العيش داخل اللغة

DALL-E صور

تكتب رشا القاسم عن اللغة العربية كلغة الشعر، وتأثيرها على الأدب الحديث، وعن اللغة كوسيلة للإنسان ليتمكن من التواصل مع نفسه.

لو قيل لي أين تريد أن تعيشين ؟ سأجيب بلا تردد؛ داخل اللغة.
يعيش الكاتب داخل اللغة ما ان يخط سطره الأول ،بدايته ، نصوصه الأولى.
تبدأ ولا تنتهي، يتحول كل العمل بعد ذلك إلى كلمات، يتحول واجبك الانساني الى تحويل كل شيء تراه وتسمعه يجرحك وتجرحه إلى سطر أو نص أو فكرة
الشيء المدهش في الأمر أن الدرس الأول الذي تعلمك اياه اللغة هو نسيان الرد والتعبير عن الشعور بطريقة ثانية، تصبح اللغة فوراً هي السلاح الأوحد الذي تواجه به كل ما يواجهك في حياتك من تقلبات وصدمات وأزمات . وكأنها ترتفع بك الى مستواك الرفيع حيث الرد بالكلمة والتعبير بالعبارة والسطر أحدُّ من السيف واسرع من الطلقة، تعلمك كيف تنال من التحديات ناسيا طرقك البدائية القديمة التي تعلمتها او اكتسبتها من مرحلة ما في حياتك.

لطالما سحرتني الانشغالات داخل اللغة، عملية البناء أو الترابط الداخلي بين الكلمات، ذلك الهذيان الفاصل بين الواقع والخيال، مطاردة المعنى وتحايل المخيلة، لعبة لاتريدها أن تنتهي وتريدها أن تنتهي في الوقت ذاته، لعبة انت الفائز فيها لانك قلت ما تريد، والخاسر فيها لانك لم تقل كل ما اردت قوله.

كنت ومازلت مأخوذة بالعمل الشاق الذي تخلفه كتابة قصيدة، لحظات انزياح اللغة تدفق الصور وسيرها في اتجاهاتٍ شتى، لذة نهاية النص ولحظة القول للنفس؛ لقد أنُجزتْ، لقد فعلت شيئًا عظيمًا للتو. كأن ذلك الفعل العظيم لا يضاهيه اي فعل او عمل اخر، انا في الحقيقة اعمل ولدي واجباتي التي اقوم بها إتجاه عائلتي وراضيةً تماما عما اقوم به، لكني كنت ومازلت حين اكتب قصيدة وأستيقظ في اليوم الآخر اشعر اني انجزت واحدة من أعظم الأعمال التي يمكن أن يقوم بها الإنسان في حياته، اشعر وكأني لم اكن راضية هكذا من قبل.

إن العيش داخل اللغة فتح لي الكثير من الطرق التي لم أكن أعرف أنها موجودة داخلي وبالمقابل أغلق الكثير من الطرق التي لم يكن علي أن أسلكها، انه بطريقة ما منحني الامان الذي لم يمنحني اياه العالم، منحني الابتعاد عن الضوء والوقوع بضوء آخر، نوع من السلام الروحاني الخالص. الآن بعد سنوات من الخوض في مجال اللغة استطيع ان اقول؛ ان السومريين حين صنعوا أول لغة على وجه الارض أرادوا بذلك صناعة طريقة للتواصل بين الإنسان والإنسان وبين الإنسان ونفسه أيضا.


غسان كنفاني

أن الجسور التي تخلقها اللغة بين الكاتب والقارئ، تتجاوز بأشكالها وتصاميمها وأبعادها الانسانية والجمالية جميع الجسور التي نعبر عليها و نراها ونعرفها على الأرض، فيمكنني مثلاً أن أفهم تماما تصميم جسر من خلال إلقاء نظرة واحدة على مخطوطاته ومحاولة واحدة للفهم كافية لمعرفة وظيفته المستقبلية، أي أين سيقع؟ سيخدم اي منطقة في المدينة؟ لكن الجسور التي تخلقها اللغة لامتناهية العمق والبعد والجمال، وغير ثابتة أيضًا ، فلو قرأت قصيدة اليوم ثم رجعت إليها بعد شهر ستكتشف مجموعة من المعاني التي لم تصلك في القراءة الاولى ثم بعد سنة ستقرأها بطريقة لا تشبه القراءة الأولى والثانية، وكذلك هو الحال مع الرواية والفلسفة والكتب العلمية.

الكاتب برأيي لديه أكثر من لغة، حتى وإن كان لا يتقن لغة أخرى غير لغته الأم، فعملية الكتابة هي عملية استبطان الأشياء، عملية حفر لاكتشاف المعنى الداخلي، لكي يتمكن الكاتب من الإحاطة بموضوع ما، عليه أولًا إيجاد لغته الخاصة، هناك لغة داخل اللغة، شيء أشبه بالنواة، عليك ان تزيل القشور أولا، واحدا واحدا، ثم تصل بعد ذلك الى مبتغاك، تشعر حينها أنك وصلت فعلا ، تكتشف ان القشور لا تشبه النواة، وهذه التي وصلت إليها هي التي ستحيط بكل ما تريد.

