El problemático concepto de la integración

Foto: Ivy Son, Pexels

El hablar tu idioma en casa te complica la integración? O depende de con quien decides casarte? Carlos Rojas escribe sobre los intentos de medir el grado de integración de los ciudadanos, y las extrañas lógicas que trascienden en ellas.

¿Se van a integrar mejor tus hijos, si solo hablan sueco? Hasta los años setenta, se recomendaba a las familias multilingües que hablasen un idioma con sus hijos – el sueco. Se suponía que facilitaba el aprendizaje de la lengua sueco y que creaba menos confusión también en cuanto a la identidad y pertenencia a la sociedad sueca. Durante los setenta, nuevas investigaciones sobre el aprendizaje de lenguas matizo lo contrario: conservar la lengua materna es positivo para el aprendizaje de la nueva lengua mayoritaria. En la época que ahora estamos viviendo, con tanto énfasis en la importancia de aprender a hablar sueco, es como que hemos vuelto a la misma que hace medio siglo. Se ha convertido en un problema el hablar varios idiomas, en vez de enfocar en la importancia de aprender a hablar sueco si vas a vivir en Suecia. Y es que no creo que ningún sueco que se mudase a otro país, donde necesitaba aprender un nuevo idioma, pensaría que ese proceso sería más fácil olvidándose del sueco.

¿Qué es, en realidad, la famosa integración? ¿Cuándo puedes ser considerado integrado en la sociedad? He empezado este texto preguntando si estas más integrado si solo hablas sueco. Y es que existen científicos que utilizan esta variable como medida de integración. Por ejemplo, se ha estudiado cuantos hijos de inmigrantes de Turquía y Marruecos que hablan su lengua materna en su casa cuando han formado familia. Y esto como una medida del grado de integración de estos diferentes grupos en diferentes países. Sus cifras muestran, por ejemplo, que un 41% de los hijos de inmigrantes turcos hablan turco en su casa al formar familia, mientras que un 16% de los hijos de inmigrantes marroquís hacen lo mismo. Según estos investigadores, esto indica una mayor integración cultural en el grupo marroquí que el turco. Dejan su idioma de lado y optan por atenerse al alemán, neerlandés, sueco, o el idioma que corresponda al país donde han echado raíz.

¿Creemos en Suecia en que esto es una medida de quien se integra y quien no? ¿Y en tal caso, estamos de acuerdo nosotros, los multilingües que leemos esta revista y obviamente conservamos nuestras lenguas maternas? Antes de conocer esta manera de medir el grado de integración, nunca me había saltado la idea de que yo fuera menos integrado por hablar castellano en casa con mis hijos. Que el pasarles mi lengua materna. pudiera sabotear su integración. Pero bueno, cada loco con su tema.


Foto: Diva Plavalaguna

El concepto ”integración” es uno de esos típicos que todos saben lo que es, pero nadie lo sabe explicar. Sabes cuando alguien esta integrado y sabes cuando no lo esta para nada. Y no se usa solo charlando entre amigos, es un concepto político que induce a propuestas del gobierno para mejorar la integración, que oscilan desde eliminar las clases de lengua materna, mejorar las guarderías o que la policía use mano dura en las zonas donde piensan que los habitantes deben integrarse mejor. Muchos municipios tienen un funcionario encargado de la integración. Muchas ONGs trabajan por la integración.

¿Pero a que se refieren cuando hablan de integración, toda esta gente? Creo que la mayoría estamos de acuerdo en que una parte es el aprender el idioma del país al que he venido a vivir, en nuestro caso el sueco. Pero no es lo único. Y sigue siendo una incógnita que relación tiene esto con lo de dejar de hablar el idioma o los idiomas que ya sabías de antes. Otros investigadores del tema han propuesto medir la integración a base de tu elección de pareja. En esta lógica, el hijo o hija de inmigrantes que de adulto forma pareja con alguien del mismo origen sería menos integrado, que si elige una pareja con otro origen. La lógica parece basarse en que esto indicaría mi capacidad de cohabitar con alguien que no comparte mi propia cultura. No es que no les entienda, les sigo la lógica, pero no me convence. Yo, por mi parte, me he enamorado de la que me he enamorado, importando poco donde nacieron sus padres.

Para mi, estas cifras de origines de las parejas, mas bien pueden revelar algo del sentir en relación a los inmigrantes de la población nativa del país del que estamos hablando. ¿Es igual de popular en una familia típica Svensson, que un hijo o una hija se case con alguien de una familia inmigrada, que con otro nativo? Está claro que aquí hay una variación muy grande, desde los que no lo aceptan para nada hasta los que le da completamente igual. Y volviendo entonces al tema: ¿qué significa la estadística que dice que en Suecia hay mas hijos de inmigrantes marroquís que forman pareja con personas de otros orígenes, comparado con Bélgica o Países bajos? ¿Se integran más aquí, que allí?

