Meänkieli kuolee poies ja löyethään uuesthaan. Meri Alarcón pohtii ommaa paikkaa tässä prosessissa, ko hän hoksaa, kunka suuren roolin hänen kissat itte asiassa saavat kielessä, jos net ehkä itte oon kielenkantajia.
Yksi Ruottin kansallisista vähemmistökielistä, häviää hithaasti unholaan – eli nousee unohuksesta. Se riippuu siitä, kummala puolela rajiaa ihmisen mieli oon, mihin sukupolhveen kuuluu, eli kenen lapsenlapsi oon. Kenen poikia sie olet, niinku Tornionlaaksossa kysythään?
Se oon kieli, jota oon kannettu keittiön loukoissa keittokahvin, neulottujen sukkien, potun ja puolukkojen mukana. Kieli, joka oon keinunstoolissa keinunu muistelmien mukana kalastuksesta, hirvenmettästyksestä ja sukulaisista rajan toisela puolen – vain vilkutus rannan päästä. Mutta ko koulu, raatio ja televisio siirtyivät ruotthiin, meänkieli vaikeni julkisessa tilassa. Ja sielä, hiljaisuuessa, häpeä kasvo – häpeä siitä, ettei puhu oikein, ette sekottaa, ette sykertää, ettei oikheen ymmärrä, mutta mitä se ens tarkottaa. Sielä kasvo kans se suurin hiljasuus, joka tuli ulkopuolelta, joka oon vaikeampi selittää: se vihjasi siitä, ette saat helpommin työtä, rakkhautta, rahhaa, talon, lainaa, kavereita, onnistunheen elämän – jos vain jätät sinun kylttyyrin ette passaat joukhoon.
Kieli ei kuitenkhaan kaonu kokohnaan. Jotkut sanovat, ette kieli jopa kasvaa. Ette uuet kielikurssit, elvytysyritykset ja muut kielen pelastus yritykset oon suurempia kuin kielen kuolema. Niin voi olla. Ja mie istun jossaki keskelä ja yritän muistaa.
Kun mie olen minun kissojen kans yksin, niin puhun meänkieltä niiten kans. Se ei ole kummallista eikä mitenkhään erikoista, mutta jostaki syystä en ole kertonu siitä kellekhään. Kotona puhuma ylheensä ruottia. En usko, ette kyse oon häpeästä, koska mie sain kasuta ylös turvallisessa kieliympäristössä, mutta silti oon outoa, ettei kukhaan tiä tätä – ei ees minun sampu. Oon aivan ko mie ja minun kolme kissaa elämä salasta elämää yhessä, silloin ko olema yksin. Meillä oon oma paikka, jossa met kohtaama vain omila ehoila, tila, jonka olema rakentanheet vain meile neljäle sopivilla säännöillä. Mitä met tehemä, ko kukhaan ei näe – aivan sama kunka paljon lepoa, hellyyttä ja herkkuja jaethaan – se ei tapahu ruottalaisila ehoila, ko toisela tavala. Ehkä just sen takia ette myöhemmin voima paremmin selvitä ruottalaisila ehoila. Ainoa, joka oon nähnyt tämän salasen elämän läheltä, oon minun äiti. Ko met juoma kahvia ja puhuma meänkieltä, tuntuu siltä ette kissat ymmärtävät, ette tämä oon salanen ja yksinäinen hetki, josta kukhaan ei saa tietää. Olema silloin toisessa paikassa.
Väsyttääkö?
Väsyttää.
Minun uuessa työssä meänkielen kielieistäjänä olen oppinu, ette oon tutkimusta siitä, miten ihmiset käyttävät vähemmistökieliä elukkojen kansa. Kielentutkijat ovat hoksanheet, millä eri tavoila vähemmistökielet voivat ellää yksityisissä ja turvallisissa paikoissa – rukouksessa, laulussa eli ko praatii eläinten kansa. Se oon, ko ajattelee, aivan selvä ja turvallinen paikka käyttää kieltä. Ko ihmiset puhuvat vähemmistökieltä eläimille, häpeä katoaa. Ei kukhan oikase, ei ole sosiaalista painetta, ei kukhan tuomi kattheila. Silloin kieli oon kokonainen ja elävä. Kieli saa hengittää, olla aivan rauhassa, omassa mysikaalisessa erikoisuuessa. Eläinten kanssa ei ole estettä, ei kynnystä, jonka pitäs voittaa, jotta kieli saa tillaa. Monet puntit oon varmasti puhuhneet meänkieltä lehmile, mutta vain ruottia suuressa maailmassa. Tänhän tilane oon ehkä samanlainen: uskaltaa puhua ommaa pientä kieltä pienimmille kavereile, ja suurta kieltä työpaikala, kaupungissa, kavereitten kansa.
