▲ La familia de la escritora. Foto: archivo personal.
Los recuerdos viajan a través de las palabras y de la capacidad de expresarlos. Rebecca González León escribe sobre cómo el frágil lenguaje mantiene el vínculo con Cuba y sobre el temor de perderlo.
Cuando cuento algo de lo que nunca antes había hablado en español, barrios enteros de verbos y sustantivos dentro de mi cabeza se sumen en la oscuridad, como los apagones que azotan a Cuba mientras escribo estas líneas. La desintegración de la lengua me hace consciente de cómo las palabras llegaron a mí a través de las bocas de otras personas. La infraestructura solo se hace visible cuando deja de funcionar. ¿Alguna vez han visto cables eléctricos averiados asomarse en la periferia mientras contemplas Estocolmo? Yo nunca pienso en cómo conjugo un verbo hasta que tengo que
traducirlo al español. La lengua sueca se ha vuelto invisible para mí.
Hay una línea recta que va de mi boca a esa pequeña isla tropical. Cuando intento pensar cómo articular mi relación con su lengua, mis pensamientos se disgregan en fragmentos sueltos que necesito exprimir y poner en movimiento. Por eso he decidido escribir este texto a partir de tres imágenes. En realidad, es injusto de mi parte hacerlo de esa forma. Pocos lugares existen tanto a través de las imágenes que otros han construido de ellos. Revolucionarios barbudos con puros
colgando de la comisura de los labios, fachadas coloniales desconchadas, viejos carros estadounidenses, mujeres morenas bellas de curvas pronunciadas bailando salsa con alegría. Son imágenes de Cuba que todos reconocemos, ¿verdad?
Cuando el poeta ruso Vladímir Mayakovski visitó La Habana a mediados de la década de 1920, escribió en su diario que había comido mango por primera vez. Describió la fruta como una caricatura de un plátano cuyo interior estaba compuesto por una semilla peluda. En otras palabras, las imágenes que escribimos pueden estar distorsionadas. Por eso les quiero pedir disculpas anticipadas si ahora yo estoy haciendo lo mismo, pero las imágenes es lo único que tengo mientras Cuba se apaga ante mis ojos.
Primera imagen
Existe un chiste sobre un pecador que se muere y llega al infierno. He oído diferentes versiones, pero la historia es más o menos así: Un demonio le muestra el infierno y le cuenta que el lugar está dividido por países y él debe elegir uno de ellos. Cuando el hombre observa los diferentes infiernos, ve como el de Estados Unidos y España se encuentran con personas sufriendo y siendo torturadas. De repente escucha acordes de salsa y al levantar la vista, ve una larga fila de gente esperando para entrar al infierno Cubano. Ahí dentro hay personas bailando y bebiendo ron, un tremendo vacilón.
Algo sorprendido, le pregunta al demonio por qué tanta gente quiere estar en el infierno Cubano? ”Pues bien”, responde el demonio, ”quien debe torturar siempre llega tarde, marca y se va para la casa. No hay electricidad, así que la silla eléctrica nunca funciona, y además hay escasez de carbón, por lo que no hace tanto calor como en los otros infiernos.”
Foto: archivo personal.
Le cuento a mi madre que quiero encontrar una manera de desenredar el nudo que ha crecido en mi estómago, al ver desde la distancia cómo el lugar que me dio el español está siendo aniquilado. Le vuelvo a contar el chiste del pecador como lo recuerdo. Nos reímos tanto que todas las personas que están sentadas en el cafe se giran para vernos. En silencio maldigo a Suecia. Estoy cansada de hablar en letras minúsculas. Mi madre supera mi historia con otro chiste sobre un chino que se ha ido a vivir a Cuba. Todos los días va temprano a trabajar, llega puntual al trabajo, cumple con sus
tareas y todos los días almuerza exactamente a la misma hora, sin levantarse de su escritorio, saca una lunchera y desgusta el almuerzo que se trajo de su casa.
