Min mormor var en noshörning

S

?

▲ Kuva: Privaatti

Yksi mummo kantaa kieltä etheenpäin sekä puhheessa ette hiljasuuessa. Lue Meri Alarcónin tekstin meänkielestä, kielen eistämisestä ja vähemmistökäsitheen prublematiikasta.

Reuma oon se, minkä selvästi muistan minun mummon kropasta, sen karastetusta kropasta. Se oli käyrä mutta vahva. Se ei koskhaan kaonu vanhuutta, ei se pienentynny semmoseksi haurastunheeksi, ko muuttu enemän pansariksi, siittä tuli kaksijalkanen sarvikuono. Siittä tuli seinä, jonka takkaa löyty suoja. Muistan sen käyrät käet ja paksut jalat, leveät reijet ja suuren rinnan. Ei ollu olemassa toista versiota minun mummosta. Net sano, ette sen reuma alko jo 20-vuotihaana, polkupyörän selässä kovan työn ja karun sään takia. Sen kroppa tiesi, ette kovat ajat vaativat kovan kropan, mutta ei aina kovvaa mieltä. Vaikka se siltä vaikutti, ette sen mieli oli kova – mutta ei meitä kläppiä kohthan. Ei minua kohthan. Eikä se koskhaan kuihtunu pois, vain katosi äkäsesti. Aivan niinku sen kova nahka olis ajan myötä puhjenu, eikä sitä sitten enhään näkyny. Se oli tehny työnsä.

Kova iho, sarvikuonoiho. Noshörningshud.

Mummon pehmeys ja kovvuus hoksasi selvästi kielessä, koska sen liikheet oli aina hithaita ja harkittuja. Se ponnisti kipua vasten, ja raskhaat askelheet löysivä aina vahvan alustan, ei ollu vara kompastua eli liukastua. Talvisin siittä tuli hithaampi, mutta vihasempi. Jopa raivosa, just pinnan alla. Sen sanat oli harvoin pehmeitä, niinku sen nauru. Sen silmät näyttivät sisälä olevaa pehmeyettä jota vain met kläpit saima nähä. Sen suomen kieli, aina kova, sen tornionlaaksolais murre, joka sille oli aina vain murre. Emmä tiehneet ette se oli sukua aivan omhan kiehleen Ruottin puolela. Joskus sieltä lipsahti sanoja ko hantuuki tuolla eli muutama ylimääränen h-pukstaavi sielä suun täälä.

Siittä mistä se puhu, koski useasti huolenpitoa. Se puhu pesusta, puhtaista pyykkeistä, puhtaista lakanoista, ruasta, keitoista ja leivästä, kahvista viehraile, tukevista jakkaroista ulko-oven ääressä ja lämpimistä huohneista. Huolenpito näytethään kielelä – ei välttämättä sillä, miten jotaki sanothaan, ko sillä, mitä sanoila kerrothaan. Niin se useasti oon, kylmässä klimaatissa, olen huomanu. Siittä tullee säästävä. Oon pakko olla tarkempi, ei ole aikaa turhile kommenteile, eikä epätottuuksille. Silloin ehkä istuthaan mieluummin hiljaa yhessä, annethaan kellon lyä rauhassa taustalla samala ko vahvistaa yhteystä ja ymmärystä toisia vasthaan.

Kaikki hantuukit ja kaikki ylimääräset h-pukstaavit kielessä sitovat yhtheen pehmeyen hiljasuuessa, jossa voi istua yhessä, jos siittä tietää ja jos siinä ossaa levätä. Jos oon turvassa hiljasuuessa. Näin voi viettää talvet, hiljasissa, lämpimissä ja puhthaissa huohneissa. Emmä pölähneet hiljasuutta, emmäkä omia ajatuksia. Sen mummo mulle opetti sen suun liikheilä, useasti se oli kahvin ryystämistä, suun liike, joka oli kans kieli jota met jakasimma. Kahvin sishään hengitys, h-pukstaavin ulos hengitys.

Vettää kahvia henkheen, päästää murtheela ulos.
Vettää kahvia henkheen, päästää murtheela ulos.

