föreställer mig att det låg en lång forskningsprocess bakom projektet. Kan du berätta om hur du arbetade med research, både kring de religiösa aspekterna och den komplexa ekonomin?

– I den polykris vi befinner oss i började jag intressera mig för hur religiösa föreställningar används för att gestalta en situation där den politiska föreställningsförmågan har låsts och där de språk, institutioner och symboler vi har tillgång till tycks vara otillräckliga. Jag intresserar mig för hur föreställningarna tar sig uttryck, inte inom religionen, utan i politiken och ekonomin. Och förstås för hur de hänger samman med vår föreställning om framtiden. Upptäckten av fyndigheten och dess konsekvenser uppfattades nästan messianskt – som något i framtiden som skulle komma och rädda oss från nuet.

– Det började på allvar när jag hittade försäljningsrapporten för fyndigheten, som delvis hade privatiserats. Jag blev väldigt intresserad av bilderna i rapporten, och det ledde till att jag började undersöka hur de hade tagits. Man använder infraljudsteknik, en akustisk bildteknik. En mycket djupgående våg skickas genom jorden och när den träffar oljan reflekteras den tillbaka. Utifrån den insamlade datan kan man sedan skapa en bild.

– Jag undersökte den här tekniken och gjorde sedan en video, som blev till ett verk i utställningen. Jag arbetar både med bilderna och ljudet och komponerade ett körstycke som svarar på teknikens maskineri. Det var så allt började.

– Parallellt med videon har jag en serie tryck som jag ser som självporträtt i politisk ekonomi. Det är en serie ultraljudsbilder som jag lät ta av min egen kropp under samma period. Jag skapade bilder som formellt speglar varandra, så att de bildar samma slags kropp: två bilder som har skapats med hjälp av ljudteknik, den ena av den inre, personliga kroppen och den andra av den yttre kroppen. Det binder samman de här dimensionerna och får mig att tänka på vår djupa framtid och vårt djupa förflutna. När vi dör kommer vi förmodligen att bli olja allihop, en enda kropp.

Det är väldigt vackert, och samtidigt lite skrämmande, en kollektiv kropp där allting hänger samman. Var exakt ligger den här fyndigheten?

– I Brasilien, utspridd längs olika platser utanför kusten. Den ligger under ett djupt lager salt, och det är därför den kallas pre-salt-fyndigheten.

Kan du berätta om ditt förhållande till religion och vilken roll det spelar i ditt arbete?

– Jag skulle inte säga att jag själv är religiös; jag har ingen formell religiös praktik. Men jag växte upp i Brasilien, ett djupt religiöst och väldigt synkretistiskt land. Katolicismen har en stark närvaro, men i en särskild form, sida vid sida med afrobrasilianska religioner och ursprungsfolkens traditioner, som alla har blandats med varandra. Det präglar hur vi förhåller oss till politik och hur vi kulturellt skapar mening.

– Jag tror att vi har nått gränsen för vår fantasi när det gäller det politiska språk vi använder för att beskriva och reflektera över verkligheten. De vanliga politiska metaforerna hjälper oss inte att se eller utveckla andra sätt att läsa och föreställa oss verkligheten. Det är därför jag har arbetat med religiösa metaforer. Jag tycker att messianismen och Messiasgestalten är användbara redskap för att tänka kring vår samtid. Vi står inför en enorm kollaps – en ekonomisk, ekologisk och personlig kris. När vi möter ”världens slut” blir det en utmaning att försöka föreställa sig vad som kommer efteråt. Genom att åkalla de här metaforerna kan vi bearbeta det som händer.

Det här är kanske bara mitt utifrånperspektiv, men jämfört med andra länder – skulle du säga att det finns mer politisk optimism i Brasilien just nu, med en vänsterledare som försöker skapa en ny alliansfri rörelse? Det finns så mycket politisk negativitet på andra håll. Det är färskt i mitt minne eftersom jag bevakade FN:s generalförsamling i mitt andra jobb, och det var som en frisk fläkt efter all retorik. Men hur är stämningen i Brasilien just nu?

– Brasilien präglas av djupa motsättningar och stora svårigheter, men det är också en plats där många möjligheter till skapande uppstår. Landet är starkt, mitt i sin ojämlikhet. Ledarna du syftar på representerar något som i stor utsträckning saknas på den globala scenen i dag, och därför väcker de positiva föreställningar. Och ja, Brasilien har potential för en optimistisk utveckling.

– Men vi har också starka reaktionära krafter, inom samma samhällsväv. Vi har upplevt Bolsonaro, och hela den underliggande dynamiken finns fortfarande kvar. Vi står inför ett val där just de krafterna är starkt representerade. Om man ska sammanfatta det så finns potentialen i vår historiska sammansättning: mångfalden, våra sätt att leva, de sociala praktikerna och religionerna. Den blandningen skapar möjligheter att hitta nya sätt att göra saker på, som kanske inte finns någon annanstans, även om de reaktionära krafterna fortfarande är starka. (Bolsonaro, som förlorade valet 2022 dömdes senare för att ha planerat en statskupp. Hans supportrar stormade regeringsbyggnader i Brasília 8 January 2023, och i september 2025 dömdes han till 27 år och 3 månader i fängelse. Reds. anm.)

