شاعری کی محافل مردوں کے لیے مخصوص تھیں، لیکن جب تقریباً ایک ہزار سال پرانی اردو شاعری مزاحمت کا ذریعہ بنی، تو اس میں بڑا ہاتھ خواتین کا تھا۔
میں کھانے کی میز پر مرزا غالب کے اشعار پڑھتے ہوئے بڑی نہیں ہوئی تھی۔ اردو شاعری ہمارے گھر میں کسی باضابطہ راستے سے نہیں آئی — بلکہ کیسٹ پر چلنے والے پرانے فلمی گانوں کے ذریعے، بالی وڈ فلموں کے ذریعے، یا گھر والوں کی زبان سے نکلنے والے انوکھے فقروں کے ذریعے۔ میں کسی ایک سطر کو پڑھنے کے قابل ہونے سے بہت پہلے ہی اس کے کچھ حصوں کو سمجھنے لگی تھی۔ مجھے اپنی بالغ زندگی کا بیشتر حصہ صفحے پر لکھی زبان سے صحیح معنوں میں شناسا ہونے میں لگ گیا — صرف ادا کی گئی سطر نہیں بلکہ لکھی ہوئی تحریر — اور وہاں جو کچھ مجھے ملا اس نے مجھے حیران کر دیا: اردو شاعری کا مقصد کبھی صرف خاموش غور و فکر نہیں رہا۔ یہ اس وقت سے مزاحمت کی ایک شکل رہی ہے جب کسی نے اسے یہ نام بھی نہیں دیا تھا۔
آئیے اس بات سے شروعات کرتے ہیں کہ اسے کیسے پیش کیا جاتا تھا۔ ۸۰۰ سے زائد سالوں سے، شعراء مشاعروں میں اپنا نیا کلام باآوازِ بلند پڑھتے آئے ہیں — ایسی محافل جہاں سامعین مہذب خاموشی کے ساتھ نہیں بیٹھتے۔ جب کوئی شعر دل کو چھو جاتا ہے تو وہ ”واہ، واہ!” کی صدا بلند کرتے ہیں اور شعر کو دوبارہ پڑھے جانے کا مطالبہ کرتے ہیں۔ ایک غزل ایسے اشعار سے مل کر بنتی ہے جو ہر ایک بذاتِ خود قائم رہ سکتا ہے — چالیس اشعار کی غزل میں سے ایک ’شعر’ نکال لیں اور وہ تب بھی ایک مکمل سوچ کے طور پر اپنا اثر چھوڑتا ہے۔ یہ روانی اور ہمہ گیری ہی اصل وجہ ہے کہ ۱۵۰ سال پہلے لکھی گئی ایک سطر آج بھی کسی کیپشن میں اتنی آسانی سے جگہ بنا لیتی ہے۔
تاہم، اس تاریخ کا جو حصہ میرے ساتھ سب سے زیادہ دیر تک رہا، وہ خواتین سے متعلق ہے۔ اس لیے نہیں کہ ان کی نظمیں بہتر ہیں — حالانکہ کچھ ہیں — بلکہ اس کی وجہ وہ حالات اور جگہ ہے جہاں سے وہ لکھ رہی تھیں۔
جب میں بچی تھی اور میرا خاندان پاکستان میں رشتہ داروں سے ملنے جاتا تھا، تو تقریباً ہر کام گھر کے اندر ہی ہوتا تھا۔ کسی نے اسے بندش کے طور پر بیان نہیں کیا۔ یہ صرف خواتین کی مخصوص قلمرو تھی — وہ کمرہ جہاں حقیقی سماجی دنیا وجود میں آتی تھی، کھانا کھلانا، بحث و مباحثہ، گپ شپ اور غم بانٹنا، چاہے اس کمرے کے باہر کسی نے اس کے بارے میں کبھی نہ سنا ہو۔
جب میں اس تاریخ کو پڑھتی ہوں تو اس بارے میں بہت سوچتی ہوں، کیونکہ خواتین صفحے کے ساتھ کچھ ایسا ہی کر رہی تھیں۔ اگر آپ مردوں کے سامنے مشاعرے میں کھڑی نہیں ہو سکتی تھیں، تو صفحہ ہی وہ واحد جگہ بن جاتا تھا جہاں آپ کھل کر اپنی بات سامنے رکھ سکتی تھیں۔
Äldre bild av Fahmida Riaz.