Ko mie nukuin mummon vieressä, se nukku aina äärimäisenä. Se anto mulle rauhan, jota vieläki voin kaivata; nukuin niinku tuohreila pilvilä, koska tiesin, ettei kukhaan pääse minua vaivaahman. Lakanat kuivathiin ulkona kesäsin, ja niissä oli se erityinen sään ja tuulen tuoksu. Niinku mettä olis itte hakemassa lakanat. Sen sänky oli turvalinen paikka. Olin niin pehmeä pienenä, ette mummo piti pientä peiliä minun nokan alla ko mie nukuin ette näki, jos mie vielä hengitän. Niin hiljanen ja pieni – ja se niin huolishaan, peili jäykissä sormissa ette vois nähä, jos siihen tuli höyry.

Tämä rauha syntyy vain olemalla kläppi ja sarvikuonon suojelema – eli tekemällä itte kova kroppa pehmeän ympärille. Ette pehmeys säilys, sitä häätyy peittää, kunnes sitä ei enhään tunnista. Vain harvat saavat osan pehmeyestä, net, jokka oon niinku met – ja net, jokka vapaehtosesti päästämä sisäle – saavat tulla pansarin sisäpuolele. Ehkä net, joitten vieressä voima nukkua, ehkä net, joitten kanssa jakkaama kielen, eli net, jokka ovat valhmiita pitähmään peiliä meän nokan alla ko nukum.

Myöhemin oppii ette sitä oon osa hiljasta kansaa, hiljenettyä kieltä – ja se oon just sitä mitä nyt haluthan muuttaa. Mutta se oon vaikeaa, ko oon periny sarvikuonon, oon ehkä tarkotus metelöijä vahvan nahan avula, aurata pellojen läpi, osottaa olevansa arvonen, vaikka ei halua eikä pitäs. Näyttää raivoa, ko oon pakko. Mutta olema melkein kuollu sukupuuthoon. Olema jo olheet kauan aikaa. Minun mummo anto mahottoman perinnön, jota voi pehmentää vain saunassa vihtan kans. Sarvikuonon kroppa, sarvikuonon nahka.

Se ei ole mahotonta, mutta tuntuu voimattomalta. Mahottomalta, ilman mahtia.

Ko alotin minun työn sain kuulla kielitten revitaliseerinkistä ja siittä, ette Ruottin viranomasilla oon halua auttaa ja eistää uhattuja kieliä, niinku meänkieltä. Ruottissa oon kans kielentutkijoita, jokka ovat alkanheet ymmärtää ette eistäminen oon tärkeää kans Ruottin kielessä – ette esimerkiksi sana inkludeerinki ei aina tunnu pusitiiviselta, ja voi jakkaa ihmisiä ryhmhiin jo valhmiiksi vinoista valtaperspektiiveistä. Minkälainen ihminen pitäs laittaa tähän ”normaahliin” tilhaan?

Sen sijasta oon lanseerattu sana nonkludering, jonka tarkotus ei ole katekorisoia ihmisiä ryhmhiin, ko vain valasta yhtä tilannetta. Tämä osottaa kans, ette kieli kehittyy ja kasvaa, ko uusia käsittheitä lanseerathaan näin. Aivan eri ko meänkielessä, jonka kans häätyy alottaa työn vähä aikasemmin kielen kehittämisessä, kirjakielen stantartiseerinkissa, joka ei ole vielä aivan vakkiintunu. Mutta just näin seki kasvaa – meänkieli tarttee kans käyttäjiä, enemän ihmisiä, jokka käyttävät kieltä erilä tavala.

Eri metuutia oon kokkeiltu ette opettaa meänkieltä: kielikylpyjä, jossa kaikki voi oleskella ja kuulla ommaa unohettua kieltä eli miksei fiikata omala kielelä – istua ja keskustella turvalisela tasola. Tämä useasti tarkottaa töissä sitä ette met istuma mööteissä ja huohneissa missä tahtoa oon mutta kieltä välttämättä ei, missä Ruotti toimii liian suurena kainalosauana – koska sehän oon kieli, jonka met yhessä ossaama – ja samala etithään yksinkertasia reseptiä kielenoppimisheen, jota ei ole olemassa. Varsinki ko kaksi puhuttua kieltä oon niin erilaisia. Oon vaikeaa revitaliseerata kieltä, semmosessa työssä oon paljon ylä- ja alamäkiä. Siihen tartee kärsivällisyyttä ja oon hyvä olla paksunahkanen.