La pregunta sobre como definir y medir la integración, ha ocupado a las ciencias sociales desde que se empezó a utilizar el concepto. Los últimos años se han desarrollado ideas algo más modernas, añadiendo complejidad. Por ejemplo, analizando el grado de integración a base de un modelo con seis partes con varias variables correspondientes: psicológicas, económicas, políticas, sociales, lingüísticas y socioorientativas. Este modelo mide la integración basado en si la población inmigrada es invitada a cenar en casa de nativos, si conversan sobre la actualidad política del país, si se sienten tratados igual que otros o si ven un futuro en el país. Estas y una veintena mas de preguntas que sumadas pueden decir algo sobre el grado de integración.

Por mi parte, hace mas de veinte años que decidí no usar la palabra integración. Precisamente por ser tan imprecisa y entenderse de manera diferente por todos. Yo también he trabajado mucho con investigación y como analista social en el sector publico. Y siempre cuando funcionarios de, por ejemplo, si un municipio ha querido mejorar la situación de la población inmigrada, me ha parecido más útil precisar su deseo: ¿quieren mejorar su posición en el mercado laboral? Pues nos dedicamos a eso. ¿O es que tengan mas amigos en su barrio? Pues eso. Y podemos hacer varias cosas a la vez. Pero entonces hablamos de cada una de estas cosas, en vez de inventarnos un bloque indefinido que puede ser cualquier cosa etiquetándolo “integración”.

El concepto de integración tiene el problema añadido de que es el inmigrante el que tiene que hacer el esfuerzo debido y las elecciones correctas para conseguir un trabajo, aprender o no un idioma, adherirse al tejido social, et c. Y como yo lo veo, nos desvía de lo que es aún más importante: que la sociedad acogedora tiene que abrirse. Tener un mercado laboral que no discrimina y trata a todas y todos por igual, que invita a cenar y que quiere hacer amistades (¡o casarse!) con sus nuevos miembros, que aprecia y aupa una riqueza lingüística. Es bueno que los que pensamos así sepamos que también los científicos al final nos dan la razón. Que con tranquilidad podemos hacer estas propuestas la próxima vez que alguien comente: “Hay que hacer algo por la integración!”

Carlos Rojas • 2024-01-17
Carlos Rojas es sociologo y esta haciendo un doctorado en la Universidad de Estocolmo, donde investiga el impacto de los procesos sociales en las escuelas.


Lyktan (la linterna) es una revista políglota con una interes especial del encuentro entre lenguas. Con punto de partida en la lema ”arte para todos” escribimos sobre arte, cultura y lenguas. Estamos religiosamente y politicalemente desatados y trabajamos independiente con Konstfrämjandet Västmanland. Contáctenos

Det besvärliga begreppet integration

Bild: Ivy Son, Pexels

Försämrar det din integration om du talar ditt modersmål hemma? Eller beror det på vem du väljer att gifta dig med? Carlos Rojas skriver om hur man försöker mäta integration, och de märkliga resultat det kan leda till.

Blir dina barn integrerade om de bara pratar svenska? Fram tills 1970-talet var det en rekommendation flerspråkiga familjer fick, att hålla sig till ett språk. Det skulle förenkla inlärningen av svenska språket och skapa mindre förvirring, även vad det gäller identiteten och tillhörigheten till Sverige. Ny forskning från 1970-talet och framåt visade sedan att flerspråkighet var positivt för inlärningen av ett nytt språk och för identiteten. Att fortsätta tala sitt modersmål stod inte på något sätt i konflikt med att lära sig svenska. I dessa tider, när både regering och folk pratar mycket om hur viktigt det är att lära sig svenska, framstår det nästan som att problemet är att människor pratar flera språk, inte att för få lär sig svenska ordentligt. Jag tror ingen svensk som flyttade till ett annat land, där den behövde lära sig ett nytt språk, skulle tänka att det skulle gå enklare genom att glömma svenskan.

Och vad är integration? När är du integrerad? Jag började med att fråga om man är integrerad om man bara pratar svenska. Det finns de som forskar på integration som faktiskt har det här som mått på hur integrerad en viss grupp är i samhället. Forskare har till exempel undersökt hur många som migrerat från Turkiet och Marocko till olika länder i Europa, som talar sitt modersmål i andra generationen. Det har varit ett sätt för dem att se hur integrerade migrantgrupperna och deras barn blir i de olika länderna. Till exempel visar statistiken att 41 procent av barnen till turkiska migranter pratar turkiska i sitt hem, när de är vuxna och bildar familj, medan 16 procent av de marockanska migranternas barn gör detsamma. Det visar då enligt dem att den kulturella integrationen är större bland marockanska migranter och deras barn, än den är bland de turkiska. De släpper sitt språk och börjar prata tyska, nederländska, svenska, eller vad det nu kan gälla, helt enkelt.