زاہدہ خاتون شیروانی، جو ۱۸۹۴ میں علی گڑھ میں پیدا ہوئیں، انہوں نے ”ز-خ-ش” (زے۔خے۔شین) اور ”نزہت” کے تخلص کے تحت تحریریں شائع کیں کیونکہ جس روایتی مسلم معاشرے میں وہ رہتی تھیں وہ کسی عورت کو شاعری کرنے کی اجازت ہی نہیں دیتا تھا، حقوقِ نسواں کے لیے دلیل دینا تو دور کی بات ہے۔ اس کے باوجود انہوں نے انہی چار دیواریوں کے اندر سے دونوں کام کیے جن کا مقصد ان کی آراء کو ذاتی رکھنا تھا۔ ان کی طویل نظم ”آئینۂ حرم”، جو حقوقِ نسواں کے بارے میں ہے، آج بھی اقبال کے سب سے مشہور کلام کے ساتھ ہی یاد کی جاتی ہے — زنان خانہ کے اندر سے لکھنے والی خواتین کا یہ انداز اس حد تک ایک باقاعدہ روایت بن گیا کہ ادبی تاریخ نے آخر کار اسے ایک نام دے دیا۔ اس سے ایک صدی قبل، مغل شہزادی زیب النساء نے ”مخفی” (پوشیدہ رہنے والی) کے تخلص سے ہزاروں اشعار لکھے — جبکہ ان کے اپنے والد نے انہیں بیس سال تک قید میں رکھا تھا۔ قید کے باوجود، پوشیدہ رہ کر بھی، وہ ایک ایک شعر کے ذریعے خود کو وجود میں لاتی رہیں۔
پھر ریختی ہے، ایک صنفِ سخن جو اٹھارہویں صدی کے لکھنؤ میں نمودار ہوئی، عورتوں کی آواز میں لکھی گئی، عورتوں کی خواہش کے بارے میں — بشمول دوسری عورتوں کے لیے خواہش — اور اس گھریلو زندگی کے بارے میں جسے کوئی ادب کے قابل نہیں سمجھتا تھا۔ اصل بات یہی تھی: اس نے نجی، زنانہ دائرے کو لے کر اصرار کیا کہ یہ بھی عوامی ریکارڈ میں شمار ہو۔ نوآبادیاتی دور کے مصلحین — انگریز حکام اور مقامی مسلم اشرافیہ، دونوں وکٹورین نظروں میں معزز دکھائی دینے کے نئے خوف کا شکار — نے اسے فحش قرار دے کر اس کا بیشتر حصہ تباہ کر دیا۔ اب، آہستہ آہستہ، اسے دوبارہ روشنی میں لایا جا رہا ہے۔ یہ پڑھ کر مجھے ایک طرح کا دکھ محسوس ہوا — کتنا کچھ ہے جو ہمیں کبھی واپس نہیں ملے گا، اور یہ مخصوص مٹا دیے جانے کا احساس کتنا جانا پہچانا لگتا ہے۔
گھر اور صفحے کے درمیان یہ کشمکش آزادی کے ساتھ ختم نہیں ہوئی۔ عشرت آفرین، جنہوں نے چودہ سال کی عمر میں لکھنا شروع کیا اور اردو کی نمایاں ترین حقوقِ نسواں پسند آوازوں میں سے ایک بنیں، نے اپنی زندگی عورت کے نجی گھریلو کردار اور ایک آزاد، عوامی شخصیت کے حق کے درمیان کشمکش پر لکھتے ہوئے گزاری۔ ان کی شاعری اس کشمکش کو حل نہیں کرتی۔ وہ بس اصرار کرتی رہتی ہے کہ دونوں باتیں ایک ہی وقت میں سچ ہیں۔
مردوں اور عورتوں کے درمیان صفحے پر فرق ایک عرصے تک لفظی معنوں میں بھی موجود رہا۔ کسی عورت کا مشاعرے میں کھڑی ہو کر اپنا کلام خود پڑھنا نایاب تھا، یہاں تک کہ زہرہ نگاہ — جو تقسیم کے بعد پاکستان ہجرت کر گئی تھیں — نے ۱۹۵۰ اور ۶۰ کی دہائیوں میں بالکل یہی کر کے ہلچل مچا دی۔ اصل موڑ ۱۹۷۰ اور ۸۰ کی دہائیوں میں آیا، جب فہمیدہ ریاض اور کشور ناہید نے کھل کر عورت کی جنسیت اور خواہش کا نام لینا شروع کیا اور اسے عوامی سطح پر ان کرداروں کے خلاف دلیل کے طور پر استعمال کیا جو ریاست عورتوں سے چاہتی تھی۔ دونوں پر اس کی پاداش میں پابندی لگائی گئی۔ ناہید اب اپنی عمر کی اسی کی دہائی کے وسط میں ہیں اور اب بھی اسلام آباد میں رہتی ہیں، جہاں انہوں نے لکھنا کبھی نہیں چھوڑا۔