Después de varias semanas, le deja una nota a su jefe en la que escribió “he decidido sumarme a la huelga de los trabajadores.” Mi mamá apenas logra terminar el chiste antes de que la risa vuelva a brotar de ella. Yo trato de reconstruirlo, pero en la interacción entre los idiomas se produce un cortocircuito. Me sumo (jag ansluter mig) a la huelga de los trabajadores (till arbetarnas strejk). Las palabras se tragan unas a otras. Durante unos segundos se abre un abismo entre nosotras, tan amplio como la brecha entre el primer y eltercer mundo. Mi madre se rinde y me dice en sueco ”es que nadie trabaja en Cuba, así que el chino
cree que están en huelga!”
Segunda imagen
La luz del sol me abre los ojos, penetra por mis poros y ensancha todo mi ser. La humedad se infiltra en mí. El calor convierte el aire en gelatina y llena la habitación con el aroma de mangos demasiado maduros y de plátano. A lo lejos se escucha el murmullo de los carros que tocan el claxon y de gente gritando y hablando unas con otras. El loro de mi abuelo está sentado en el balcón y grita, en un español impecable, que todo el mundo se calle la boca. Estamos sentados en la cocina de azulejos amarillos. La puerta que da al patio está entreabierta, mientras mi abuelo prepara el almuerzo. Los perros yacen completamente estirados, jadeando a la sombra. De vez en cuando una ráfaga de viento consigue atravesar la ropa tendida, pero el calor de la cocina de gas siempre tiene la última palabra. En una olla hierve el agua para el arroz, en otra, un guiso de quimbombó burbujea lentamente. Mi tío está sentado en el regazo de mi madre. Eso significa que yo todavía no he nacido. Y sin embargo, estoy allí. Durante toda mi infancia he sido una observadora. Mi abuelo se
vuelve hacia mi madre y levanta un pomo con ajo en polvo que acababa de comprar en el mercado de al frente de la casa. Con una sonrisa maliciosa le dice ”tenemos que empezar a sacarle fotos a los ajos, asi Armandito sabe lo que es un ajo cuando sea grande.”
Foto: archivo personal.
¿Cómo puede una persona cargar con tanta devastación? Una vez más: soy una observadora. Muchas veces me he quedado dormida escuchando a los adultos sumergirse en conversaciones interminables. Los lazos familiares se van tejiendo. ¿Sigue La Habana oliendo a gasolina? ¿Quiénes esperan por nosotros en el parqueo del aeropuerto? Me siento como una fruta vieja. Quizás se deba al tropico donde todo crece muy rápido, pero también se pudre con la misma rapidez. Creo que
estoy padeciendo de nostalgia tropical.
¿Qué es una lengua materna? ¿La lengua de mi madre? Llámenlo un glitch, una grieta, un error, un fallo técnico, pero esa es mi forma de estar en el mundo. Uno de los mayores temores de mi madre es sufrir un cortocircuito crónico: olvidar el sueco y perderse dentro del español. Es un temor que comparto con ella. Si mi madre olvida el sueco, ese abismo temporal que existe entre nosotras permanecerá para siempre. Debo asegurarme de recordarlo todo, porque de lo contrario todo terminará conmigo.
Tercera imagen
Tengo un amigo en La Habana que suele mandarme mensajes de voz que él llama Informes desde Oscuristán (un juego de palabras entre oscuro y el sufijo -stán, como en los nombres de algunos países de Asia Central). A veces cambia el nombre por Saludos desde la República de Apagonía. Yo le respondo con fotografías de cómo la escarcha se ha pegado a las hojas otoñales en el suelo. Durante los veranos le envío imágenes de los árboles ridículamente verdes, de encuentros nocturnos con ciervos, y de amigos que van en bicicleta al atardecer.
A veces tenemos largas videollamadas. Por lo general, su día apenas acaba de empezar; está sentado en su escritorio editando fotografías, mientras que mi día se acerca a su fin y preparo la cena. El tiene muchísima paciencia con la forma en que voy tanteando en la oscuridad en busca de las palabras. Hace unos días, ochenta y cinco horas después, el barrio donde vive seguía sin electricidad. El aroma de los mangos demasiado maduros debe de haberse transformado ya en hedor de la carne y los frijoles en descomposición. A menudo el se sienta en el tejado de su casa y observa la ciudad. Allí tiene la mejor cobertura y puede mandarme fotografías de lo que ve. Es una ciudad que ya no reconozco. Lo único queconsigue atravesar la oscuridad es la frágil luz de algunos generadores aislados y las hogueras de quienes protestan por el derecho a ser seres humanos, en un lugar que se ha vuelto inhumano.