Met olema olemassa, meillä oon kieli, meillä oon kylttyyri. Sitä saama toistaa, mutta emmä mennä pitemmälle. Emmä saa kasvaa, ko vain soppeutua musehoon ja yksinkertashiin selitykshiin: täälä olima, täälä elethiin – mutta ei siihen, mitä olema tänhään eli mihin olema muuttunheet. Se oon vaikeaa ihmisille nähä se, mihin olema kehittynheet, tämä hieno joka oon kasunu esile ja meän moninaisuus, joka oon leviny. Oon eksoottisempaa kuolla sukupuutthoon. Se näyttää paremmalta mustavalkosissa valokuvissa – histuuria, jota voi katua mutta josta ei tarvi ottaa vastuuta. Olisi liian raskasta majuriteettiväele kattoa häpeää suohraan silhmään, jos vaikka se silmä kattois takasi. Mutta nyt seisoma tässä, pansari päälä, taas valhmiina. Siihen mennee aikaa ette rakentaa uuesthaan se, mikä oon tuhottu. Mutta ei ole stryktyyrejä eli suunitelmia, jotka vois kehittää sen mitä olema jo menettänny. Kaikki oon rakenettu majuriteetile, joitten ei ole tarvinu kehittyä sarvikuonoiksi.

Oon niin paljon asioita jokka kohtaa ja ei koha kielessä. Monet yritykset kuolee byrokratihaan ja kylttyyripolitiikhaan, projektirahojen hankinthaan, joita tuskin enhää oon, ja jatkuvan tulisieluitten tappamishen, jokka aina joutuvat puristettavaksi.

Saan itte useasti kääntäjän rooliin, monesti maailmoitten välhiin. Selitän majuriteetile, miksi joku asia ärsyttää; selitän minuriteetile, ettei häpeä ole meän kannettava. Kielen oon saatava levätä jossaki ette voi herätä elhoon. Tarvima paikan, mutta kaikki paikat tulevat ehoitten, rahan ja vastasaavutuksen kans. Ihmisiltä, joilta oon kieli viety eivät automaattisesti astu esile vain siksi, ette heitä nyt pyyethään. Estheitä oon paljon ja vähän ymmärystä minuriteetin ja resursitten päättäjitten välilä.

Kielen eistäminen vaatii paljon työtä, varsinki meänkielen kans, jossa ei vieläkhään ole täyellistä kirjakieltä ja yheltä polvelta oon viety äitinkieli. Mutta metuutit ja työt ei riitä. Uuet käsittheet ovat kyllä hyviä, mutta emmä ole vielä praatinheet siitä, mitä sana minuriteetti tekee itte minuriteetiryhmile – tästä asiasta oon praatittu USA:ssa jo pitkhään, ja sielä sannaa ei enhää käytetä. Ja emmä olla kritisoitu metuutieja, vaikka net useasti kehitetthään majuriteetikylttyyrile, jossa ehtona oon esimerkiksi se, ette pitäisi olla jo enemmän meänkielipuhujia, vaatimukshiin oon mahotonta vastata.

Tarvima enemmän opettjakoulutiuksia ette saisima enemmän opettajia. Enemmän meänkielen korkeakoulukursia. Tarvithaan kans kääntäjäkoulutuksia ja ylipääthään koulutuksia kirjottamisen opettamisheen, koska meänkieli ei alun perin ole ollut kirjakieli. Kukhan ei ole oppinu kirjottamhaan meänkieltä koska kouluissa sitä ei ikinä ole opetettu. Toinen suuri suru oon se, ette puuttuu sukupolvi, joka kantais meänkielen kläpile, samalla ko vanhat äänet hiljenevät ja aika valuu meän käsistä – meänkieli oon vakavasti uhattu.