یہاں شاعری کا مزاحمتی ہونا محض ایک استعارہ نہیں ہے۔
برطانوی نوآبادیاتی دور میں اردو شاعری مزاحمتی تحریکوں میں اسی طرح سفر کرتی رہی جیسے دوسری جگہوں پر پرچے کرتے تھے — یہ شاعری کی یادگار تھی اور اس پر پابندی لگانا مشکل تھا، کیونکہ یہ کاغذ کے بجائے لوگوں کی زبانوں پر زندہ رہتی تھی۔ فیض احمد فیض نے جنرل ضیاء کی آمریت کے دور میں ”ہم دیکھیں گے” — یعنی یہ عہد کہ ہر جبر بالآخر زوال پذیر ہوتا ہے — تخلیق کی؛ اس وقت اس پر عملاً پابندی عائد تھی اور اسے خفیہ طور پر گایا جاتا تھا، مگر آج بھی یہ نظم بھارت اور پاکستان بھر میں ہونے والے احتجاجی مظاہروں میں گونجتی سنائی دیتی ہے۔ ریاض پر اسی دور میں غداری کا الزام لگایا گیا اور وہ سات سال بھارت میں خودساختہ جلاوطنی میں رہیں، اس سے پہلے کہ وہ لاہور واپس آئیں، جہاں وہ ۲۰۱۸ میں اپنی وفات تک رہیں۔ ۲۰۱۸ میں پاکستان کی می ٹو تحریک #میں_بھی بن گئی، جس نے اردو شاعری کا سہارا لے کر وہ باتیں کہیں جو نثر پوری طرح نہیں کہہ پاتی۔
عکاسی: Arts council of Pakistan
یہ جذبہ کہیں غائب نہیں ہوا، البتہ اس کے پیدا ہونے کی جگہ بدل گئی ہے۔ اس کا سب سے بڑا جدید ذخیرہ، ریختہ، دہلی کے قریب نوئیڈا سے تعمیر اور مالی طور پر چلایا جاتا ہے، ایک بھارتی کاروباری شخص کی مدد سے جو خود مسلمان بھی نہیں ہے — یہ اس خیال کو جان بوجھ کر توڑنے کی کوشش ہے کہ اردو صرف پاکستان کی ملکیت ہے۔ زمینی سطح پر، لاہور اور کراچی وہی جگہیں ہیں جہاں سب سے تیز نئے تصادم ہو رہے ہیں: عورت مارچ نے ”میرا جسم، میری مرضی” کو ایک نعرہ بنا دیا جو خود ایک چھوٹی سی شعری تخلیق ہے، اور کراچی کی ریپر ایوا بی، جو نقاب میں پرفارم کرتی ہیں، نے مزاحمتی بولے جانے والے کلام کی اسی روایت کو ہپ ہاپ میں منتقل کیا ہے۔ دریں اثنا، آج کی کچھ سب سے نمایاں حقوقِ نسواں پسند اردو آوازیں کہیں دور سے لکھ رہی ہیں۔ عشرت آفرین ٹیکساس میں اردو پڑھاتی ہیں۔ WordsinUrdu، وہ انسٹاگرام اکاؤنٹ جو کلاسیکی غزلوں کو بلیک لائیوز میٹر اور پاکستان کے عورت مارچ پر تبصروں کے ساتھ ملاتا ہے، دو پاکستانی نژاد امریکی خواتین، وفا اور وجیہہ، بوسٹن سے چلاتی ہیں۔ اس پیٹرن کو نظرانداز کرنا مشکل ہے، اور یہ کوئی معمہ بھی نہیں۔ جو شاعر رکے رہے، یا وطن واپس گئے، انہوں نے اپنے سامعین اور اپنا خطرہ ایک ہی کمرے میں رکھا — یہ اس قیمت کی صورت تھی جو ان لوگوں تک سنے جانے کے لیے ادا کرنی پڑی جن کے بارے میں نظم دراصل لکھی گئی تھی۔ جو لوگ باہر سے لکھ رہے ہیں انہیں وہی پلیٹ فارم بغیر کسی قیمت کے وراثت میں ملا؛ ایک غیر ملکی پاسپورٹ مفت میں وہ چیز خرید لیتا ہے جو ریاض نے سات سال کی جلاوطنی میں کما کر حاصل کی۔