Foto: archivo personal.
Soy como Sergio. A través de mi telescopio contemplo una ciudad hecha de cartón. Si no lo recuerdo, entonces no existió. Si mi español no puede resumir la realidad, entonces no existe; no puedo hablar.
Me gustaría contarte de un día en que fuimos a la playa. Íbamos todos apretujados dentro del polaquito blanco de mi abuelo. Los niños estábamos sentados en las piernas de los adultos. No recuerdo el calor, solo recuerdo como el agua goteaba sobre mi cerquillo cuando llegó la lluvia. Tuve fiebre por las picadas de mosquitos en el bosque que atravesamos para llegar a la playa que era para todos. La primera playa es para los turistas extranjeros, la segunda para los cubanos. Dejé que una fina película de cristales me cubriera mientras buceábamos en busca de estrellas de mar. Me pareció ver un colibrí suspendido entre los arbustos al final de la playa. ¿Cómo podría explicarte que en ese instante era feliz?
”Ya Cuba me duele”, escribes una mañana por WhatsApp. Intento poner los hombros de mi amigo sobre una pesa y esta se rompe. Reúno mis recuerdos en un cuenco y el sol comienza a brillar. Ojalá pudiera contar todo esto sin que mi idioma se quiebre.
Rebecca González Léon • 2026-09-02 Rebecca González es escritora cultural y jefe de redacción de FLM.
Carlos Rojas • 2026-04-15
La palabra sueca “flerspråkig”, plurilingüe, puede parecer neutral. Pero a menudo se utiliza de otra manera. Carlos Rojas, que investiga cómo se entienden los problemas escolares, escribe sobre cómo se ha desarrollado un discurso en clave en el que ya no se trata de la capacidad lingüística.
Lee mas →
Loretta Villalobos • 2025-11-26
No solo es un proyecto musical, sino un experimento lingüístico y espiritual en 13 idiomas diferentes. Loretto Villalobos escribe sobre LUX de Rosalía y observa cómo el multilingüismo ha sido una parte natural de su expresión musical en toda su carrera artística.
Lee mas →
Loretta Villalobos • 2025-03-21
Por primera vez, una obra del dramaturgo español Juan Mayorga se representa en un escenario sueco. Loretto Villalobos se reunió con él para conversar sobre la obra y el potencial político del teatro.
Lee mas →
Minnena bärs av orden, och i förmågan att kunna formulera dem. Rebecca González León skriver om hur det är det bräckliga språket som upprätthåller bandet till Kuba, och om rädslan att förlora det.
När jag berättar om något jag aldrig tidigare har talat om på spanska faller hela stadsdelar av verb och substantiv inuti min hjärna in i mörker, likt strömavbrotten som plågar Kuba i skrivande stund. Det språkliga sönderfallet gör mig varse om hur orden har kommit till mig genom andras munnar. Infrastruktur blir synlig först efter att den har gått sönder. Har ni någon gång sett trasiga elledningar skymta i periferin medan ni kollar ut över Stockholm? Jag tänker aldrig på hur jag konjugerar ett verb förrän jag ska översätta det till spanska. Det svenska språket har gjorts osynligt för mig.
Det går en rak linje från min mun till den lilla tropiska ön. När jag tänker på hur jag ska formulera min relation till dess språk uppgår mina tankar i lösryckta fragment som jag behöver vrida ur och sätta i rörelse. Jag har därför valt att skriva den här texten utifrån tre bilder. Det är egentligen orättvist av mig att göra så. Få platser existerar så mycket som genom andras bilder. Skäggiga revolutionärer med feta cigarrer hängandes från mungipan, flagnande koloniala husfasader, gamla bilar från USA, kurviga bruna kvinnor som glatt dansar salsa. Visst är det bilder av Kuba ni känner igen?