Oon sanottu ette Alexander von Humbolt löysi Ornico-joelta yhen papukaijan, joka puhu sukupuuthoon kuollutta kieltä. Kuva: Colombiaamazingimages/Wikimedia commons
1800-luvun alussa saksalainen maantieteilijä ja luonnontutkija Alexander von Humboldt matkusti Amazonila. Orinoco-joen varrela Maypuresin kylässä (nykynen Venezuela) hän kohtasi papukaijan, joka puhu kummaa kieltä – ei espanjaa eikä mithään mitä oli aiemmin kuullu. Ko hän kysy kyläläisiltä, hän sai tietää, ette papukaija oli kuulunu vihamielisille Atures-heimon jäsenille, jotka oli karkotettu ja kuohleet sukupuuthoon. Het sano ette papukaija oli viiminen elävä, joka osasi heän kieltä. Humboldt vei linnun Euroophaan ja kirjotti muisthiin noin 40 sanaa – ja niin hänestä tuli ainoa, joka tokymentoi tämän kaohneen kielen. Kirjassa hän merkitti:
Maypurissa esitethiin vanha papukaija, ja asukkhaat sano – mikä oon huomionarvosta – etteivät he ymmärtänheet, mitä se sano, koska se puhu aturhesin kieltä.
Histuuriasta tuli lekenti – seikkailullinen esimerkki siitä, kunka kielet voivat kaota niin täyellisesti, ette vain lintu muistaa net. Vaikka jotku tutkijat kysheenalastavat tarinan toenperäisyyen, se oon pitkhään inspiroinu kielentutkijoita ja taiteilijoita. Kans meitä, eli minun kielen paikkaa, minua ja minun kissoja ja joskus minun äitiäki. Lintu, joka ei suostunu eli ei tienny, miten tappaa omma kieltä.
Kuvittelen, ette minun kissat käyttäytyvät eri tavala, ko puhun heille meänkieltä – tai ehkä mie kuvittelen vain – mutta kyllä kissoile tullee rauha ja uusi uteliaisuus. Net oon aina olheet sosiaalisia, mutta ko net kuulee meänkieltä net tuntuvat ymmärtävän, ette tämä kieli merkittee jotakin muuta. Ja totta kai, ko olema yksin, niin net hetket oon rohki rauhallisia. Minun kissat lepäävä ylheensä jossaki lähelä, ko kirjoitan eli luen, ja joskus piän lyhkäsiä keskusteluja meänkielelä. He tietävät, ette yksin oleminen minun kans liittyy tiettyjä asioita. Silti mietin, tekeekö se minun kissoista kielenkantajia. Kielen elvyttämisessä kielenkantajalla tarkoitethaan henkilöä, joka taijosta riippumatta tuntee ette vähemmistökieli kuuluu hälle. Kissoja ei kyllä voi laskea henkilöiksi, mutta minun pienessä salasessa maailmassa niillä oon omasuus meänkiehleen, nille tullee turvallinen olo ko mie käytän kieltä.
Yhessä tutkimustekstissä, joka käsittelee Nahkawēwin-kielen elvyttämistä, Denise A. D. Kennedy käyttää language nest -mallia, jonka maorimummut kehittivät 1970-luvula ette voivat siirtää kielen niiten kläpeile. Näihin kielipeshiin kuulu kans elukat ja net oon osa kielenopissa.
It is our responsibilities as parents to help our children to learn in life, and also to learn our Indigenous languages. There are language frameworks that are already created that can work well for families just learning to use the language in their homes. Linguistic landscaping, reclaiming domains, using family pets, singing songs, playing games, and the list goes on. Our homes should be the main source of learning and teaching, and language nests can support this learning.