یہ سب کچھ محض ادبی معلومات نہیں ہے۔ یہ اس بات کا ثبوت ہے کہ حاشیے پر دھکیلے جانا — چاہے وہ گھر میں بند رکھی گئی عورت ہو، معزز معاشرے سے باہر رکھی گئی طوائف ہو، کوئی باغی ہو، یا کوئی ہم جنس پرست شخص جو بعد میں فحش قرار دی جانے والی صنف میں لکھ رہا ہو — کبھی بھی اس شخص کو خاموش نہیں کر سکا جو سنے جانے پر بضد رہا۔ اس نے صرف وہ کمرہ بدل دیا جس میں سے آواز کو کام کرنا تھا۔ دو سو سال پہلے لکھا گیا کوئی شعر پڑھیں اور محسوس کریں کہ وہ عین آج آپ کے احساسات بیان کر رہا ہے، تو آپ کو احساس ہوتا ہے کہ آپ ایک ایسی گفتگو میں شامل ہو گئے ہیں جو آپ سے کہیں پہلے شروع ہوئی تھی اور آپ کے بعد بھی جاری رہے گی۔
میں نے اسی گفتگو میں اپنا ایک چھوٹا سا اضافہ گزشتہ نومبر میں کیا — ایک تارکِ وطن نظم، آدھی سویڈش، آدھی اردو، جس کا نام گھر ہے۔ اس میں دونوں زبانیں ایک دوسرے کا ترجمہ نہیں ہیں؛ وہ آپس میں گفتگو کر رہی ہیں، بالکل میری طرح۔ یہ اصل میں گھر کے بارے میں نہیں ہے۔ یہ اس بارے میں ہے کہ کمرہ قید خانہ ہے یا پناہ گاہ، اس کا فیصلہ کون کرتا ہے، اور اندر آنے کی دعوت کسے ملتی ہے
Ghar
Ghar
en dialog mellan de två språken
Jag vill bli inbjuden. Jag vill bli välkommen.
مجھے گھر بلاؤ۔
Öppna ditt hem för mig.
مجھے گھر میں لاؤ۔
Låt mig komma till ditt hem.
Låt hemmet välkomna mig.
گھر میں سکون ہے ۔
I hemmet finns frid.
دل اور دماغ میں سکون ہے
تم میرا گھر ہو۔
ہر جگہ گھر ہے۔
Vad finns det i ett hem?
Vad får dig att känna dig hemma?
گھر وہی ہے جہاں تم ہو۔
زائرہ خان • 2026-09-12 زایرہ خان کئی ہنر رکھنے والی اور ٹور گائیڈ ہیں، جن کی جڑیں پاکستان میں ہیں اور وہ سویڈن میں رہتی ہیں۔
Kvinnor var utestängda från recitationerna. Men när den nästan tusen år gamla urdu-poesin blev till en motståndshandling, var det ändå till stor del tack vare dem.
Jag växte inte upp med att recitera Mirza Ghalib vid middagsbordet. Urdu-poesi kom till oss på avvägar, i gamla filmlåtar som spelades från på en kassett, i en plötslig fras som dök upp när varken svenskan eller engelskan hade rätt ord för någonting. Jag förstod fragment av den långt innan jag kunde läsa en hel rad. Det har tagit mig större delen av mitt vuxna liv att gå tillbaka och faktiskt möta språket på sidan, den skrivna grunden, inte bara den framförda versen. Det jag hittade där förvånade mig: Urdu-poesin har aldrig handlat om tyst kontemplation. Den har varit en form av motstånd, sedan långt innan någon uppmärksammade det.