Koko kuva oon otettava mukhaan ja huomihoon. Kylttyyri, paikka, uuet paikat, avkoloniseerinki, mitä kieli voi olla, mitä se jo oon. Mitä ihmiset ovat valhmiita tekehmään ette saapii kielen takaisin – ja samalla oon tärkeä näyttää, ette se oon maholista: lua lämpimiä, turvalisia paikkoja, näyttää huolenpitoa kielelä, keittää kahvia, siivota pinnat niin, ette met tunnema ette olema tervetullheita alottamhaan, olehmaan, tuntemhaan ette paikka oon meile tarkotettu.

Juurtunheet stryktyyrit oon vaikeat. Avkoloniseerinkiä ei voi vain kirjoittaa tehtävälisthaan. Avkoloniserinki ei tarkota sitä ette ajan häätyy siirtää takaisin entisheen, ko sitä ette ottaa histuurian mukhaan, ette ei unheuta, ja löytää uusia polkuja kertomusten, muistojen ja muistelmien kansa. Meän täytyy kans voia istua hiljaa yhessä, ilman vastasaavutuksia. Avkoloniseerinki oon tehtävä ruuhmiiliseksi, sitä häätyy ellää joka päivä, samala laila niinku sarvikuonosta tehhään ruuhmiilinen.

Minun mummo oli sarvikuono.

Taistelu oon tultava kans sisältä päin, hiljentäminen häätyy vastustaa puhumisela. Meän häätyy itte rakentaa meän huohneet, opettaa meän kläppiä, opettaa meitä itteä, hengittää sishään kahvia, hengittää ulos paljon enemän h-pukstaavia ko mihin olema tottunheet. Meän häätyy näyttää toisile meän pehmeät puolet, mutta olla samala tarpheeksi vihasia ette voima toimia. Jopa raivosia. Meän oon kohattava, järjestäytyä, antaa meän kasvaa siinä, mitä olema nytten, emmäkä enhää surra sitä, mitä kerran olima. Se voi ittää uuesthaan, voima tua menheen mukhaan uusitten siemenitten kans. Kattoa, mitä voi taas kasvaa napapiirin sisäpuolela – ja kans sen ulkopuolela.

Ajattelen useasti yhtä runoa, joka oon samala kehotus. June Jordanin Calling on All Silent Minorities. Ette meän aika ei ole vielä tullu, mutta voin jo aavistaa sen kulman takana, ko olema näyttänheet juuret ja istuttanheet net.

HEY

C’MON

COME OUT

WHEREVER YOU ARE

WE NEED TO HAVE THIS MEETING

AT THIS TREE

AIN’ EVEN BEEN

PLANTED

YET

Runossa kaikuu toivo, jota olen pitkhään kantanu, ja vahvistaa sen, ettemmä met ole koskhaan ollheet yksin. Rakentaminen vie aikaa. Auraama pellot uuesthaan, ette met voima istuttaa meän tulevaisuuen terhven maahan. Näyttää taas raivoa. Hinkaan itteä siihen, missä minun olisi pitänyt olla. Ruohotahroja puhtaassa mielessä/nahassa, jotta net myöhemmin voi saunassa piiskata pois. Alottaa alusta. Tehä taas sarvikuonosta ruuhmiilinen. Mulla oon etuoikeus, ko kieli kulkee minun mukana ja yritän sitä jakkaa. Niinku uusia siemeniä, vaikka ehkä vähä toivotonta. Mutta niitähän ei ole vielä istutettu.

Meillä oon oikeus meän vihhan, meän raihvoon, muuten emmä voi parantua. Meillä oon oikeus parantua. Tasapaino oon vaikea – raivon, surun ja rauhan välilä – ja se kuluttaa sekä nahkaa ette mieltä. Uskon, ette varovaisuuen aika oon ohi. Silti seison tässä sarvikuonona ja piän peiliä vapisevassa käessä kielen alla ette näen, tulleeko peihlin höyryä.

Meri Alarcón • 2026-03-13
Meri Alarcón oon sanaseppä, kääntäjä ja yksi neljästä retaktööreistä Meänmaan aviisissa.

Lyktan

S

?

▲ Bild: Privat.

En mormor för vidare språket i tal så väl som tystnaden Läs Meri Alarcóns essä om meänkieli, språkvitalisering, och problemen med begreppet minoritet.