Se oon meän koissa, omissa pesissä, joissa oon tuki kielen oppimiselle – mutta miksi rajottaa kieli vain ihmisten välile, ko koin eläimet voi tukea oppimista, joskus jopa enemmän ko ihmiset? Donna Haraway kirjottaa kirjassa The companion species manifesto käsitheestä ”companion species”, joka viittaa joitaki eri lajia jokka ellää yhessä ihmisten kansa molemanpuolisessa yhteyessä – enemmän kö vain elukka. Kyse oon yhessä eläminen ja yhessä luominen – lajista, jotka kehittyvät yhessä arkipäivässä, työssä, tuntheissa ja kylttyyrissä. Ja kans, minun mielestä, kielen yhteisluomisessa, yhteisymmärryksen rakentamisessa, mutta kans turvallisesta tilan luomisesta, jossa kieli voi olla vaphaana. Haraway kirjottaa kans ”significant otherness” -käsitheestä: se ei ole vain yhessäoleminen, ko kans tarkotuksela olla omanlainen. Companion species oon olento, joka oon erilainen mutta silti läheinen, joka haastaa ja muotoaa meitä – mutta ei meän ehtoja. Tästä ymmärrän: ilman häpeää, ilman tuomiota.
Antrozoologiset tutkimukset näyttävät positiivisia tuloksia, ko oppilhaat saavat lukea koirile. Ensiksi oppilhaat haluavat lukea koirile, ja he kokevat vähemmän stressiä ja enemmän keskittymistä. Instagramissa minua oon viehättäny lyhkäset viteot, jossa kissat ette koirat oon saanu omat napit, mihin oon pelattu sisäle sanoja joita net saava oppia. Niitten avula net voivat kertoa, jos net haluaa ette silitethään, vai haluaa kävelylle vai jos niilä oon vatta kipeä. Tästä avvautuu aivan uusi kielimaailma, jossa met voima ellää yhessä.
Ehkä näin meänkieli lopulta selviytyy – ei tokymenteissä, ei kielikursseila, ko kattheissa ihmisen ja eläimen välillä, ehkä napeissa, ehkä salasissa keskusteluissa kissojen kansa.
Väsyttääkö?
Vaikka meänkieltä ei enhään olis ihmisitten puhheissa, saattaa olla olemassa väsyny kissa, yksinäisessä talossa jossaki Malmikentälä, joka vielä ymmärtää meänkieltä. Joka kehrää, ko joku kuiskaa sille vanhaa kieltä.
Johnny Isaksson • 2024-10-07
Mitä teet kielelä, joka ei ole sinun äitinkieli, ei ees toinen eli kolmas kieli, mutta joka oon auttanu formaahman koko lapsuuen? Lue Lyktanin ensimäinen teksti meänkielestä ja meänkielelä, kirjottanu Johnny Isaksson.
Lue lissää →
Meänkieli dör på en gång ut och återupptäcks. Meri Alarcón reflekterar över sin egen plats i den processen, när det slår henne vilken stor roll hennes katter spelar för språket, om de i själva verket är språkbärare.
Ett av Sveriges nationella minoritetsspråk sjunker långsamt mot glömskan, eller stiger ur glömskan. Det beror på vilken sida av gränsen i ens sinne man befinner sig, vilken generation, eller vems barnbarn man är. Vems pojkar är du, som man brukar fråga i Tornedalen?
Det är ett språk som burits fram i kökets vrår av kokkaffe, av stickade strumpor, potti, och lingon. Ett språk som gungats fram i gungstolen genom berättelser om fiske, älgjakten och om släktingar på andra sidan gränsen, bara en vinkning ifrån strandkanten. Men när skolan, radion och televisionen övergick till svenska, tystnade meänkieli i det offentliga rummet. Och där, i tystnaden, grodde skammen sig större – skammen att inte tala rätt, att blanda, att staka sig, att inte helt förstå från grunden, vad nu det kan betyda. Där grodde också den största tystnaden som kom utifrån, som är svårare att sätta fingret på. Den som antydde att du lättare kan få jobb, kärlek, pengar, hus, lån, umgänge, lyckat liv om du bara frånsäger dig din kultur för att passa in.
