▲ Bild: Republiken Kurdistan utropas 1979, Qazi Muhammad står på podiet.
När Iran skakar har kurderna i landet organiserat sig. De vet bara allt för väl att den islamska republikens förtryck lätt kan bytas i ett annat. Och Reza Pahlavi, som monarkisterna fört fram som ett politiskt alternativ, har redan talat om att straffa dem.
Monarkin är död. Det är också illusionen om ett sammanhållet Stor-Iran. Ändå lever föreställningen kvar, ofta i exil, ofta romantiserad. Västerlandet har gjort monarkin maktlös; vissa iranier vill åter ge den verklig makt.
Den 18 augusti 1979 utfärdade ayatolla Ruhollah Khomeini en fatwa som uppmanade till jihad mot kurder i Iran. Det följdes av massavrättningar, militära offensiver och systematisk förföljelse. Det är inte historia som kan relativiseras bort, det är ett öppet sår.
I veckan ekade samma logik återigen. Denna gång från den forna shahens son, Reza Pahlavi, som i ett uttalande talade om straff och krafttag mot det han kallar separatister. Ett språk som, i praktiken och historiskt, riktats mot den kurdiska befolkningen i Iran. Det uttalandet kom efter att fem kurdiska partier i Iran nyligen gick samman och bildade en koalition, en enad front mot yttre angrepp på det kurdiska folket.
I dag dansar vissa på avstånd, medan andra rustar för ett krig som närmar sig. Folken i Iran kämpar, men inte för samma sak. Det finns en seglivad förskönande idé om att Iran är ett lyckligt land och att allt skulle återgå till ett förlorat paradis om mullorna försvann. Iran som nationalstat har aldrig varit demokratiskt eller tryggt för sin etniskt och kulturellt mångfacetterade befolkning.
Reza Pahlavi har ingen officiell roll eller folklig förankring, ändå talar han om ”separatister” och manar till hårda tag. Uttalanden som dessa väcker djup oro, särskilt bland de folkgrupper som historiskt varit måltavlor för statligt våld.
Bild: Jahangir Razmi, Pulitzerprisbelönt fotografi från Sanandaj, Iran 1979, där elva kurdiska fångar avrättas.
Kurder kämpar inte för att bli ett västerländskt projekt. De kämpar för existens: rätten att tala, läsa och skriva sitt modersmål, att bära sina namn, kläder och symboler, något som förbjöds redan under shahens tid, långt före den islamiska republiken. Kampen handlar om något så grundläggande som att kunna säga till sin persiska granne: min frihet väger lika tungt som din. Utan att bli hånad, hotad eller utsatt för rasism. Både i Iran men även i diasporan.
Det finns en ovilja hos många perser att se detta i vitögat. Men faktum kvarstår: Irans ledare, monarker som mullor, har varit despoter. Man talar gärna om shahens glansdagar men tiger om fängelser, förbud, tortyr och de krossade perifera folken.
Det är värt att påminna om vad shahens tid faktiskt innebar för kurder. Under Mohammad Reza Pahlavis styre förbjöds kurdiska språket i skolor och offentliga sammanhang. Kurdiska namn och ortnamn ersattes med persiska. Kulturella uttryck undertrycktes och politiska rörelser krossades med våld. SAVAK, shahens hemliga polis, fängslade, torterade och avrättade kurdiska aktivister. Det var inte en tillfällig policy utan ett systematiskt försök att radera en folkgrupps identitet. Ledaren Qazi Muhammad utropade 1946 den första kurdiska republiken i staden Mahabad och blev dess president. Under hans korta ledning höll sig republiken med parlament, kurdiskspråkiga skolor och en växande fri press, innan han 1947 hängdes på ett torg i samma stad, dömd för landsförräderi av shahregimen.
När den islamiska republiken sedan tog över fortsatte samma logik, men med ny retorik. Khomeinis fatwa 1979 var startskottet för årtionden av militära offensiver, massakrer och hängningar på öppen gata. Kurdiska städer bombades. Ledare mördades, även på svensk mark. Efat Ghazi, dotter till Qazi Muhammad, dödades av en brevbomb i Västerås 1990. Generation efter generation har vuxit upp under ett styre som betraktat deras existens som ett hot.
Bild: Avrättning av en yarsani-ezidisk kurd i Hawraman-regionen i Iran, 1979.
Människor uppmanas nu att gå ut på gatorna, medan de som ropar ”revolt” gör det från trygg exil, långt från kulor, batonger och fängelseceller. På marken bär andra bördan: det finns bara få militära styrkor, bland annat kurder i väst och balocher i söder, som är redo att slåss. Regimens paramilitära Basij slår ner protester. Samtidigt faller bomber. För många finns det ingenstans att ta vägen, inget skydd och ingen möjlighet till exil, till skillnad från dem som länge levt tryggt utomlands.
Det fanns en anledning till kuppen mot shahen, precis som det nu finns en anledning till att folk vill få bort den nuvarande regimen. Förtryck skapar motstånd. Men folket i Iran måste ha verklig frihet, utan tvång eller monarkistiska illusioner. Ledarskap ska väljas, inte påtvingas, och alla måste få existera och göra sig hörda.
För Iran består av fler folk än perser: kurder, balocher, azerier, araber, turkmener, lurer och andra, var och en med egna språk, egen kultur och historiska territorier inom landets gränser. Tillsammans utgör de en avgörande del av befolkningen, mer än halva landet om man ser bortom den pan-persiska självbilden. Man kan inte vara nationalist, se ner på och hota andra folken samtidigt som man talar om enighet.
Reza Pahlavi har redan misslyckats med det mest grundläggande: att ena.
I stället har han skapat splittring och misstro. När kurdiska partier organiserar sig för att skydda sina samhällen sker det av nödvändighet. De bär på en lång historia av förtryck och utsatthet, som byggt en kollektiv styrka och förmågan att snabbt organisera sig och stå emot.
Men när bomber faller och hot om krig uttalas från både religiösa fanatiker och monarkistiska nostalgiker, återstår rätten till självförsvar. Att då reduceras till ”separatister” är ett pris man tvingas betala. Men låt det vara tydligt: en titel utan mandat gör ingen till kung. Och Irans framtid kan varken byggas på gamla kronor, nya lögner eller fortsatt förnekelse.
———————
Zîlan Rojhelat • 2026-03-06 Zîlan Rojhelat är frilansande essäist och skribent.
Carlos Rojas • 2026-04-15
Ordet ”flerspråkighet” kan verka som en neutral beskrivning, men ofta används det på ett annat sätt. Skolforskaren Carlos Rojas skriver om hur ett kodspråk utvecklats där ordet inte längre handlar om språkkunskaper.
Läs mer →
Pranto Palash • 2026-03-31
Språkkampen föregick kampen för självständighet. Fristadsförfattaren Pranto Palash skriver om hur striden för rätten till ett modersmål på sikt ledde fram till ett självständigt Bangladesh.
Läs mer →
Meri Alarcón • 2026-03-13
En mormor för vidare språket i tal så väl som tystnaden Läs Meri Alarcóns essä om meänkieli, språkvitalisering, och problemen med begreppet minoritet.
Läs mer →