Ledreumatismen är det jag minns tydligast av min mummos kropp, hennes härdade kropp. Hon var krokig men stark. Hon försvann aldrig med åldern, blev inte sådär liten, utan förvandlades snarare till ett pansare, en noshörning på två ben. En vägg att ta skydd bakom. Jag minns hennes krokiga händer och tjocka fötter, breda lår och stora byst. Det fanns aldrig en annan version av min mormor. De sa att hennes ledreumatism började utvecklas redan vid 20 års ålder, efter hårt arbete och kargt väder på cykel. Hennes kropp visste att hårda tider kräver en hård kropp, men inte alltid ett hårt sinne. Även om det kunde verka som att hennes sinne var hårt, men inte mot oss barn. Inte mot mig. Och hon tynade aldrig bort, utan försvann plötsligt. Som att hennes hårda skinn brast efter en tid och sen såg man inte henne mer. Hon hade gjort sitt jobb.

Kova iho, sarvikuonoiho. Noshörningshud.

Hennes mjukhet och hårdhet märktes tydligast i språket, för hennes rörelser var alltid långsamma och eftertänksamma, hon tog spjärn mot smärtan och det tunga stegen hittade alltid stabila ytor, det fanns inte utrymme för att snava eller halka.

På vintrarna blev hon långsammare, men argare. Till och med ursinnig, allt under ytan.

Hennes ord var sällan mjuka, till skillnad från hennes skratt. Hennes ögon vittnade om det mjuka där inne, som bara vi barn fick se. Hennes finska språk, alltid hårt, hennes tornedalsdialekt, som vi inte visste var besläktat med ett eget språk på svenska sidan, utan alltid bara en dialekt för henne. Den lös genom ibland med ord som hantuuki där eller några extra h:n här.

Det hon talade om handlade ofta om omsorg, om att tvätta sig, rena handdukar, rena lakan, mat, soppor och bröd, kaffe till gäster, stabila pallar att sitta på vid ytterdörren och varma rum. Man visar omsorg med språket, inte nödvändigtvis hur man säger det, men vad man berättar med orden man väljer. Det är ofta så, har jag upptäckt, i kallare klimat. I sparsamheten. Man måste vara mer uppmärksam, det finns inte tid för onödiga kommentarer, men inte heller för något osant. Då kanske man hellre sitter tyst och umgås, låter klockan klämta i bakgrunden medan man stärker banden, och förståelsen för varandra.

Alla handdukar och alla extra h:n i språket binder samman en mjukhet i en tystnad man tillsammans kan sitta i, om man vet om den och kan vila i den. Om man är trygg i tystnaden. Så här kunde vintrar spenderas, i tysta varma och rena rum, vi var inte rädda för tystnaden, vi var inte rädda för våra tankar. Det lärde hon mig, med rörelser från hennes mun, det var ofta ett sörplande efter kaffe som var munnens rörelse, som också var språket vi delade. Inandning av kaffe, utandning av h:n.

Vettää kahvia henkhen, päästää murtheela ulos.
Dra in kaffe i strupen, släppa ut det med dialekten.

När jag sov bredvid min mormor sov hon alltid ytterst. Det gav mig ett lugn jag kan sakna idag, jag sov som på färska moln för jag visste att ingen skulle kunna komma åt mig. Lakanen torkades utomhus på sommaren, och hade den där speciella lukten av väder och vind. Som om skogen var nära på att hämta lakanen själv. Hennes säng var en trygg och säker plats. Jag var så mjuk när jag var liten att mummo brukade hålla i en liten spegel under min näsa när jag sov, för att se om jag fortfarande andades. Så tyst och liten, och hon så orolig med en spegel i sina stela fingrar för att se om det immade.

Det här lugnet blir till endast genom att vara ett barn och beskyddas av en noshörning eller själv skapa den hårda kroppen runt det mjuka. För att det mjuka ska behållas, måste den täckas över tills den inte längre känns igen. Bara vissa kan få ta del av det mjuka, de som är som oss — och de som vi villigt släpper in — får komma innanför vårat pansarskinn. Kanske de som vi kan tänka oss sova bredvid, kanske de som vi delar språket med, eller de som är villiga att hålla en spegel framför våra näsor när vi sover.