Menar vi i Sverige också att det här är ett mått på integration? Och håller vi som nu är flerspråkiga, som skriver och som läser den här tidskriften, i så fall med om det? Innan jag såg det här måttet på integration hade jag själv aldrig tänkt att det skulle visa på att jag är mindre integrerad om jag pratar spanska hemma, och att jag skulle förstöra integrationen av mina barn genom att passa vidare språket till dem. Men smaken är som baken, för att använda ett klassiskt traditionellt svenskt talesätt (som kanske gör mig mer integrerad?).


Bild: Diva Plavalaguna

Integration är typiskt ett sådant begrepp som alla på något sätt vet vad det är, men ändå inte. Du vet när någon verkligen inte är integrerad och du vet när någon verkligen är det. Men det används inte bara bland folk utan också politiskt. Regeringen lägger förslag på olika insatser som ska leda till bättre integration, som att förbättra förskolan, införa mer säkerhetsåtgärder eller ta bort modersmålsundervisningen, som jag skrivit om tidigare. Kommuner har ofta en integrationsansvarig. Många föreningar jobbar med integration. Men vad menar alla dessa att integration egentligen är? Jag tror de flesta av oss kan enas om att en del av det är att lära sig det nya landets språk, i vårt fall svenska.

Men det är inte det enda, och hur det skulle vara kopplat till att sluta prata det andra språket är något att fundera över. Andra forskare som försökt mäta integration har till exempel tittat på om barn i migrerade familjer blir tillsammans med en partner från samma land, när de växer upp. Här har logiken varit att om mina föräldrar är från Spanien och jag bildar familj med någon vars föräldrar också är från Spanien, då är jag mindre integrerad. Det förklaras då med att jag, om jag kan leva tillsammans med någon från landet mina föräldrar migrerade till, är jag mer integrerad än om jag inte klarar av det. Jag kan förstå hur de tänker, samtidigt som jag i regel i mitt liv blivit kär i den jag blivit kär i, oavsett var dennas föräldrar föddes. Det skulle väl snarare kunna vara en markör på vilka attityder som finns hos majoritetsbefolkningen i landet jag bor i – är det lika populärt i svenska infödda familjer att en son eller dotter gifter sig med en svensk som invandrat, som att den gifter sig med en svensk inföding? Här finns såklart en stor variation med familjer som skulle välkomna det och andra som skulle reservera sig mot det. Vad mäter då statistiken som säger att det i Sverige är fler som har föräldrar från Marocko som gifter sig med andra grupper jämfört med i Belgien och Nederländerna? Är de mer integrerade i Sverige bara för det?

Frågan om integration, hur den ska mätas och vad den är, har bekymrat forskare sedan begreppet började användas. På senare år har nyare till synes lite mer moderna idéer fått fäste, till exempel i en mer omfattande skala baserat på sex fält av faktorer – psykologiska, ekonomiska, politiska, sociala, språkliga och orienterande. Där mäts integration utifrån frågor migrerade får om ifall de blivit hembjudna på middag av någon född i landet, om de deltar i samtal om det nya landets politiska skeenden, upplever sig jämlikt behandlade eller vill bo kvar och ha landet som sitt framtida hem.

Själv bestämde jag mig för över tjugo år sedan att inte använda begreppet integration, just för att det är så vagt och betyder så olika saker för alla. När jag jobbat med uppdrag från kommuner, som velat förbättra situationen för sina migrerade invånare, har jag tyckt att det är lättare att vara tydlig med vad det är de vill: är det att möjliggöra jobb på lika villkor för dem som migrerat, till exempel? Då pratar vi om det. Eller är det att de ska få vänner i sitt område? Då jobbar vi med sådana insatser. Eller flera saker. Men då pratar vi om alla dessa saker, istället för att klumpa ihop dem till integration.

Integration pekar dessutom ofta på att det är den migrerade som behöver anstränga sig och göra rätt saker för att få jobb, prata eller inte prata ett språk, bete sig korrekt socialt. Som jag ser det har vi då missat det som är ännu viktigare: att det mottagande samhället ska vara öppet. Ha en arbetsmarknad som inte diskriminerar, som bjuder in på middag och vill bli vän (eller gifta sig!) med en, eller uppskattar och uppmuntrar språklig rikedom. Vi kan med gott mod och vetskapen att forskningen för det mesta också hamnar på den linjen, föreslå det när någon säger: ”Vi måste jobba med integrationen!”.

Carlos Rojas • 2024-01-17
Carlos Rojas är sociolog och doktorand på Stockholms universitet, där han forskar på hur det som händer i samhället påverkar det som händer i skolan.