Språket försvann inte helt. Vissa säger att språket till och med växer. Att nya språkkurser, revitaliseringsförsök och andra ambitioner att rädda språket har blivit större än språkets död. Så kan det vara. Och jag sitter någonstans i mitten och försöker minnas.
När jag är ensam med mina katter talar jag meänkieli till dem. Det är inget konstigt och heller inget unikt, men av någon anledning är det inget som jag har sagt till någon. Det är oftast svenska som gäller här hemma. Jag tror inte det handlar om skam då jag hade privilegiet att växa upp i en trygg språkmiljö men det är ändå märkligt att ingen vet om det här, inte ens min sambo. Det är som att jag och mina tre katter har ett hemligt liv tillsammans, när vi är ensamma. Ett eget rum där vi möts bara på våra villkor, som en plats vi byggt för de regler som gäller när det bara är vi fyra. Vad vi gör när ingen ser, hur mycket vila, mys och godis som än ges sker det inte efter svenska villkor, utan på ett annat sätt. Kanske för att senare kunna överleva de svenska villkoren. Den enda som har fått se det här hemliga livet nära inpå är min mamma. När vi tillsammans dricker kaffe och pratar meänkieli är det som att katterna förstår att det här är en hemlig och ensam tid, det här kommer ingen att få veta om senare. Vi är nu på en annan plats.
Väsyttääkö?
Är du trött?
Väsyttää.
Jo du är trött/Jo jag är trött
I min nya tjänst som språkfrämjare i meänkieli har jag fått lära mig att det finns forskning kring hur människor använder sig av sina minoritetsspråk med sina husdjur. Språkforskare har observerat på vilka sätt minoritetsspråk kan leva vidare i privata och trygga platser – som i bön, i sång, eller i samtal med djur. Det är, när man tänker efter, en uppenbart trygg plats att använda sitt språk på. När människor pratar sina minoritetsspråk med sina djur försvinner skammen. Det finns ingen rättstavning, ingen social press, inga dömande blickar. I den stunden är språket helt och levande. Språket får andas, får vara ifred, i all sin musikaliska egenart. Med djuren finns det ingen spärr, ingen tröskel som måste bekämpas för att låta språket ta plats. Det finns säkert många bönder som talat meänkieli med sina kossor, men svenska med den stora nya världen. Idag ser det kanske liknande ut, där man vågar tala sitt minsta språk med de minsta vännerna man har, och det stora språket på arbetsplatsen, i staden, med vänner.
Vid Orinocofloden ska Alexander von Humboldt ha hittat en papegoja som talade ett utdött språk. Bild: Colombiaamazinglandscapes/wikimedia commons
I början av 1800-talet reste den tyske geografen och naturforskaren Alexander von Humboldt genom Amazonas. Under sitt besök i byn Maypures vid floden Orinoco (nuvarande Venezuela), mötte han en papegoja som talade ett okänt språk – inte spanska och inte heller något han hört förut. När han frågade lokalbefolkningen fick han veta att papegojan tidigare tillhört en fientlig stam, Atures, som dött ut efter att ha fördrivits från området. Papegojan var, enligt dem, den sista levande som kunde deras språk. Fascinerad tog Humboldt fågeln med sig till Europa. Där nedtecknade han ljuden papegojan kunde – omkring 40 ord – och blev på så sätt den enda som dokumenterade detta utdöda språk. I en bok antecknade han:
I Maypures visades en gammal papegoja upp, och invånarna sade – vilket är värt att notera – att de inte förstod vad den sade, eftersom den talade Atures språk.
Historien har blivit en legend – ett äventyrligt exempel på hur språken kan gå förlorade, ibland så fullständigt att bara en fågel minns dem. Även om vissa forskare ifrågasätter sanningshalten, har berättelsen länge inspirerat bland annat språkforskare och konstnärer. Också oss, i vårt språkrum, mig och mina katter, och ibland min mamma. En fågel, som vägrade, eller som inte visste hur man dödade sitt eget språk.