Det är senare man lär sig att man är en del av det tysta folket, det tystade språket, och det är det man nu vill förändra. Med det är svårt när man ärvt noshörningen, det är väl meningen att man ska göra väsen av sig med hjälp av det starka skinnet, att man plöjer genom åkrar, visar sig värdig även om man inte vill det, eller ska behöva det. Visar ursinnet, när man måste. Men man är också utrotningshotad. Har varit det länge. Min mummo gav ett omöjligt arv, som bara kan piskas mjuk i bastun. Noshörningskropp, noshörningshud.

Det är inte omöjligt men känns maktlöst. Mahottomalta, ilman mahtia.

När jag började på mitt jobb fick jag höra talas om språkrevitalisering, och att det inom svenska myndigheter finns en vilja att hjälpa och vitalisera hotade språk, såsom meänkieli. Det finns också språkforskare i Sverige som börjat förstå vikten av revitaliseringen även i svenskan, att till exempel ordet inkludering inte alltid ses som något positivt utan som något som grupperar människor utifrån ett redan skevt maktperspektiv. Vilken typ av människa ska inkluderas i det här ”normala” tillståndet? Istället har ordet nonkludering lanserats, ett ord som inte ska kategorisera människor i olika grupper utan belysa en situation. Det här visar också på att språket utvecklas och växer, när det lanseras nya begrepp på det här sättet. Till skillnad från meänkielin som får börja lite mer från början med standardisering av skriftspråk som inte är helt etablerat. Men på så sätt växer den också, meänkieli behöver också användare, fler som använder sig av språket på olika sätt.

Olika metoder har tillämpats för att lära ut meänkieli, språkbad där alla kan få vistas och insupa sig i sitt bortglömda språk eller varför inte fika på ditt språk, att sitta och samtala där man känner sig trygg på den nivån man känner att man kan behärska eller växa sig till. Ofta betyder det här i praktiken att vi sitter i möten och i rum där viljan finns men språket haltar, där det svenska språket ofta blir en för stor krycka – för det är ju ett språk som vi alla redan delar – och det eftersöks ett enkelt recept på språkinlärning som inte finns. I synnerhet när de två språken är så olika varandra. Det är ett svårt jobb att revitalisera ett språk med många uppförsbackar, det krävs tålamod och det är bra att vara hårdhudad.

Vi finns, vi har ett språk, vi har en kultur. Det får vi upprepa, men inte gå vidare. Inte växa, utan anpassas till museum och förenklade förklaringar, att här fanns, här var, men inte vad vi är idag, eller vad som blivit. Det är för svårt för folk att se, det vi har utvecklats till, det fina som har växt och vår mångfald som finns utspritt. Det är mer exotiskt att dö ut. Det ser bättre ut på svartvita foton, en historia man ångrar men inte behöver ta ansvar för. Det skulle vara för jobbigt för majoritetsbefolkningen att se skammen i vitögat, om det vitögat kan blicka tillbaka. Men nu står vi här, med pansar, redo igen och igen. Det tar tid att bygga upp det som raserats. Men det finns inga strukturer eller planer som passar för att återskapa det som förlorats. Allt är byggt för en majoritetsbefolkning som inte behövt utvecklas till noshörningar.

Det är så mycket som både möts och inte möts i språken. Många försök ebbas också ut av byråkrati och kulturpolitik, av införskaffandet av projektpengar som knappt längre finns och ett konstant utbrännande av de eldsjälar som alltid hamnar i kläm.

Jag hamnar ofta själv i rollen som översättare, oftast mellan världar. Jag förklarar för majoritetsbefolkningen varför det skaver, jag förklarar för minoriteten varför skammen inte är vår att bära. Ett språk måste ha någonstans att vila för att kunna väckas till liv, vi behöver platsen men alla platser kommer med villkor om pengar och motprestation. Människor som berövats sitt språk kliver inte automatiskt fram bara för att de nu är tillfrågade. Det finns många hinder och lite förståelse mellan minoriteten och de som bestämmer över tillgångar.