Vi kan börja med framförandet. I över 800 år har poeter läst sina nya verk under så kallade mushairas. Det är sammankomster där publiken inte sitter tysta och artiga. När en rad landat ropar de ”Wah, wah!” (Bravo!) De kräver att en kuplett upprepas. En ghazal består av kupletter som var och en kan stå fritt – lyft ut en enda sher ur en dikt med fyrtio kupletter och den landar fortfarande som en färdig tanke.
Men den del av historien som verkligen grep mig var kvinnornas roll. Inte för att deras dikter är bättre, även om vissa är det, utan på tack vare de förhållanden de skrevs under.
När jag var barn och min familj besökte släktingar i Pakistan utspelade sig nästan allting inne i huset. Ingen menade att det var begränsande. Det var helt enkelt kvinnornas domän – rummet där det verkliga sociala livet levdes, där man åt, grälade, skvallrade och sörjde, även om ingen utanför rummet någonsin fick höra talas om det.
Jag tänker ofta på det när jag läser om den här historien, för kvinnorna gjorde något liknande med verserna de skrev. Om man inte kunde ställa sig upp på en mushaira och läsa inför män, blev boksidan den enda plats som ledde ut i offentligheten.
Zahida Khatun Sherwani föddes i Aligarh 1894 och publicerade sig under pseudonymerna ”Zay Khay Sheen” och ”Nuzhat”, eftersom det konservativa muslimska samhälle hon levde i inte tillät en kvinna att skriva poesi, än mindre argumentera för kvinnors rättigheter. Hon gjorde ändå bådadera, innanför de väggar som var tänkta att hålla hennes åsikter privata. Hennes långa dikt Aina-i-Haram, om kvinnors rättigheter, nämns fortfarande i samma andetag som Muhammad Iqbals (ofta sedd som Pakistans nationalskald) mest berömda verk. Kvinnor som skrev inifrån zenanan, den avskiljda del av huset där kvinnorna vistades, blev med tiden ett så vanligt fenomen att litteraturhistorien till slut gav företeelsen ett namn: rekhti.
Ett sekel tidigare hade mogulprinsessan Zeb-un-Nissa skrivit tusentals verser under pseudonymen Makhfi (den fördolda) under de 20 år som hennes egen far höll henne fängslad på grund av hennes övertygelse om kvinnors rättigheter. Även inspärrad, bokstavligen dold, fortsatte hon att skriva sig in i offentligheten, en vers i taget.
Rekhti som genre växte fram i 1700-talets Lucknow. Den skapades av kvinnliga röster och handlade om kvinnors begär – även begäret efter andra kvinnor – och om just det vardagsliv i hemmet som ingen tyckte hörde hemma i litteraturen. Det var precis det som var poängen: man tog det privata, kvinnliga rummet och insisterade på att det var en del av offentligheten. Under kolonialtiden fördömde reformivrare – brittiska ämbetsmän och den lokala muslimska eliten, som båda blivit alltmer angelägna om att framstå som respektabla inför den viktorianska blicken – genren som obscen, och många verk förstördes. Det är först nu den långsamt börjat återhämta sig och träda fram i ljuset igen. När jag läste om det kände något som liknade sorg, över allt det vi aldrig kommer att få tillbaka, och över hur välbekant den sortens utplåning känns.
Spänningen mellan verklighet och text försvann inte med självständigheten. Ishrat Afreen, som började publicera sig redan som fjortonåring och blev en av de tongivande feministiska rösterna på urdu, har ägnat hela sin karriär åt att skriva om konflikten mellan kvinnans privata roll i hemmet och hennes rätt till ett eget, offentligt jag.
Äldre bild av Fahmida Riaz.
Länge var avståndet mellan män och kvinnor på den litterära scenen också bokstavligt. Att en kvinna läste sina egna dikter offentligt var ovanligt ända tills Zehra Nigah väckte uppmärksamhet genom att göra just det. Det var på 50-talet. Det verkliga genombrottet kom på 1970- och 80-talet, när Fahmida Riaz och Kishwar Naheed började tala öppet om kvinnlig sexualitet och begär och använda det för att offentligt ifrågasätta de roller som staten förväntade sig att kvinnor skulle spela. Båda censurerades för det. Naheed är nu i mitten av åttioårsåldern och bor fortfarande i Islamabad, där hon fortfarande skriver. För henne är poesi som motstånd ingen metafor.