لك أن تتخيل إذا كان الكاتب يملك لغة أخرى؛ بقواعد وتعقيدات مختلفة عن الاولى حينها تكون الآفاق أوسع والرؤى أبعد بكثير، كمن يحمل كومة من المفاتيح و يتجول من مكان الى اخر، من مدينة الى اخرى فاتحا أبواب المعرفة وطرق التخييل المختلفة عن بعضها البعض واحدة تلو الأخرى، ممتصاً في ذلك افكاراً وثقافات لاحصر لها، وهذا كله بالطبع يتكدس في خزائنه الثقافية والمعرفية التي تنعكس بدورها على طريقة تفكيره ونظرته للعالم.

أغنى تعدد اللغات عند الكتاب الفكر البشري، فليس خفياً نقل ملحمة كلكامش الى لغات اخرى ودراستها الى الان بأكبر الجامعات حول العالم، كما أن الأعمال الادبية التي نقلها تعدد اللغات من والى العربية هي التي قاربت وكشفت عن الثقافات والأشكال الجمالية المتعددة في الشعر والرواية والفكر، فأنا شخصيا لا يمكنني ان اتخيل المكتبة العربية التي لا تحتوي على أعمال ميلان كونديرا وبورخيس وريلكه وغابرييل غارسيا ماركيز و(الرجل المكتبة) البرتو مانغويل، كما لا اتخيل خلو المكتبة العالمية من الشعر العربي الحديث، الشعر البابلي أعمال نجيب محفوظ غسان كنغاني أحمد سعداوي وغيرهم من الأعمال العظيمة التي كانت ومازالت تساهم بشكل كبير بتشكيل الذائقة المعرفية والأدبية.

لا يمكنني تخيل الذاكرة العربية دون قول: تخيّل أنك عشت في عالم ليس فيه مرايا كنت ستحلم بوجهك ، كنت ستتخيله كنوع من الانعكاس الخارجي لما هو داخلك . بعد ذلك ، افرض أنهم وضعوا أمامك مرآة وأنت في الأربعين من عمرك . تخيّل جزعك . كنت سترى وجهاً غريباً تماماً . و كنت ستفهم بصورة جليّة ما ترفض الإقرار به : وجهك ليس أنتَ. ميلان كونديرا.
اولو انني لم أقرأ ريلكه قائلًا: نشكل الكلمات بألف طريقة وطريقة، ولكن هل يمكننا أن نتساوى مع وردة؟. او لو اننا لم نرَ غابرييل غارسيا ماركس يختم روايته(الحب في زمن الكوليرا) بجملة: مدى الحياة.

رشا القاسم • 2023-02-10
ولدت رشا القاسم في سامراء بالعراق وهي شاعرة وصحفية.


ليكتان هي مجلة ثقافية متعددة اللغات تهتم بشكل خاص بالتلاقي بين اللغات، نكتب فيها عن الفن والثقافة وتعدد اللغات من منطلق (الفن للجميع). نحن نعمل بشكل مستقل وإدارة مستقلة بعيداّ عن السياسة والدين، بالتعاون مع منظمة الترويج الفني، مقاطعة فاستمنلاند. اتصل بنا

Att leva i språket

Bild: DALL-E

Rasha Alqasim skriver om arabiskan som poesins språk, dess inverkan på modern litteratur och om språket som ett sätt för människan att kommunicera med sig själv.

Om någon frågade mig var jag vill leva, hade jag utan tvekan svarat: i språket. Författaren lever i språket från det att han skriver sin första rad, sitt första stycke, sin första text. När du börjar så slutar du inte, varje sak du gör därefter förvandlas till ord. Din uppgift som människa blir att förvandla allting som du ser och hör, som du blir sårad av och det du själv sårar, till rader, en text eller en idé.

Det otroliga är att det första som språket lär dig är att uttrycka dina känslor på ett annat sätt istället för att reagera. Språket blir direkt det vapen som du riktar mot alla förändringar och svårigheter du möter genom livet. Det är som om det lyfter dig till din högsta nivå, där ordet och skrivandet är vassare än svärdet och snabbare än ett pistolskott. Språket lär dig hur du ska övervinna utmaningar och glömma de gamla sätt att bete dig som du lärt dig någon gång i ditt liv.

Jag har alltid fascinerats av komplexiteten i språket. Processen att konstruera, ordens inbördes förhållande, detta delirium mellan verklighet och fantasi, sökandet efter innebörd och fantasins trick. Ett spel som du på samma gång både vill och inte vill ska ta slut. Ett spel där du vinner när du fick sagt det som du ville säga, och där du förlorar när du inte sade allt det du ville säga.