När den ryska poeten Majakovskij besökte Havanna i mitten av 1920-talet skrev han i sin dagbok om att ha ätit mango för första gången. Han beskrev frukten som en karikatyr av en banan vars inre utgörs av en hårig kärna. Bilderna vi skriver fram kan med andra ord vara förvrängda. Ni får på förhand förlåta mig om jag nu gör samma sak, men bilderna är allt jag har medan Kuba håller på att släckas framför mina ögon.
Den första bilden
Det finns ett skämt om en syndare som dör och ska tillbringa evigheten i skärselden. Jag har hört olika varianter, men berättelsen går ungefär så här: En demon visar syndaren runt i helvetet. Platsen är uppdelad utifrån länder, och han ska välja ett av dem. När han blickar in i USAs och Spaniens helvete möts han av människor som lider och torteras. Plötsligt hör han tonerna av salsa, och när han tittar upp ser han en lång kö som väntar på att få komma in i det kubanska helvetet. Där inne ser han folk som dansar och dricker rom, tremendo vacilón (det är riktigt bra stämning). Något förvånad frågar syndaren demonen varför det är så många som vill till just det kubanska helvetet? ”Jo,” svarar demonen, ”den som ska tortera dig kommer aldrig i tid, det finns ingen ström så den elektriska stolen fungerar aldrig, och det råder brist på kol, så det är inte lika varmt som i de andras helveten.”
Bild: skribentens arkiv.
Jag berättar för min mamma att jag vill hitta ett sätt att reda ut trasslet som vuxit till sig i min mage av att på avstånd se hur platsen som gett mig spanskan håller på att annihileras. Jag återberättar skämtet om syndaren så som jag minns det. Vi skrattar så att hela uteserveringen börjar skruva på sig. I tystnad förbannar jag Sverige. Jag är less på att prata med små bokstäver. Min mor trumfar min historia med ett skämt om en kines som flyttat till Kuba. Varje dag går han till sitt arbete, utför sina uppgifter och varje dag äter han sin lunch vid exakt samma tid som dagen innan. Efter några veckor lämnar han en lapp till sin chef där han skrivit ”jag har valt att ansluta mig till strejken.”
Mamma hinner knappt berätta klart innan skrattet bubblar upp ur henne. Jag försöker att pussla ihop skämtet men i den språkliga växelverkan sker en kortslutning. Me sumo (jag ansluter mig) a la huelga de los trabajadores (till arbetarnas strejk). Ord sväljer ord. Under några sekunder öppnar sig en avgrund mellan oss, lika bred som glappet mellan den första och den tredje världen. Mamma kapitulerar och säger på svenska ”det är ju för att ingen arbetar på Kuba, så kinesen tror att de strejkar.”
Den andra bilden
Solens ljus öppnar mina ögon, tränger in i mina porer och vidgar hela mitt väsen. Fukten tränger in i mig från alla håll. Värmen förvandlar luften till gelé och fyller rummet med doften av övermogen mango och banan. På avstånd hörs sorlet från tutande bilar och människor som ropar till varandra. Morfars papegoja sitter på balkongen och skriker på utmärkt spanska att alla ska hålla käften. Vi är samlade i det gulkaklade köket. Dörren till uteplatsen står på glänt medan morfar lagar lunch. Hundarna ligger raklånga och flåsar i skuggan. Ibland letar sig en vindpust förbi kläderna som hänger på tork, men värmen från gasspisen får alltid sista ordet. I en kastrull kokar riset. I en annan puttrar en gryta med okra. Min morbror sitter i min mammas knä. Det betyder att jag ännu inte har fötts. Ändå är jag där. Hela barndomen var jag en observatör. Morfar vänder sig mot mamma och håller upp ett plastkar med vitlökspulver som han nyss köpt på matmarknaden utanför. Med ett snett leende säger han ”vi måste börja ta bilder på en riktig vitlök så att Armandito vet hur en ser ut när han blir stor.”
Bild: skribentens arkiv.
Hur ska en människa bära runt på all förödelse? Återigen: jag är en observatör. Många gånger har jag somnat till ljudet av vuxna som försjunker i ändlösa samtal. Familjeband knyts. Doftar Havanna fortfarande bensin? Vilka väntar på flygplatsens parkering? Jag känner mig som gammal frukt. Det kanske är på grund av det tropiska tillståndet. Allt växer så fort, men det ruttnar även likaså. Jag tror att jag har drabbats av tropisk nostalgi. Vad är ett modersmål? Min moders språk? Kalla det en glitch, ett glapp, en bugg, ett tekniskt fel, men det är mitt varande i världen.