Under det brittiska kolonialstyret spreds verser på urdu genom motståndsrörelserna, på samma sätt som flygblad gjorde på andra håll. De var lätta att minnas och svåra att förbjuda, eftersom de levde i människors munnar snarare än på papper. Under general Zias diktatur skrev Faiz Ahmed Faiz dikten Hum Dekhenge – ”Vi ska få se”, som ett löfte om att varje tyranni till slut faller. Den förbjöds, men sjöngs ändå i hemlighet och dyker fortfarande upp vid protester i Indien och Pakistan.
Riaz anklagades för förräderi under samma regim och tillbringade sju år i självvald exil i Indien innan hon återvände till Lahore, där hon stannade fram till sin död 2018. Samma år uppstod Pakistans #MeToo-rörelse under namnet #MainBhi. Den tog hjälp av urdupoesin för att säga sådant som prosan inte riktigt kunde förmedla.
Urdupoesin är inte längre bara en angelägenhet för Pakistan. Det största moderna arkivet över den här traditionen, Rekhta, drivs och finansieras från Noida utanför Delhi av en indisk affärsman som inte ens är muslim.
Lahore och Karachi är fortfarande platser där de skarpaste nya konflikterna utspelar sig. På Aurat-marschen, en årlig demonstration för kvinnors rättigheter, använder man sig av talkören ”mera jism, meri marzi” (min kropp, mitt val) som i sig är en liten poetisk konstruktion.
Publik vid en poesirecitation i Karachi 2024. Bild: Arts council of Pakistan
Samtidigt skriver några av dagens mest synliga feministiska röster på urdu från andra håll. Ishrat Afreen undervisar numera i urdu i Texas. Och instagramkontot WordsinUrdu, där klassiska ghazaler blandas med kommentarer om Black Lives Matter och Pakistans Aurat March, drivs av två pakistansk-amerikanska kvinnor, Wafaa och Wajiha, från Boston.
De poeter som stannade kvar, eller återvände hem, riskerade att bli hörda av dem som dikten faktiskt riktade sig till. De som skriver från utlandet har aldrig någonsin behöva betala det priset. Ett utländskt pass ger det som Riaz fick tillbringa sju år i exil för att vinna. Men det stoppade dem inte. Inte ens kvinnor som hålls inlåsta, kurtisaner utanför det respektabla samhället, dissidenter eller queera personer som skriver i en genre som stämplas som oanständig.
Läs en versrad som skrevs för tvåhundra år sedan och upptäck att den beskriver exakt det du själv känner i dag, och du har klivit in i ett samtal som har pågått långt före dig och kommer att fortsätta långt efter dig.
I november förra året skrev jag själv ett litet bidrag till det samtalet – en diasporadikt, till hälften på svenska och till hälften på urdu, med titeln Ghar, som betyder hem. De två språken i dikten är inte översättningar av varandra. De samtalar, på samma sätt som jag själv gör.
Ghar
Jag vill bli inbjuden. Jag vill bli välkommen.
Mujhe ghar bulao — kalla mig hem.
Öppna ditt hem för mig.
Mujhe ghar me lao — ta mig med hem.
Låt mig komma till ditt hem.
Låt hemmet välkomna mig.
Ghar me hai shanti — i hemmet finns frid.
Shanti dil aur dimag me — frid i hjärtat och sinnet.
Tum mera ghar ho — du är mitt hem.
Har jagah ghar hai — överallt finns det hem.
Vad finns det i ett hem?
Vad får dig att känna dig hemma?
Ghar wahi hai jahan tum ho.
Zayera Khan • 2026-09-12 Zayera Khan är mångsysslare och reseledare, med rötter i Pakistan och bosatt i Sverige.
Hêlan Çiya • 2026-10-08
När fristaden tar slut börjar en ny kamp. För Hêlan Çiya blev två år i Sverige inte tillräckligt för att bygga ett liv som frilansare. Nu väntar hon på besked om hon får stanna.
Läs mer →
Heba Habib • 2026-10-02
När Brasilien 2006 upptäckte ett av världens största oljefält till havs sågs fyndet som nationens frälsning. Men vad blev det av det löftet? Det utforskar den brasilianska konstnären Clara Ianni i utställningen Messiah.
Läs mer →
Sanjin Pejković • 2026-09-21
I verkligheten och genom diasporalitteraturen återvänder Sanjin Pejković till Bosnien, på jakt efter en hemkomst. Väl där upptäcker han att allt är sig likt och att allt samtidigt förändrats.
Läs mer →