Det innebär mycket arbete att revitalisera ett språk, särskilt ett språk som meänkieli som fortfarande inte har ett fullständigt skriftspråk och där en generation blivit berövad sitt modersmål, men det räcker inte med metoder och arbete. Nya begrepp i all ära, men vi har inte än diskuterat vad ordet minoritet gör med minoritetsgrupper i sig, något som länge diskuterats i USA, där ordet inte längre används. Inte heller har metoderna kritiserats, som ofta bygger på en majoritetskultur, där villkoren är avhängiga av att det borde finnas fler som talar meänkieli även om det är en omöjlighet att möta de krav som ställs.

Det behövs fler lärarutbildningar för att få fler lärare. Fler meänkieli högskolekurser. Det finns också behov av översättarutbildningar och överhuvudtaget utbildningar för att lära folka att skriva, då meänkieli inte varit ett skriftspråk till att börja med. Ingen har lärt sig att skriva på meänkieli för det ämnet har aldrig funnits i skolor. En annan stor sorg är att det saknas en generation som kan bära meänkieli vidare till sina barn, medan de gamla rösterna tystnar och tiden rinner ur våra händer – meänkieli är allvarligt hotat.

Hela bilden måste tas med och beaktas. Kulturen, platsen, de nya platserna, avkolonisering, vad språket kan bli, vad språket redan är. Vad människor är beredda att göra för att återta sitt språk, att samtidig möta upp med att visa att det är möjligt, skapa de varma trygga platserna, visa omsorg med språket, koka kaffe, städa ytorna så att vi känner oss välkomna att börja, att finnas, att känna att platsen är menad för oss.

Det svåra är de strukturer som har satt sig. Avkolonisering är inte något man bara kan skriva upp på en att-göra lista. Avkolonisering är inte heller att skifta tillbaka tiden till något som var innan, men är att ta med sig historien, att inte glömma, att hitta nya vägar med sina berättelser, minnen, muistelmia i hand. Vi måste också kunna sitta tysta tillsammans, utan motprestation. Avkolonisering måste förkroppsligas, man måste leva den varje dag, på samma sätt som noshörningen förkroppsligas.

Min mormor var en noshörning.

Kampen måste också komma inifrån, tystandet måste bekämpas med talandet. Vi måste själva bygga våra rum, lära våra barn, lära oss själva, andas in kaffe, andas ut många fler h:n än vi är vana vid. Vi måste visa varandra våra mjuka sidor men samtidigt vara tillräckligt arga för att agera. Till och med ursinniga. Vi måste mötas, organisera oss, låta oss växa i vad vi är nu, inte längre gräma oss i vad vi en gång varit. Det kan gro på nytt, vi kan ta med det som varit med nya frön. Se vad som åter kan växa innanför polcirkeln, men också utanför den.

Jag tänker ofta på en dikt som samtidigt är en uppmaning. June Jordans Calling on All Silent Minorities. Att det ännu inte har fått vara vår tid, men att jag kan skymta den runt hörnet, efter att vi visat våra rötter och planterat dem.

HEY

C’MON

COME OUT

WHEREVER YOU ARE

WE NEED TO HAVE THIS MEETING

AT THIS TREE

AIN’ EVEN BEEN

PLANTED

YET

Dikten ekar ett hopp jag burit på länge, och bekräftar att vi aldrig varit ensamma. Att bygga upp tar tid. Vi plöjer genom åkrar igen så att vi kan plantera vår framtid i frisk jord. Visa ursinnet igen. Gnider mig in där jag borde varit. Gräsfläckar på det rena sinnet/skinnet, för att senare piskas bort i bastun. Börja om på nytt. Förkroppsliga noshörningen på nytt. Jag är priviligierad som har med mig språket och försöker dela med mig. Som nya frön, även om något hopplösa. Men de har ju faktiskt inte planterats än…

Vi har rätt till vår ilska, meän raivo, annars kan vi inte läka. Vi har rätt att läka. Det är balansen som är svår, mellan ursinnet, sorgen och lugnet, och det tär på huden och sinnet. Jag tror att försiktighetens tid är förbi. Men ändå står jag här, som en noshörning och håller en spegel i en darrande hand, under språket, för att se om det fortfarande immar.

Meri Alarcón • 2026-03-13
Meri Alarcón är författare, översättare och en av fyra redaktörer för tidskriften Meänmaa.

Minun mummo oli sarvikuono

Lue lissää

Min mormor var en noshörning

Läs mer