Jag har fått för mig att mina katter beter sig annorlunda när det talas meänkieli, eller så kanske jag inbillar mig, men det infinner sig ett lugn och en annan nyfikenhet hos katterna. De har alltid varit sociala, men när jag talar meänkieli till dem tänker jag mig att de förstår att det här språket som talas nu innebär något annat. Och givetvis är det så att när vi är ensamma tillsammans så är det väldigt lugna stunder. Mina katter brukar då alla ligga och vila någonstans i närheten av mig medan jag skriver eller läser och ibland har korta konversationer på meänkieli. De vet att ensamma hemma med mig innebär vissa saker, men jag undrar ändå, om inte det gör mina katter till språkbärare. En språkbärare definieras inom språkrevitalisering som en person som oavsett nivå av kunskaper i ett visst minoritetsspråk känner en tillhörighet till språket. Nu är ju inte katter personer, men i min lilla hemliga värld har de en tillhörighet till meänkieli, och känner en trygghet kopplat till min användning av språket.
I en forskande text som handlar om revitalisering av språket Nahkawēwin, ett ursprungsspråk, använder Denise A. D. Kennedy modellen language nest, ursprungligen utvecklad av maoriska mormödrar på 1970-talet, för att föra språket vidare till sina barn. I dessa language nests eller språkreden inkluderas husdjuren som en del av språkinlärningsmetoden.
It is our responsibilities as parents to help our children to learn in life, and also to learn our Indigenous languages. There are language frameworks that are already created that can work well for families just learning to use the language in their homes. Linguistic landscaping, reclaiming domains, using family pets, singing songs, playing games, and the list goes on. Our homes should be the main source of learning and teaching, and language nests can support this learning.
Det är i våra hem, i våra egna reden där det finns stöd för att lära sig ett språk, men varför begränsa språket till att bara användas bland människor, när djuren i hemmet kan stötta inlärningen, ibland till och med mer än människor. Donna Haraway skriver i sin bok The companion species manifesto om begreppet ”companion species” som syftar på arter som lever tillsammans med människor i ömsesidigt formande relationer – som mer än bara husdjur. Det handlar om samexistens och medskapande – arter som utvecklas tillsammans i vardagsliv, arbete, känslor och kultur. Men också, enligt mig, medskapande av språk på olika sätt, ett skapande av ett samförstånd, men också ett tryggt rum där språk kan utövas fritt. Haraway skriver också om ”significant otherness” Det är inte bara samvaro, utan meningsfullt annorlundaskap. En companion species är en varelse som är annorlunda, men ändå närstående som utmanar oss och formar oss, men inte på våra villkor. Här läser jag in: utan skam, utan dom.
Antrozoologiska studier visar på positiva resultat när elever läser för hundar. Eleverna vill läsa för hunden, och de upplever minskad stress och ökad koncentration. På instagram har jag fascinerats av korta videoklipp där både katter och hundar fått egna knappar med inspelade ord de får lära sig, för att lättare kommunicera om de vill ha mys, ut på promenad eller om de skulle ha ont i magen. Det öppnas upp en helt ny språkvärld där vi kan leva tillsammans.
Kanske är det så meänkieli tillslut överlever – inte i dokument, inte i språkkurser, utan i blickar mellan människa och djur, kanske i inspelningsknappar eller i hemliga konversationer med katter.
Väsyttääkö?
Även om meänkieli en dag skulle sluta talas bland människor, så kanske det finns en trött katt, i ett ensligt hus någonstans i Malmfälten, som fortfarande förstår det. Som spinner när någon viskar till den det gamla språket.
Maarit Jaakkola • 2025-11-06
När Maarit Jaakkola träffade finskspråkiga äldre i Göteborg, märkte hon att många, 25 år efter att finskan erkänts som minoritetsspråk, fortfarande inte försvarar sina språkliga rättigheter.
Läs mer →
Sui Lam 林淼 • 2025-11-02
Hur skapar man gränsöverskridande språkliga upplevelser online? Vi bad designern Sui Lam 林淼 tala med Mattias Jakobsson och Peter Ström från Konst & Teknik, som formgett Lyktan, om utmaningen med att skapa en sant flerspråkig onlinetidskrift.
Läs mer →
Breogán Xague • 2025-10-27
Det var först när Breogán Xague lämnat Galicien, som han bestämde sig att byta förstaspråk från spanska till galiciska. Men han insåg snart att det var svårare än så. För hur är man språkaktivist och samtidigt sann mot en komplex verklighet?
Läs mer →