En av min mors största rädslor är att drabbas av en kronisk kortslutning: att glömma svenskan och försvinna in i spanskan. Det är en farhåga jag delar med henne. Om min mamma glömmer svenskan kommer den där tillfälliga avgrunden mellan oss att bestå. Jag måste se till att minnas allt för annars tar det slut vid mig.
Den tredje bilden
Jag har en vän i Havanna som brukar skicka röstmeddelanden vilka han kallar för rapporter från Oskuristan (en ordlek med oscuro (mörker) och ändelsen stan, som i ett land i Sydasien). Ibland byter han namn till ”En hälsning från República de Apagonía (Republiken strömavbrott)”. Jag svarar med bilder på hur frosten limmat fast höstlöven på marken. Under somrarna skickar jag bilder på de löjligt gröna träden, nattliga möten med rådjur och vänner som cyklar i solnedgången. Ibland har vi långa videosamtal. Oftast har hans dag precis börjat; han sitter vid sitt skrivbord och redigerar bilder, medan min dag går mot sitt slut och jag lagar middag. Han har så mycket tålamod med hur jag famlar i mörkret efter orden. Häromdagen, 85 timmar senare, saknar stadsdelen där han bor fortfarande elektricitet. Doften av övermogen mango måste ha övergått till stanken av kött och bönor som ruttnar. Han sitter ofta på sitt tak och spejar ut över staden. Där har han bäst täckning och kan skicka bilder på vad han ser. Det är en stad jag inte längre känner igen. Det enda som lyckas penetrera mörkret är ett bräckligt ljus från några enstaka generatorer och eldar från de som protesterar för rätten att vara människor på en plats som blivit omänsklig.
Bild: skribentens arkiv.
Jag är som Sergio. I mitt teleskop blickar jag ut över en stad gjord av kartong. Om jag inte minns så fanns det inte. Om min spanska inte kan sammanfatta verkligheten så existerar det inte, jag kan inte prata.
Jag skulle vilja berätta för dig om en dag när vi åkte till stranden. Vi är många som klämt in oss i morfars vita polaquito. Barnen i de vuxnas knä. Jag minns inte värmen, jag minns bara hur vattnet droppade ner i luggen när regnet kom. Jag fick feber av myggbetten i skogen vi korsade för att komma till stranden där alla fick vara. Den första stranden är till turister. Den andra för kubaner. Jag lät en hinna av kristaller täcka mig medan vi dök efter sjöstjärnorna på botten. Jag tyckte mig se en kolibri svävande i buskarna vid strandens ände. Hur ska jag berätta för dig att jag var lycklig i den stunden?
”Ya Cuba me duele” (Kuba har börjat göra ont) skriver du på WhatsApp en morgon. Testa att lägga min väns axlar på en våg och den går sönder. Samla mina minnen i en skål och solen börjar skina. Tänk om jag kunde berätta om det utan att mitt språk brister och går itu.
Rebecca González Léon • 2026-09-02 Rebecca González León är kulturskribent och chefredaktör på FLM.
Emöke Andersson Lipcsey • 2026-06-17
Språket formar hur vi förstår världen och i och med ai-boomen är en handfull teknikföretag på väg att helt dominera vår språkliga och kulturella infrastruktur. Läs Emöke Andersson Lipcseys tredje essä i hennes serie om artificiell intelligens.
Läs mer →
Zanyar Adami • 2026-06-04
Inför nyårsfirandet försöker han återta ett kulturarv som glidit honom ur händerna. Mellan folkdräkt, kärleksord och skuldkänslor berättar Zanyar Adami om exilens tystaste förlust: modersmålet.
Läs mer →
Vera Stremkovskaya • 2026-05-11
I en rättssal i Belarus frågade advokaten var de fyrtio flaskorna konjak hade tagit vägen. En helt berättigad fråga, som kostade Vera Stremkovskaja hennes bil, pengar och till sist drev henne från landet.
Läs mer →