Hur kom samarbetet med Konsthall C till? Hur passar ditt verk in i kureringen och i det övergripande temat heliga rum?

– Det är nog bättre att fråga kuratorn om det, men jag kan ge min egen bild. Jag träffade Mariam Elnozahy för flera år sedan, när jag redan arbetade med ämnen som är centralas för mig: ekonomiska cykler, ekonomins infrastruktur och hur de hänger samman med personliga mikrohistorier. På senare tid har jag arbetat med religiösa metaforer. När hon startade ett program på Konsthall C kring heliga rum bjöd hon in mig. Vi hade ett långt samtal om de första idéerna och skisserna, och långsamt tog projektet form.


I utställningen Messiah använder sig Clara Ianni av religiösa allegorier för att illustrera de ekonomiska, politiska och ekologiska följderna av oljeutvinningen i Brasilien. Bild: Clara Ianni.

– Det var väldigt givande, konstnärer får sällan möjlighet att utveckla ett verk så nära tillsammans med en curator under en längre tid. Vi utvecklade det formellt och konceptuellt sida vid sida. Jag bor inte i Stockholm, så jag har bara kunnat följa resten av programmet på avstånd, men mitt arbete har en direkt koppling till den forskning hon tidigare gjort om sambandet mellan ekonomi och det heliga. Och eftersom det här är mot slutet av programperioden på Konsthall C tycker jag att det passar att avsluta med Messiah – ett begrepp förknippat med uppståndelse, återfödelse och förvandling. Det finns en meningsfull symbolisk resonans där.

Det gör det verkligen. Var ifrån kommer ditt intresse för ekonomi? Finns det en personlig bakgrund inom ekonomi, eller handlar det om intellektuell nyfikenhet?

– Jag har alltid varit väldigt intresserad av politisk ekonomi och dragits till politik. Att förstå politik och ekonomi som sammanlänkade har alltid varit centralt i mitt liv och mitt arbete. Jag har från första början försökt koppla större politiska och ekonomiska skeenden till personliga mikrohistorier: hur abstrakta krafter tar materiell form, möter motstånd eller motverkas och återskapas, framför allt genom konsten.

– Eftersom jag främst arbetar med institutioner undersöker jag också hur vi själva återskapar och motverkar de här dynamikerna. Vi reproducerar dem alltid i viss mån, men vi kan också skapa friktion. Det intresserar mig både i min institutionella praktik och som en del i det tematiska innehållet i min konst. De här dynamikerna är en strukturell del av våra liv. Vi har handlingsutrymme, men stora delar av vår tillvaro formas och genomsyras av dem.

Försöker du motverka krafterna, eller handlar det snarare om att dokumentera dem?

– Under många år var mitt arbete framför allt reflekterande; jag kommenterade och observerade. Men efter högerextremismens framväxt förändrade jag mitt förhållningssätt. Det var slående att se hur människor inte bara hyste inte bara de här åsikterna i det tysta, utan öppet förespråkade mer exploatering och våld. Jag insåg att det inte räckte med att dokumentera och kritisera längre. Jag blev mer inriktad på att motverka, att föreställa mig och främja alternativa möjligheter och skapa aktiv friktion. Kritiken finns fortfarande kvar, men jag försöker aktivt skapa motstånd och spänning.

Hur har ditt arbete förändrats från Bolsonaro-eran fram till i dag? Har tonen förändrats, eller är det snarare strategin?

– Inte nödvändigtvis tonen, det har alltid funnits en tydlig ton i mitt arbete. Men jag har kalibrerat vissa strategier: gått bortom det kommenterande och införlivat fantasi och andra sätt att gestalta nya idéer.

– Att leva i Brasilien under den perioden förändrade också arbetet rent materiellt. Institutioner stängde och försvagades, vilket påverkar själva sättet man kan skapa på. Hur producerar man konst utan en infrastruktur? Man måste tänka om kring strategier, material och positionering. Men att reflektera över de materiella villkoren för produktionen har alltid varit en del av mitt arbete, både som ett ämne för reflektion och en kreativ begränsning.

Vad hoppas du att besökarna ska bära med sig efter mötet med ditt verk?

– Vi har aldrig full kontroll över det, men det finns tydliga intentioner bakom verket. Jag försöker röra mig mellan olika dimensioner och frekvenser: det intellektuella, teoretiska och historiska, men också det sinnliga och affektiva.

– Här försöker jag artikulera historiska dimensioner och förena dem med mer metaforiskt och spekulativt material. Jag vill att betraktaren ska beröras känslomässigt och samtidigt stimuleras intellektuellt, så att verket uppmuntrar till ett kritiskt tänkande kring oljan. För mig innebär det att reflektera över den senaste tidens händelser i Brasilien, de politiska låsningar vi står inför, vart vi är på väg och hur vi förhåller oss till de här så kallade resurserna.

Heba Habib • 2026-10-02
Heba Habib är frilansjournalist, skribent och översättare och har arbetat som korrespondent för Washington Post och egyptisk tv.