Det hårda arbete som krävs för att skriva en dikt är något som fängslar mig än idag. Ögonblick där språket skiftar, bilder bryter fram och rör sig i olika riktningar, glädjen i att avsluta en text och ögonblicket där man kan säga till sig själv att man har åstadkommit något, att man precis skapat något fantastiskt. Som om det inte fanns något annat som kunde överträffa den gärningen. I verkligheten har jag ett jobb och arbetar för att ta hand om min familj och jag trivs med det jag gör. Men när jag skriver en dikt har jag alltid haft, och har än idag, när jag vaknar, en känsla av att ha gjort en av de främsta sakerna som en människa kan göra i sitt liv, och av att aldrig ha varit så tillfredsställd tidigare.

Att leva i språket har öppnat upp många vägar som jag inte visste fanns inom mig, och på samma sätt har det stängt många vägar som det inte var meningen att jag skulle ta. På något sätt har språket gett mig den trygghet som den här världen inte kunnat ge mig. Det har gjort att jag kunnat se saker i ett annat ljus, en sorts fullständig själslig frid. Efter flera år av att ha fördjupat mig i språket kan jag konstatera att när sumererna skapade världens första språk så var det både för att skapa ett sätt att kommunicera sinsemellan, och för att människan skulle kunna kommunicera med sig själv.

De broar som språket skapar mellan författaren och läsaren överträffar alla broar som vi känner till och färdas över på jorden, genom sina former och mänskliga och estetiska dimensioner. Jag kan till exempel förstå hur en bro är konstruerad enbart genom att titta på ritningen, och en blick är tillräcklig för att förstå vilken funktion den kommer att ha, som var den ska byggas och vilken del av staden den kommer vara till nytta för.


Ghassan Kanafani

Men de broar som språket skapar är gränslösa i sitt djup, sin räckvidd och skönhet, och är inte konstanta. Om du läser en dikt idag och sedan läser om den en månad senare kommer du att upptäcka innebörder som du inte lade märke till första gången, och efter ett år kommer du att läsa den på ett annat sätt än du gjorde första och andra gången. På samma sätt är det även med romaner, filosofi och vetenskapliga böcker.

Som jag ser det besitter en författare mer än ett språk, även om han inte bemästrar något annat än sitt modersmål. Skrivprocessen är en process i att analysera saker på djupet, en process i att gräva för att upptäcka den inre betydelsen, och en författare behöver först hitta sitt eget språk för att kunna förstå ett ämne. Det finns ett språk inuti språket, något som liknar en kärna. Först måste du ta bort skalen, ett efter ett, och sedan kommer du fram till det du eftersträvat. Då kommer du känna att du verkligen har nått fram, och du kommer upptäcka att skalen inte liknar kärnan och att det du nått fram till är det som kommer vara centralt för allt du strävar efter.

Föreställ dig att en författare kunde ett annat språk, med en annan grammatik och komplexitet än det första. Ett språk med mycket vidare perspektiv. Som någon som bär på en hög med nycklar och vandrar från plats till plats, från stad till stad, och öppnar dörrar till kunskap och sätt att tänka, det ena olikt det andra. Genom detta absorberar författaren ett oändligt antal idéer och kulturer som samlas i författarens eget kulturella och intellektuella arkiv, som i sin tur återspeglas i sättet att tänka och se på världen.

Den rikaste flerspråkighet som finns i en bok är den mänskliga tanken. Det är väl känt att Gilgamesheposet har översatts till andra språk och studerats vid de största universiteten runt om i världen. Liksom att de litterära verk som genom flerspråkigheten kunnat översättas till och från arabiska är det som kastat ljus över många kulturer och estetiska former i poesi, romaner och tankar, och fört dem närmare varandra.

Själv kan jag inte föreställa mig ett arabiskt bibliotek som inte innehåller verk av Milan Kundera, Borges, Rilke, Gabrial Garcia Marquez och Alberto Manguel, på samma sätt som jag inte kan föreställa mig världens bibliotek utan den moderna arabiska poesin, babylonisk poesi, verk av Naguib Mahfouz, Ghassan Kanafani, Ahmad Saadawi, Sargon Boulos och andra stora verk som fortfarande har stor inverkan på kunskap och litteratur.

Jag kan inte föreställa mig det arabiska sinnet utan citatet: ”Föreställ dig att du har levt i en värld där det inte finns några speglar. Du skulle ha drömt om ditt eget ansikte och tänkt dig det som en sorts yttre reflektion av det som fanns inom dig. Anta sedan att någon skulle ha ställt en spegel framför dig när du var fyrtio år gammal. Föreställ dig din förskräckelse. Du skulle ha sett ett helt främmande ansikte. Och du skulle tydligt ha förstått det som du vägrar att medge: ditt ansikte är inte du själv.” – Milan Kundera.
Eller om jag inte hade läst Rilkes ord: ”Vi formar ord på ett tusen och ett olika sätt, men kan vi jämföra oss med en ros?” Eller om vi aldrig hade fått se Gabriel Garcia Marquez avsluta sin roman Kärlek i kolerans tid med meningen: ”Hela livet”.

Rasha Alqasim • 2023-02-10
Rasha Alqasim är född i Samarra i Irak och är poet och journalist.